Två viktiga händelser rörande kvinnors ställning i det svenska samhället har debatterats under 2019 – metoo och sexuella trakasserier mot kvinnor och hedersförtrycket. Ebba Witt Brattström, litteraturprofessor och under 70-talet aktiv medlem i Grupp 8 har skrivit Århundradets Metoo-vrål. Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot och tidigare peshmerga i den socialistiska gerillan Komala i Iran har i flera olika sammanhang varit kontroversiell genom sina tydliga ställningstaganden mot hedersförtrycket. Utifrån vitt skilda bakgrunder och erfarenheter samtalar de här om kampen för kvinnors frigörelse.
Amineh: Låt mig börja med att ställa en fråga till dig som är enkel att formulera, men som det kan var svårt att svara på: Vad är feminism? Det finns så många föreställningar och definitioner. Vad är själva kärnan i det som kallas feminism?
Ebba: Feminism handlar ytterst om att gå samman kring det som är bra för alla kvinnor. Observera: Alla kvinnor! Utan undantag!
Amineh: Vi var några kvinnor som bildade Brett Feministiskt Forum för något år sedan. Det var samtidigt som Metoo dök i media. Vi var i alla mycket olika i etniskt, socialt och politiskt avseende. Men det var en sak som förenade oss alla. Vi ville ha våra rättigheter och få ett slut på den könsapartheid som råder och bekämpa den rent medeltida kvinnosyn som finns och som tillämpas i olika delar av världen.
Ebba: När det gäller kvinnors rättigheter hittar vi motståndet först och främst bland borgerliga män, men det finns även ett visst motstånd mot feminismen och kvinnors rättigheter inom vänstern om än inte i samma utsträckning. Männen inom vänstern är i regel progressiva, och det finns kvinnor inom vänstern, som – när det kommer kritan – i en del frågor ställer sig på de konservativa, anti-feministiska männens sida.
Att män överlag är motståndare till kvinnors frigörelse beror naturligtvis på att de har något att vinna på att hålla tillbaka kvinnorna. Men att kvinnor ställer upp på männens sida och inte sällan faktiskt sviker sina medsystrar är något ganska anmärkningsvärt och viktigt att diskutera.
Amineh: I de diskussioner som följde med Metoo var det en sak som jag saknade: Vart tog de invandrade kvinnorna vägen?
Ebba: Ja, det är märkligt att kvinnorna i förorten kommit så i skymundan i Metoo-debatten. Det är uppenbart att män som kommer till Sverige från exempelvis Mellanöstern upptäcker att de inte har samma privilegier här som de hade i de länder de lämnat. Här strider de för att bevara sina privilegier, men får inget stöd i övriga samhället. I den kampen drar de rasistkortet och vänstern får skrämselhicka. Det finnas inget som vänstern är känsligare för än beskyllningar för rasism. Att vänstern blir till geléknuttar inför rasistbeskyllningar beror på att man fortfarande är alltför okunnig när det gäller feminism och jämställdhet.
För mig som ärkefeminist är det en självklarhet att alla människor som kommer hit måste ta del av det som Sverige har att ge – nämligen fullständiga rättigheter åt alla och jämställdhet. I Sverige skall vi inte göra undantag för någon. Börjar vi göra undantag för vissa, då har vi verkligen blivit rasister. Det är ju det rasismen går ut på: att vissa skall vara berövade sina rättigheter.
Allt det där pratet om religioner och annorlunda kulturella bakgrunder är inget annat än ren och skär ideologi. Ideologiska påhitt för att rättfärdiga mäns dominans och ta ifrån kvinnor deras rättigheter.
Amineh: Om nu religion, annorlunda kulturell bakgrund och liknande argument bara handlar om en enda sak – männens dominans och överhöghet i familjen och samhället – hur kommer det sig då att inte bara män utan även kvinnor tar till sig de där ideologiska föreställningarna. Många postkoloniala forskare går ju dessutom på de konservativa och baksträvande männens ideologier och försöker sopa hedersförtrycket och hedersvåldet under mattan. Hur kan man på svenska eller europeisk universitet sitta och hysa förståelse för och kanske t.o.m. överse med barn- och tvångsäktenskap, våld i hederns och könsstympning? Hur är det möjligt?
Ebba: En av anledningarna kommer jag in på i ett kapitel i min bok Århundrades Metoo-vrål. Det handlar om det man skulle kunna kalla det kvinnliga medberoendet eller den kvinnliga medbrottsligheten. Och det är ingen liten sak, det är omfattande och finns på så många nivåer. För vore det så att kvinnor inte stöttade sina män i bevarandet av deras överhöghet och dominans då skulle patriarkatet falla samman med en gång. Man kan som kvinna antingen kämpa som konsekvent feminist eller att – i tron att man kan få fördelar – ägnar sig åt medlöperi. Kvinnorna är väldigt viktiga aktörer i den här typen av maktspel. De är ofta mycket viktigare än vad de själva tror. Kvinnorna måste alltså börja lita mer till sig själva och i mindre grad vara männen till lags.
Amineh: Det finns en tystnadskultur bland kvinnor i Sverige och naturligtvis också i andra delar av världen. Men jag har upplevt något paradoxalt. Bland mina kamrater i det parti jag tillhörde i Kurdistan erkände och försvarade de manliga kamraterna mina rättigheter som kvinna. De menade att jag utan några som helst undantag hade samma rättigheter som dem, men här i Sverige försöker man förmå mig att avstå från att kämpa för kvinnors rättigheter, sluta min aktiva kamp mot hederskulturen och våld i hederns namn, trots att det faktiskt finns inskrivet i partiprogram och i partimotioner att denna kamp skall föras. Det är fullständigt absurt.
Det inträffade en förändring i Sverige när Fadime mördades. Många insåg att hedersvåldet verkligen existerade. men en del feminister vill likafullt inte se verkligheten i ögonen. Det är snart 18 år sedan nu. Och mycket lite har hänt sedan dess. Det är en osedvanligt lång långbänk – i långbänkarnas förlovade land. Det handlar om 200 000 unga flickor och kvinnor och därutöver säkert många äldre kvinnor som lider av hedersförtrycket.
Ebba: Det finns mycket som tas upp i anslutning till metoo, men när jag började skriva min bok satte jag mig ner och läste allt som skrivits i litteraturen, i tidningspressen, lyssnade av vad som sagts i radio och TV. Jag läste alla hashtags i ämnet. Jag blev chockerad över hur lite hederskulturen och hedersvåldet uppmärksammats i samband med metoo – att det fanns så lite skrivet om invandrarkvinnornas situation.
Men min förhoppning är att metoo innebär en revolution, att från och med nu skall kvinnoförtrycket, inklusive hedersförtrycket, bli något som ligger i var mans och kvinnas mun.
Det har sagts att anonymiteten i metoo-berättelserna och metoo-vittnesmålen gör att de inte går att lita på. För det första så sätter sig inte så många ner och spontant nedtecknar sina vittnesmål vid en och samma tidpunkt.
För det andra är anonymiteten nödvändig för att tystnadskulturen skall kunna brytas.
För det tredje är metoo inte ute efter att någon kvinna skall peka ut just den mannen och säga att det var just han som våldtog och kränkte mig. Metoo är inte ute efter att hantera enskilda fall. Metoo handlar om att dra fram ett samhälleligt missförhållande i ljuset och komma till rätta med det.
För det fjärde är anonymiteten viktig för att skydda de mest utsatta, när de bryter tystnadskulturen, eftersom repressalierna från den patriarkala omgivningen kan vara mycket brutala, särskilt om det handlar om den tystaste av tystnadskulturer – hederskulturen.
Amineh: Man borde kunna vänta sig att Sverige – världens mest jämställda land – skulle vara mer aktivt i kampen mot hedersvåldet, men trögheten, långbänken eller den politiska fegheten är så djupgående när det gäller de här frågorna. Jämställdhetsmyndigheten och Skolverket har förklarat och går med på att det kan göras undantag för vissa grupper t.ex. när det gäller undervisningen i ämnet Sex och samlevnad.
Jag hade en artikel i Skolvärlden om detta. Då påstod man först att jag missförstått saken, vilket jag självklart inte gjort. Sedan sade man att misstag hade begåtts. Man måste jaga politiska partier och myndigheter med blåslampa för att något skall göras. Nu har vi i VHEK och flera andra organisationer jagat dem i mer än 15 år och det har hänt väldigt lite. Hedersvåldet är den grövsta formen av kvinnoförnedring och har internationell utbredning. Det finns i Asien, Afrika och nu även i Bergsjön, Rosengård, Tensta, Fittja, Vivalla. m.fl. platser. Vad gör Jämställdhetsmyndigheten för sina 240 miljoner. Och vad gör Skolverket?
Lärarna ute i skolorna vill ha hjälp, läromedel, verktyg för att kunna hantera situationen innan den går överstyr. Det måste bli slut på den beröringsskräck myndigheterna lider av.
Ebba: Jag satt i en regeringsdelegation för sju eller åtta år sedan, där bl.a. Anna Ekström ingick. Hon var inte utbildningsminister då. I delegationen ingick också Birgitta Wistrand, moderat och ordförande i Fredrika Bremerförbundet. Tillsammans fick hon och jag kämpa stenhårt mot ett förslag gick ut på att man skulle lära barn som var utsatta för hedersförtryck och hedersvåld att förhandla med sina föräldrar och släktingar.
Vi ansåg att förslaget tydde på en häpnadsväckande aningslöshet om hur hederskulturen fungerar och ett skandalöst försök att lägga över ansvaret för lösningen av hedersproblematiken på barnen. Detta är nog ett inte alldeles ovanligt manövrerande i det politiska Sverige och Myndighetssverige att smita ifrån besvärlig frågor och myndighetsansvar.
Amineh: Vad man ofta gör är att man särbehandlar kvinnor på grund av religionstillhörighet. Riksdagen och regeringen måste ta debatten om detta på allvar. Det måste bli en angelägenhet för staten och inte skyfflas över på kommunerna. De senaste undersökningen bland muslimer i Frankrike och Danmark har visat att man tycker att slöjförbudet när det gäller barn under 18 år är bra. En likartad ståndpunkt har också den tidigare norske kulturministern, Hadia Tajik – som själv är troende muslim – intagit.
Slöjan är inte vilken huvudbonad som helst. Dess syfte är att särskilja, avskilja och diskriminera. För den som bär slöja gäller en rad restriktioner i valet av levnadssätt, begränsningar i det dagliga uppträdandet och när det gäller relationerna till omgivningen. Med slöjan följer ett ideologiskt ställningstagande. I det land jag levde och växte upp i döms man till flera år i fängelse och över 100 piskrapp man vägrar bära slöja
Ebba: När det gäller slöjförbudet i Frankrike finns det en lång radikal tradition sedan franska revolutionen och införandet av republik. Där behöver man inte tveka. När republiken infördes 1789 skiljde man kyrkan från staten. Kyrkan skulle inte ha något inflytande över skolväsendet. ”Krossa den skändliga”, förklarade Voltaire, när den katolska kyrkan kom på tal.
Det som gäller för kyrkan skall naturligtvis också gälla för moskén. Efter att man bivit vuxen och myndig ska man själv kunna välja slöja eller inte. I franska skolor får man inte ha religiösa symboler.
I Sverige har vi haft en statlig mycket väl fungerande skola. Det var faktiskt Göran Persson som 1991 genom kommunaliseringen av skolväsendet inledde förstörelsen den svenska skolan. Det borde han hängas i tårna för. Därefter följde de borgerliga regeringarna upp det hela med sina reformer som släppte in de religösa samfunden i skolväsendet.
Amineh: Det ska i sanningens namn sägas att det politiska parti som jag var medlem av, faktiskt också understödde genomförandet av kommunaliseringen av skolan.
Ebba: Det visar att kortsiktiga och illa genomtänkta politiska uppgörelser som för stunden ger vissa taktiska fördelar kan få långtgående konsekvenser.
Mina föräldrar hade just gått i pension som lärare vid den tidpunkten då kommunaliseringen genomfördes. Deras omedelbara reaktion var att kommunaliseringen skulle göra slut på alla föreställningar om en jämlik skola. I fortsättningen skulle barnen gå i skolan på ojämlika villkor. Fattiga kommuner med dåligt skatteunderlag skulle tvingas nedprioritera skolan till förmån för andra åtaganden.
Lärarna var motståndare till de här reformerna, men dem lyssnade man inte på. Man vidgade istället lärarbegreppet så att kompetenskraven sänktes. De politiker som genomförde dessa s.k. reformer menade att lärarna var privilegierade, vilket inte var annat än illasinnad propaganda. Resultatet av de reformer som sedan följt är att lärarnas status och anseende har sjunkit. Kvaliteten på undervisningen har sjunkit. Allt detta har varit dåligt för skolan, för eleverna och för lärarna och ytterst för hela samhället. Inget av detta har varit bra för flickornas kamp för frigörelse.
En del av reformatorerna satte sin tilltro till det där med Nätet. Men det var bara ännu ett sätt att fly från problem man inte ville se. Den snabbt växande användningen av sociala medier har gjort att flickorna i skolan blir ännu mer utsatta. Den delegation som jag var med i visade att pojkarnas resultat och självkänsla sjönk en aning i och med den ökad nätanvändningen, men stabiliserades efter en tid på en jämn nivå, medan flickornas upplevelser av att må dåligt stadigt ökat och fortsätter att öka.
Amineh: Flickorna blir utsatta av pojkarna. De diskrimineras av skolsystemet när det inte förmår inse hur de patriarkala strukturerna fungerar. Myndigheterna ser inte hur man utifrån religiösa, kulturell eller etniska utgångspunkter förvägrar flickor och unga kvinnor deras rättigheter. Till detta kommer de begränsningar av flickornas liv som arrangerade äktenskap, tvångs- och barnäktenskap utgör. FN uppskattar antalet tvångsäktenskap 178 miljoner i världen – årligen. I praktiken handlar det om lika många fall av institutionaliserad våldtäkt. Flickorna gifter sig inte, de gifts bort. Du skriver faktiskt mycket om våldtäkt i olika former i din bok.
Ebba: Hedersvåld kan utan vidare jämställas med våldtäkt. Det handlar ju inte om sexualitet utan i båda sammanhangen om mäns maktställning och dominans. Det som på sista tiden är särskilt oroande är att antalet gruppvåldtäkter ökar. Gruppvåldtäkter är vanliga i krig och konflikter. Tyskarna våldtog och mördare miljontals ryska kvinnor under andra världskriget, men ryssarna våldtog minst en miljon tyska kvinnor när man gick mot och intog Berlin. Jag har frågat mig: Varför, begår män i krig våldtäkter. Och man våldtar alla kvinnor – gamla, unga flickor och barn.
Mitt svar på den frågan är att det handlar om att männen genom gruppvåldtäkterna bildar en sorts allianser för att demonstrera sin manlighet. De bekräftar sig själva och inför varandra. De bekräftar sig som segrare över kvinnorna. Gruppvåldtäkten är ett broderskaps bekräftelse på överhöghet över kvinnorna. Det blir svårt för den man som inte vill delta utan vill stå utanför. Ett effektivt grupptryck träder i funktion.
Amineh: Men du har talat om våldtäkter i de stora historiska sammanhangen, när det handlar om krig och konflikter. Vi har ju våldtäkter i nära relationer också, incestuösa och pedofila övergrepp mot minderåriga. Sådana förekommer i alla folkgrupper – inte minst på flera håll i den del av världen jag kommer ifrån. Jag tänker på de tidiga barnäktenskapen i Mellanöstern.
Ebba: De handlar också här om mäns överhöghet, men i ett annat sammanhang – inom familjen. Ofta är det så att när ett barn, en minderårig flicka, blir våldtagen av exempelvis fadern i familjen, vill de övriga i familjen inte ta detta till sig. De förnekar det. De vill inte se vad som händer. Ett exempel på detta är den norska författarinnan och kulturkritikern Vigdis Hjorts självbiografiska bok Arv och miljö, som handlar om hur hon efter faderns död vill och förmår att ta itu med de minnen hon tidigare hållit ifrån sig av faderns övergrepp mot henne. Hennes mor och systrar förnekar envist och idogt att det som Vigdis Hjort berättar, kan vara sant.
En av systrarna skriver t.o.m. en motbok där hon menar att Vigdis Hjort ljuger. Systrarnas reaktion är egentligen typexemplet på den sorts av medlöperi vi nyss talade om. Hur kan hon vara så säker på att Vigdis ljuger. Hur bevisar hon det? Systern visar på samma sorts respektlöshet som när polis och domstolar ställer så höga beviskrav på ett våldtäktsoffers berättelse att en presumtiv våldtäktsman praktiskt taget per automatik går fri. Det kan ju finnas risk för att det är falsk anmälan, men faktum är att det överväldigande antalet våldtagna kvinnor avstår från att anmäla de övergrepp de råkat ut för, därför att rättsprocessen bara blir ytterligare en traumatisk upplevelse, vars utgång mycket sällan utfaller till offrets fördel.
Systrarnas reaktion är av samma art som hedervåldsförnekarnas. Alltsammans ingår i den världsomspännande tystnadskulturen – den tystnadskultur som metoo försöker bryta upp och få slut på.
Amineh: Du använder ordet världsomspännande om metoo. Det är ett ord med visst format. Ett ord som inrymmer stora förväntningar och innebär långtgående krav, mycket arbete och omfattande förändringar.
Ebba: Visst är det så – men är det förresten inte hög tid att detta sker. Kvinnoförtryck hedersvåld, könsstympningar, tvång- och barnäktenskap och våldtäkter har ju systematiskt förts ut i marginalen i tusentals år. Det är dags att tystnaden bryts. Det måste bli slut på kvinnors medlöperi. Utan det skulle patriarkatet rasa samman. Och det borde finnas möjligheter att på lite sikt vinna den striden, för det finns män som stödjer oss i den här kampen. De har funnits under lång tid. Och de har förhoppningsvis blivit flera. Redan Ovidius gör det i Metamorfoser år 1. Idag har vi bland andra Stieg Larsson med sin milleniumtrilogi och Kjell Westös Hägring 38. Det speciella med manliga författare som behandlar sexuellt våld är att de inte drar sig för att diskutera hämndens berättigande i en samhällsordning som kränker kvinnor. Jag har ju stött på arga feminister, som när vi talar om våldtäkter i hastigt vredesmod och naturligtvis utan närmare eftertanke utbrustit: Man borde skjuta eller avliva dem hela bunten. Då brukar jag svara: Nej, snälla gör inte det. De flesta män är faktist inte utstuderade kvinnoförtryckare eller våldtäktsmän. Det finns faktiskt ett hopp om framtiden. Till en del tack vare dem.
Amineh: Vi måste nog sluta här. Jag ber att få tacka för mig och för att du haft tid och tålamod med mig. Men det finns så mycket mer att tala om och diskutera. När tror du att vi kan vi ses igen?
Ebba: Snart!
