De frireligiösa församlingarna, det vill säga församlingar utanför statskyrkan, var på 1800-talet de första organisationerna i Sverige som kämpade för demokratiska fri- och rättigheter. Det kostade dess företrädare både fängelse eller påtvingad utvandring till USA. Idag är situationen annorlunda. Statskyrkan är avskaffad, och religiösa trossamfund av allehanda slag erhåller ekonomiskt stöd av staten. I flera fall på minst sagt tvivelaktiga grunder.
Av Amineh Kakabaveh
Sedan flera år tillbaka har jag drivit frågan att demokratifientliga organisationer, som arbetar mot mänskliga rättigheter, inte ska kunna ta emot offentliga bidrag.
Våra gemensamma skattemedel ska inte gå till att finansiera prostitution, (Det vill säga så kallade njutningsäktenskap med tidsbegränsad giltighetstid som sanktioneras av en imam, reds. anm.), hedersförtryck eller extremism.
I januariavtalet, som möjliggjorde regeringsbildningen 2019, formulerades följande utfästelse:”Inga offentliga medel ska utbetalas till föreningar eller religiösa samfund som genomför barnvigslar eller sanktionerar annan hedersrelaterad brottslighet.”
Redan 2018 hade en särskild utredning presenterat förslag om nya regler för fördelning av offentliga anslag till religiösa församlingar. Bara ett år in på mandatperioden kunde en annan utredning lämna förslag på demokrativillkor för bidrag till föreningar i civilsamhället. I sitt remissvar konstaterade Säkerhetspolisen att ”ett relativt stort antal organisationer med kopplingar till extremistmiljöer mottar offentliga medel genom såväl statliga som kommunala bidrag”, och att detta bidrog till tillväxten av våldsbejakande extremistmiljöer. Säkerhetspolisen var i detta sammanhang angelägen om att på ett rättssäkert sätt kunna bistå bidragsgivande myndigheter med relevant beslutsunderlag.
Hatkampanjer mot Sverige
Rättssäkerhetsfrågorna krävde ytterligare utredning, men i augusti förra året kunde dåvarande kulturministern Amanda Lind (MP) konstatera att hon hade ett beslutsunderlag som gjorde att vi kommit ”ett steg närmare att få på plats nya demokrativillkor för de statliga stöden till civilsamhället”. Men allt detta utredande har ännu inte resulterat i någon proposition.
En annan finansieringskälla för religiöst extremistiska krafter har varit ekonomiska bidrag från diktaturer. När tidningen Dagens ETC i november 2017 granskade vad man uppfattade som de 25 största moskéerna i Sverige konstaterade man att minst 17 av dessa hade erhållit finansiering från andra länder. Vi vet att länder som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Quatar, Kuwait, Iran och Turkiet finansierar svenska moskéer, och att de i vissa fall har anställda religiösa ledare verksamma i Sverige. Dessa länder har varit först med att kritisera och förtala Sverige. De har varit högljudda i både desinformations- och hatkampanjer mot såväl den svenska socialtjänsten som när det gällt islamistiska och kriminella grupper som attackerat svenska poliser – till exempel under påskhelgen i år.
Diktaturer finansierar svenska moskéer
I en nyligen publicerad rapport från Försvarshögskolan konstaterades att det offentliga i dag har små möjligheter att få insyn i omfattningen av och formerna för diktaturers finansiering av svenska moskéer. Forskarna efterfrågade en reglering av utländsk finansiering av religiösa samfund och pekade på behovet av att inhämta erfarenheter från andra länder som har infört den typen av reglering.
Ett land som Sverige borde ta intryck av är vårt grannland Danmark, som förra året fattade beslut om en lag som reglerar möjligheterna att ta emot bidrag från vissa länder och utländska organisationer. I ett nyhetsinslag den 22 april i år öppnade integrationsminister Anders Ygeman (S) för att införa ett förbud mot utländsk finansiering av svenska moskéer.
Inför demokrativillkor
Som riksdagsledamot och ordförande för VHEK har jag sedan flera år tillbaka drivit frågan att demokratifientliga organisationer som arbetar mot mänskliga rättigheter inte ska kunna ta emot offentliga bidrag och att religiösa samfund inte ska kunna ta emot ekonomiskt stöd. Mot den här bakgrunden har jag bett regeringen att svara på om den kommer att lägga fram förslag om demokrativillkor för bidrag till religiösa samfund och föreningar i civilsamhället samt om de kommer att föreslå ett förbud mot diktaturers möjlighet att finansiera religiösa samfund. Det här är krav som jag har drivit i flera år.
Efter många års påtryckningar lovade regeringen senare vid en pressträff att man vill se över demokrativillkoren. Det är välkommet, men det räcker inte.
(En version av denna artikel har tidigare varit införd i nättidningen Kvartal)
Fotograf: Patrik C. Österberg
