Intervju med kammaråklagaren Jessica Wenna
Det är få hedersrelaterade brottsmål som hamnar i domstol. Den hedersrelaterade brottsligheten är mer omfattande än vad som framgår av brottsstatistiken. Anmälningsstatistiken är anmärkningsvärt låg, rättegångarna mycket få och antalet fall som resulterar i fällande domar är synnerligen fåtaliga. Varför? Riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh och sociologen Klas Gustavsson diskuterar dessa och andra frågor rörande hedersbrottsligheten med åklagaren Jessica Wenna.
Vi skulle vilja veta hur det kommer sig att du engagerat dig i frågor som rör hedersbrottsligheten. Är det på grund av att du personligen har kommit i kontakt med de utsatta? Är det ett starkt feministiskt engagemang eller ett engagemang för rättvisa i allmänhet?
Jag skulle nog säga att det hänger samman med min roll som åklagare. Jag har egentligen inga privata kontakter som har lärt mig något om de här frågorna, men jag uppmärksammade dem ganska tidigt. Jag såg tidigt att det verkligen fanns ett stort behov att göra någonting.
En del är kanske lite rädda för att ta sig an de här besvärliga frågorna. Vad ska man göra? Hur ska de hanteras? Det är ett nytt område. Under sådana omständigheter är det lätt hänt att ingenting blir gjort och det tror jag är det allra sämsta.
För mig är det uppenbart att vi måste göra någonting och göra så gott vi kan. Jag uppfattar det som att de som är utsatta för hedersvåld och och hedersförtryck är extra utsatta. I vanliga fall har utsatta människor stöd av familj eller vänner, men lever man i en hederskultur har man ofta inte det. Detta medför att det känns extra angeläget att ta sig an hedersproblematiken och anstränga sig lite mer för att hjälpa brottsoffren.
Varför så få anmälningar?
Vi undrar ofta över läget och utvecklingen när det gäller den rättsliga hanteringen av de hedersrelaterade brotten. Det senaste vi hörde var att det inkommit 58 registrerade anmälningar hittills i år, men att många av målen lagts ned. Hur kan det bli så? Vilka lagar finns det att ta till? Hur är det med beviskraven när det gäller hedersrelaterade brott?
Den lagstiftning som finns just nu är fokuserad på vissa delar av hedersbrottsligheten – på könsstympning och tvångs- och barnäktenskap. I övrigt används den vanliga lagstiftningen mot misshandel, olaga hot och olaga frihetsberövande. Vår vanliga lagstiftning ser inte till de specifika sammanhang i vilka de hedersrelaterade brotten äger rum på annat sätt än att det sedan sommaren 2020 är en försvårande omständighet att ett brott begåtts med hedersmotiv.
Det du säger är intressant, eftersom det i den utredning som gjorts om en särskild brottsrubricering för hedersbrott så finns inte dessa särskilda sammanhang med. Däremot är det så att straffet för varje enskild brottslig handling blivit hårdare. Vilka problem ser du när det gäller att beivra hedersrelaterad brottslighet? Vissa lagar är stiftade och finns på plats samtidigt som antalet domar är mycket lågt. Varför är det så?
Det finns två huvudproblem. Det ena är generellt och gäller i stort sett all typ av hedersrelaterad brottslighet, nämligen att det är svårt att få någon att berätta.
Till att börja med är det svårt att få in en anmälan om brottet från den utsatte, vilket kan bero på att den drabbade tvekar att berätta om vad som hänt. Man är orolig för de konsekvenser en anmälan kan medföra. Det är ett stort steg – kanske så stort att man väljer att inte anmäla.
Sedan tror jag också att vi får in för lite anmälningar från omgivningen. När det gäller hedersrelaterad brottslighet händer det att människor tänker att det inte är värt att blanda sig i. En del ser något som hör till en annorlunda värld som man tycker att man vet för lite om – en främmande kultur som man inte vet hur den fungerar. Man är osäker och så gör man inte den anmälan som man kanske borde ha gjort.
Hinder för att anmäla brott
Så infinner sig nästa problem. Om vi har fått in en anmälan gäller det att få fram vittnen och bevisning. Det gäller i alla relationsärenden att nära familjemedlemmar kan vara inblandade och misstänkta. Det kan finnas lojaliteter av olika slag? Man vill inte lämna ut människor som står en nära även om brott begåtts. När det gäller brott i hederns namn är det inte sällan som hela släkten kan vara inblandad. Gärningsmännen kan vara flera och delaktigheten i brottet kan variera från person till person i en sådan grupp.
Det kan även förhålla sig så att man känner till det brott som begåtts, men tiger för att man tycker att brottsoffret fick vad hon eller han förtjänade. Man kan också tiga för att man vill förhindra att något mer och kanske ännu allvarligare ska hända till följd av en anmälan. Det finns säkert också några som inser att ett brott begåtts, men kanske riskerar repressalier och är rädda för att de själva ska råka illa ut om de berättar vad som hänt.
Man kan inte döma och bestraffa någon på en enda persons berättelse – vittnen och teknisk bevisning måste till. Man kan inte döma enbart på misstanke om brott. Den vanligaste är ju att det finns någon annan som har sett någonting eller som brottsoffret har berättat något för. Men här tappar vi ganska ofta den bevisning som krävs och det är sällan som vi kan få fram någonting som kan vara avgörande.
Ibland kan det vara så att gärningen eller en del av gärningarna skett utomlands. Då kan det många gånger bli frågan om länder, med vilka Sverige inte har några samarbetsavtal. Då står vi också utan bevisning.När det gäller europeiska länder finns det samarbetsavtal. Då kan jag få till ett polisförhör i t.ex. Tyskland eller Storbritannien. Det är inga större problem att ordna den saken, även om det ibland kan ta tid.
Men när det gäller andra länder, som till exempel det krigsdrabbade Syrien, Afghanistan eller kanske Irak, kan det bli jättesvårt att få hjälp av ländernas myndigheter. I sådana fall saknas avtal med dem eller upparbetade rutiner. Det finns en ovilja i vissa länder mot att ge hjälp med den här typen av brottslighet. Vi får inte tag på några bevis fast vi vet att sådana finns. Vi stöter helt enkelt på patrull.
Hinder för rättvisans gång i Sverige
Vi känner till fallet Pela Atroshi, som mördades i Kurdistan Irak och förvecklingarna i det fallet. Myndigheterna där var ovilliga att ta itu med mordet på henne. Finns liknande hinder i Sverige?
Jag lyfte för en tid sedan i media det som kallas beslagsförbud, som innebär att vi inte får använda meddelanden som har utväxlats mellan närstående såvida det inte finns ett medgivande från de inblandade. Oftast handlar det om meddelanden som förmedlats per telefon..
Vi får inte använda sms som skrivs mellan närstående, såvida inte en av dem som skrivit meddelandet själv lämnar in sin telefonen och säger: ”Varsågod. Titta här vilka meddelanden som utväxlats på sms.” Sådan bevisning borde vara användbar i till exempel barnäktenskapsmål.
Det kan ha gått meddelanden mellan föräldrarna om att man ska gifta bort barnet. Då får vi alltså inte använda dessa meddelanden som bevis även om de faktiskt finns där svart på vitt. Detta förbud gäller även om barnets farbror är inblandad. Han räknas också som närstående. När man gör upp om äktenskapsceremonier eller bestämmer på vilket sätt och på vilka villkor äktenskapet skall ingås så kan vi inte ta del av de meddelanden som utväxlats mellan närstående. Det finns bevisning men jag får inte använda den. Kusiner och pappans bror, räknas också som närstående.
Jag ser det här som ett problem för mig som åklagare. Det känns minst sagt frustrerande att inte kunna använda befintlig bevisning.
Det är klart att man generellt sett ska värna om människors integritet, men jag tycker nog att barnens integritet går före de vuxnas, särskilt om det handlar om att barn som hotas av att ett brott har begåtts eller begås mot dem.
Det måste i det här sammanhanget vara viktigare att kunna utreda de här brotten ordentligt än att skydda eventuella intima meddelanden som kan finnas mellan personer. En åklagare är ju inte intresserad av någonting annat än det som kan användas som bevisning i ärendet.
Det finns nu ett lagförslag om att beslagsförbudet mellan närstående ska tas bort den 1 juni 2022.
När ska man räknas som gift?
Detta är väl några av de problem som finns och som kanske gäller generellt när det gäller hederproblematiken. Men när det gäller barn- och tvångsäktenskapsbrott har det visat sig att det inte är så lätt att bevisa att äktenskap och liknande förbindelser har ingåtts. Man pekar på att det handlar om religiösa och kulturella äktenskap och sådana registreras oftast inte. Det skrivs inga avtal. Man har många gånger heller inte någon vigselförrättare och då kan det bli ganska svårt att bevisa att ett äktenskap faktiskt har ingåtts. Hur hanterar man som åklagare sådana ärenden?
En stående invändning som finns med i alla utredningar är att det inte är frågan om ett äktenskap utan bara en förlovning. Då är det ju upp till mig som åklagare att bevisa att det handlar om ett äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse och inte bara en förlovning. Detta har visat sig vara ganska svårt att göra. Det beror ofta på att jag inte kan veta allt om hur man ingår äktenskap i stora delar av världen.
Det vet för övrigt inte polisen heller. Men har man inte den kunskapen får man försöka skaffa sig den. Vi åklagare behöver sakkunniga när det gäller religiösa och kulturella bröllopstraditioner och ceremonier. Det har dock visat sig vara ganska svårt att få tag i sakkunniga.
Jag tror säkert att det finns många personer som har den kunskap som krävs, men de är inte alla villiga att komma till en domstol och stå för de uppgifter man lämnar och tala om hur man ingår ett äktenskap i hemlandet eller hembyn. I vissa fall kan det handla en lokal kultur och ganska få människor som ingår i den här kulturen och som deltar i ceremonierna.
Det kan finnas skäl till att man inte vill låta sig användas av en domstol för att berätta hur ett äktenskap ingås. Här föreligger en ganska stor utmaning om man avser att styrka att ett brott mot vår äktenskapslagstiftning begåtts. När det inte finns något bröllopsbevis och inte heller någon vigselförrättare att tillfråga får man gå ett steg vidare. Man måste hitta andra saker som visar att det här är ett riktigt äktenskap.
Då handlar det kanske om hur man lever efter den här bröllopsceremonin, om kvinnan fött barn eller att det inträffat något likartat som kan peka i den ena eller andra riktningen. Här har vi ju lite att jobba med.
Vi har hederskontexten som gör det svårt att få fram bevisning, därför att människorna av olika skäl tiger om vad som hänt. Dessutom har vi, när det gäller äktenskapen, svårt att få fram material som kan bevisa om äktenskap ingåtts eller inte.
Omfattande kunskapsbrist
Det är väldigt olyckligt, att det efter mer än 20 år av hedersbrott i Sverige, råder en så stor brist på kunskaper om andra länders och folks seder och bruk när det gäller äktenskap. Det finns, precis som du säger, väldigt olika kulturer. I vissa kulturer kan en förlovning vara detsamma som giftermål. Och då kan det bli svårt att hitta någon tydlig gräns.
Jag tänker på de polisanmälningarna som gjorts under åren. Människor gör ju sällan en polisanmälan om inte något brott begåtts? Vad är problemet hos polisen när det inkommer en anmälan? Ser du något gemensam orsak till att så många av anmälningarna slutar i nedläggning?
Det är naturligtvis jättesvårt att säga vad som gjorts eller inte gjorts, att helt förklara varför så många anmälningar inte lett till åtal? Jag har för övrigt bara mina egna ärenden att gå på, men jag skulle säga att många gånger är det bevisningen som brister idag.
Detta gäller inte bara hedersrelaterad brottslighet. Det gäller ju egentligen för alla typer av brott. Och det krävs ju en viss nivå för att vi ska kunna väcka åtal och domstolen har ju också beviskrav som måste uppfyllas.
För mig som åklagare händer det att ärenden läggs ned. När detta sker är det inte så att jag tänker att det som står i anmälan inte kan ha hänt utan att det inte kunnat bevisas. Det handlar alltså om att skaffa sig mer kunskaper och bli duktigare på att leta rätt på och hitta den bevisning som krävs. Det är det som vi måste jobba med, vilket man faktiskt gör inom både åklagarmyndigheten och polisen.
Det krävs en kompetensutveckling när det gäller att utreda hedersrelaterat våld. Man måste bättre kunna se vad som kan vara tecken på hedersvåld och bättre kunna förstå hedersproblematiken. Var kan vi hitta bevisning?
Det är klart att vi kan bli bättre. Det är klart att vi ska kunna se de här brotten tydligare och på ett tidigare stadium, men även om alla poliser är superduktiga skulle det fortfarande innebära att en del ärenden kommer att läggas ned.
För övrigt är det så att majoriteten av alla relationsärenden läggs ned, tyvärr, därför att bevisningen är bristfällig. Och det är något man inte kommer åt med nuvarande lagstiftning.
Det ska vara ställt utom rimligt tvivel att en person har gjort sig skyldig till ett brott. Den nivån måste vi ha. Annars skulle ju oskyldiga kunna bli dömda.
En sak som skulle kunna göras lagstiftningsvägen är att ta bort beslagsförbudet mellan närstående. Det skulle göra det lite lättare för oss åklagare att kunna bevisa brottsligheten. Det är jag fullständigt övertygad om att det är möjligt att göra. I det avseendet skulle man kunna göra någonting med lagstiftningen.
De lagar vi har idag om barn- och tvångsäktenskap har bara funnits i ett år. Det är dock lite för tidigt att säga om man på något vis skulle kunna ändra lagstiftningen i det avseendet.
Det som är problematiskt är just det här begreppet ”äktenskapsliknande förbindelse”. Jag vet inte vad man skulle ha i stället. Det handlar om okunnighet.
Men vi talade tidigare om att många förlovningar är att se som äktenskap, och det håller jag helt med dig om. Så är det. Och det är det som är bra med dagens lagstiftning. Men hur skiljer man på ”äktenskaplig förbindelse” och ”förlovning”?
Det räcker inte med att man kallar något för förlovning och sedan automatiskt blir frikänd. Men det är många som beskriver sina förhållanden som en förlovning utifrån svenska mått, det vill säga de framställer det som man för ögonblicket vill leva tillsammans och när man inte längre vill det längre säger man bara tack och hejdå, men vi vet att så går det inte till i hederskulturen. Den där förlovningen är i verkligheten lika med ett äktenskap. Kvinnan är bunden till mannen. Ingen annan får röra henne, och hon släpps inte heller fri bland vänner. Det sker massor med saker mot hennes egen vilja. Här måste man vara mycket tydlig och klar över hur förhållandet verkligen ser ut.
Sambo, förlovad, gift eller ogift – oklart vad som är vad?
Vi använder sedan en längre tid i Sverige uttrycket ”äktenskapsliknande förhållanden” i vår s.k. sambolagstiftning. Kan den lagstiftningen vara till någon vägledning? Sedan den 1 juli 2020 har vi haft en lag som förbjuder barnäktenskap. I lagen sägs också att man inte heller får försöka förmå barn till att ingå äktenskap eller ”äktenskapsliknande förhållanden”. Inte heller får du som förälder tillåta barn att gifta sig eller att vidta förberedelser för barnäktenskap. Det låter som en effektiv lagstiftning där man gör sitt bästa för att täppa till alla kryphål. Kan den verkligen vara så effektiv när så många fall läggs ner?
Om jag inte minns fel så står det i propositionen att samboskap inte räknas som ”äktenskapsliknande förbindelse”. Att bo tillsammans räcker inte utan man ska ha rättigheter och skyldigheter gentemot varandra i förhållandet för att man sak kunna tala om ”äktenskapsliknande förhållanden”.
Samboskap är inte äktenskap. Man måste komma längre i förhållandet för att det ska kunna räknas som äktenskap. Nu använder man samma ord i två mycket skilda sammanhang. ”Äktenskapsliknande förbindelser” innebär en sak i en hederskultur och en helt annan i det svenska samhället. För mig som åklagare blir uppgiften att få domstolen att förstå skillnader i betydelse och tolkning av ett och samma begrepp. Det gäller att lyfta blicken och se hur man lever i andra kulturer och vad olika händelser i en kvinnas liv betyder.
Vi måste till allmänheten förmedla vad det betyder för en ung tjej att bli bortgift. Kvinnan/flickan skall flytta hem till mannens familj och bo där. Hon måste sluta skolan. Kvinnan blir mannens ägodel och skyldig att ställa upp på sex. Det följer så mycket mer än vad som följer av ett äktenskap eller ett samboförhållande än vad svenskar vanligen föreställer sig. Jag föreställer mig att om det vi talar om här blir allmänt känt så skulle vi få fler orosanmälningar från skolan, till socialtjänsten och fler vittnen till brott. Jag vill att man skall förstå vad det innebär att vara en gift kvinna i andra kulturer.
Du nämnde att lagen är textmässigt omfattande och ser ut som man tänkt på alla eventualiteter. Det håller jag med om och den omfattar många former av tvång. Det kan var frågan om misshandel, hot av olika slag eller om att någon utnyttjar ett beroendeförhållande där den ena parten befinner sig i en överordnad position och den andra i en underordnad. Allt detta handlar om tvång.
Det som man brukar ange som ett klassiskt exempel är när en kvinna som vuxit upp i Sverige förs utomlands – kanske till sina föräldrars hemland – och där ställs inför faktum att hon ska gifta dig med en person – kanske en kusin – som föräldrar och släkt utsett till lämplig make. Då handlar det tveklöst om tvångsäktenskap.
När det gäller lagstiftningen om minderåriga – dvs en person under 18 är – kan man konstatera att om en förälder tillåter att barnet gifter sig har de begått ett brott. Den delen är egentligen väldigt enkel. Jag behöver som åklagare inte bevisa någonting. Tvång behöver inte ens bevisas. Jag behöver inte ens bevisa att barnet inte vill. Det kan vara så att barn vill gifta sig. Det är fortfarande ett brott.
Måttet av tvång påverkar emellertid straffsatsen. Att misshandla någon för att få vederbörande att gifta sig ger ett hårdare straff än om man tillåter ett barn att gifta sig.
Om lagen är så stark att man inte ens behöver bevisa att det skett några påtryckningar eller någon form av tvång undrar man varför så många fall läggs ner.
Jo, men det är det här med att jag måste bevisa att ett äktenskap verkligen har ingåtts som gör det så svårt. Det räcker inte med att någon säger att äktenskap ingåtts. Jag måste som åklagare bevisa att personen ifråga faktiskt är gift och att ett brott därmed begåtts. När jag då inte har någon som kan styrka att äktenskap ingåtts och säga: ”Ja, jag var på bröllopet, ja, de är gifta.” Då kan inget göras. Det tvingas jag som åklagare att leva med.
Min motpart säger kanske: ”Vi vill vara fria i vår familj. Det här paret får bo ihop fast de inte är gifta. Vi har accepterat svenska förhållanden och traditioner”. Då måste jag bevisa att så inte är fallet.
Kan ett bröllop se ut hur som helst?
Men det sistnämnda är ju inget annat än bedrägeri. Man kringgår lagen. Många par flyttar ihop och kallar det ”förlovning” och det ska se ut som om de lever på svenskt vis, men i verkligheten är man gift på kurdiskt, irakiskt, yazidiskt, assyriskt vis, vilket innebär något helt annat. Jättemånga flickor är gifta enligt traditionen och lever under hedersförtryck och i enlighet med hederskulturens normer, men inför svenska myndigheter är de bara förlovade. De blir gifta på svenskt vis när de till exempel slutat skolan och fyllt 18. Då ordnas det bröllopsfest, men det kan gå lång tid mellan äktenskapets verkliga ingående och själva bröllopet.
Jag kom i kontakt med tre flickor i somras. De hade precis fyllt 18 år och familjen var i full färd med att ordna äktenskap med kusiner i hemlandet. Flickorna hade också varit i kontakt med skolkurator och arbetsgivare. Det jag kunde göra var att ringa till arbetsgivarna och be dem se till att flickorna inte fick någon semester under sommaren. Föräldrarna accepterade detta. Äktenskapen är alltså uppskjutna för tillfället. Vad det handlar om är ju faktiskt bortrövande av unga kvinnor.
För en av flickorna ordnades en bröllopsceremoni i föräldrarnas hemland fast flickan/bruden inte var där. Det sägs att sådant förfarande inte räknas, men det gör det faktiskt. Det räcker med att det finns en bild, ett fotografi av bruden.
Jag har som expert varit knuten till utredningen om en särskild brottsrubricering. Utredningen gick dock inte på min linje. Å andra sidan lovade ju justitieministern senast i juli i år att han skulle lägga en proposition till våren och då verkade ministern gå på utredningens förslag. Kunde du berätta lite mer. Vad tror du är fördelen med det här nya lagförslaget?
Som jag tidigare förklarat så innebär det här föreslagna nya brottet inte att det blir fler saker som blir straffbara utan att det mer handlar om att man skärper allvaret när det de här gärningarna sker systematiskt. För brottet är ett samlingsbrott där man i utredningen räknat upp ett antal vanligt förekommande brott som misshandel, ofredande och olaga hot och sexualbrott. Man säger sedan att om brott begås vid upprepade tillfällen – i praktiken tre gånger utifrån ett hedersmotiv – skall det betraktas som hedersbrott. Man kan då få nio månaders fängelse – för t.ex. ett ofredande och två olaga hot – vilket är väsentligt högre än tidigare. Det hade kanske tidigare bara givit tre månaders fängelse. Det är själva hedersmotivet som gör att man föreslår strängare straff.
Men jag tycker att det ligger ett mycket stort symbolvärde i att man tydligt markerar att vi inte tolererar brott med hedersmotiv. De ska ses som extra allvarliga. Jag hoppas också att man kan få in lite fler anmälningar till polisen. Konkret står det nu att det finns ett hedersbrott i svensk lagstiftningen.
Ett slag i luften, eller…?
Vi i VHEK är remissinstans och vi är rädda för att lagen kan uppfattas som ett slag i luften, eftersom man inte uppfattar en rad förhållanden som gäller inom hederskulturen. Man kan smita undan lagen genom att blanda ihop begrepp som äktenskapsliknande förhållanden, förlovningar m.m., tillåter religiösa skolor, där det inte undervisas i sex och samlevnad. Det blir inget mer än en symbolisk markering plus en del extra pappersarbete samtidigt som det inte sker något konkret när det gäller unga flickors och kvinnors livssituation.Vad säger du om den kritiken?
Det där är ju ett problem som gäller all brottslighet, att det krävs bevisning. Ta ett annat brott – mord till exempel. Det är förbjudet att mörda. Det har det varit länge, men ändå begår människor mord. Och i många fall döms ingen för alla dessa mord. Varför? För att man inte har tillräckligt med bevisning. Det är någonting som vi kommer att få leva med. Så kommer det alltid att se ut.
Men ni nämnde tidigare några exempel på att barnens eller kvinnornas privatliv begränsas och kontrolleras? I det här förslaget till ny lagstiftning har vi kanske inte varit tillräckligt bra på att använda den lagstiftning som finns om detta. Många av de här begränsningarna är sannolikt brottsliga handlingar och kunde rubriceras som ofredande eller ett olaga tvång. Vi måste få testa lagstiftningen bättre när det gäller detta.
Jag har faktiskt en uppmaning till mina kollegor när det gäller detta. Var offensiva när ni ser en kränkande behandling utifrån hedersmotiv och åtala den som förgriper sig. Skulle det vara så att vi ser att domstolarna ogillar era åtalspunkter och säger att målsägaren inte är ett offer för hederskulturen utan säger: Det här är bara ett enkelt fall av olaga tvång. Då måste man kanske fundera på om man inte ska skapa en ny typ av brott, som omfattar de gärningar som man uppfattar som brottsliga.
Men jag tror att väldigt många av de här begränsningarna och kränkningarna faktiskt är straffbara som lagstiftningen ser ut redan idag. Det gäller bara att vi åklagare använder lagstiftningen fullt ut, vilket jag tycker att vi inte har gjort hittills.
Ett sådant exempel skulle kunna vara när en man tvingar en kvinna att bära vissa kläder eller att täcka sitt hår. Hon skulle ju kunna anmäla honom för olaga tvång. Om hon gör det och hon kan bevisa att det förelegat tvång, då skulle mannen med stor sannolikhet bli fälld. I det fallet fungerar vår vanliga lagstiftning. Vuxna fattar sina beslut själva och där räcker kanske lagstiftningen. När det gäller barn är situationen betydligt svårare att hantera och hederskulturen riktar sig ju i hög grad mot barnen. Här räcker nog inte lagstiftning till.
Situationen är osäkrare när det gäller att förverkliga barnens rättigheter. Det finns ju ett föräldraansvar för barnen. Det finnas ju ett legitimt syfte att skydda barnen. Föräldrar vill till exempel inte att barn ska gå klädda hur som helst i skolan. Man kan ha synpunkter på barnens klädsel, men man måste vara noga med att de gränser man sätter för barnen skall vara åldersadekvata. Är det rimligt att begränsa en 16-åring på samma sätt som man kan begränsa en sexårig?
Med stigande ålder följer ökad självbestämmanderätt. Det måste man ta hänsyn till. Begränsningen ska vara åldersadekvat och ha det legitima syftet att skydda barnet. Ibland kan man nog konstatera att en del av de här begränsningarna inte har något annat syfte än vad hederskulturen föreskriver och då kan man ju faktisk tala om ett ofredande.
När det gäller barn måste man alltså gå ett steg längre och fråga sig: Vad är skälet till begränsningen? Men jag är inte dummare än att jag förstår att det kommer en förklaring från vårdnadshavaren som naturligtvis kommer att svara med att begränsningen är en säkerhetsåtgärd.
Här handlar det om svåra överväganden. Det går inte att trolla bort, men vi måste hitta vägarna fram genom det här.Vi ska ha den bästa lagstiftningen och kunna utnyttja den på bästa sätt, men det är inte lätt utforma en sådan.
Ofta tar hederskulturens anhängare till kulturella och religiös argument i debatten. Då blir många svenskar väldigt rädda och får tunghäfta, därför att hederskulturens försvarare använder religionsfriheten och konstens frihet, som vi alla vet är demokratisk rättigheter, för att hävda privilegier, som strider mot jämställdhet och mänskliga rättigheter, som grundvalen för en fungerande demokrati. De använder kulturen och religionen för att komma runt lagen, trots att det sker på bekostnad av barns mänskliga rättigheter.
Vi hade under sommaren och hösten 2021 en regeringskris i Sverige. Under den lovade regeringen att s.k. uppfostringsresor ska kriminaliseras, vilket är väldigt bra. Det har vi i VHEK krävt sedan 2008. Många använder sådana resor för att gifta bort eller könsstympad barn. Man försöker maskera och rättfärdiga dessa resor genom att tala om ”kulturella rättigheter”. Vad kan göras för att en sådan lag skall fungera i praktiken.
Åklagarmyndigheten har inga verktyg för att få hem bortförda barn. Polisen kan i viss utsträckning blanda sig i sådana saker. Jag vet ju att det pågår ett arbete för att hitta bättre vägar för att kunna hjälpa de flickor som blivit bortgifta utomlands och vill komma hem till Sverige igen.
Jag tycker det är jätteviktigt att samhället, omgivningen, reagerar. Det kan vara skolan eller en grannes barn som far illa på något sätt. Sådant kan upptäckas var som helst. På fotbollsplanen kan tränaren notera att någon ung människa mår dåligt, en skolsköterska eller skolbibliotekarie kan se om en elev inte mår bra.
Alla som ser någonting där man kan befara att ett barn befinner sig i en hederskontext och på något sätt utsätts för brott ska göra en anmälan antingen till socialtjänsten eller direkt till polisen om man tycker att det är så pass allvarligt att man tror att det är frågan om ett brott.
Detta är jätteviktigt. Vi vill se fler anmälningar så att vi får upp ögonen för problemen och kan se dem tydligare. Man kan också ställa upp som vittne och framträda i en rättegång. Det är tystnaden kring förtrycket och brotten som är det värsta.
Som åklagare behöver vi vittnen som berättar vad som hänt och händer. Varje liten pusselbit är värdefull. Jag vill verkligen uppmuntra alla ute i landet att reagera och ta kontakt med socialtjänsten eller polisen om man ser att en ung människa far illa. Det är viktigt att man berättar för våra myndigheter vad som sker så att deras kunskaper om hedersproblematiken ökar. Det duger inte med att bara notera att någon lever i en annan kultur än den svenska och sedan dra slutsatsen att man av den orsaken inte ska blanda sig i.
Nej, då ska vi tänka på att det är ett barn som far illa. Och barns rättigheter gäller ju fullt ut i Sverige, oavsett vilken kultur man kommer ifrån. Det viktiga är att vi alla har vårt fokus riktat på just barnets rättigheter.
Bild: Tony Persson
