Jag var sju år gammal när jag skulle på mitt livs första klassfest. Det skulle bli popcorn, lekar och musik – vivar alldeles uppspelta och glada.
När det hade gått ungefär en halvtimme kom hennes pappa, Aidas pappa. Han var arg. Han sa: ”Hon får inte vara med er.” Jag förstod inte varför då, men jag förstod att det var för att Aida var flicka. Och senare i livet förstod jag också att hon var utsatt för hedersrelaterat våld och var utsatt för en av hederskulturens många frihetsinskränkningar.
Absolut ingen talade om det när jag var liten. Alla teg. Åren gick. Jag var 19 år när Fadime mördades.
Berättelserna om hedersrelaterat våld och förtryck fick då utrymme, men många förblev tysta.
Det var inte många som inte ville skilja på det kollektivt utövade hedersvåldet och det våld som är individuellt motiverat.
Återigen svek samhället både flickor och unga kvinnor. Åren har gått vidare. Nu, år 2025, måste vi som tror på ett jämställt, samhälle fritt från våld, hålla fast vid linjen om flickor och kvinnors könsbaserade rättigheter. De innebär att stå upp för rätten att vara flicka, mot dem som vill relativisera det förtryck som drabbar stor grupp av flickor och kvinnor i Sverige.
Vi måste bekämpa det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Men vi måste också hålla linjen mot rasistiska krafter som vill utnyttja utsatta flickor och kvinnor i sin kamp mot ”de andra”, mot dem som vill lära oss att vara rädda för vår syster och vår bror, de som vill lära oss att inte kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Varken Hora eller Kuvad har under tjugo år fört en outtröttlig kamp och visat stort mod och ett aldrig sinande engagemang för alla hedersutsatta tjejer. VHEK:s insatser har imponerat väldigt på mig. Ert arbete innebär stora uppoffringar och jag tror inte många förstår vad som krävs för att orka fortsätta framåt med så orimligt små resurser i ett, samhälle som påstår sig värna tjejer och kvinnor men som ofta överger dem till förmån för allt annat.
Det finns inga hjältar, det finns inga madonnor, det finns bara kvinnor. Och så länge en enda kvinna är bunden, är ingen av oss fri. Tack till er alla, för tjugo år av kvinnlig kamp, och för att ni står på vår sida varje dag, året om.
Susannah Sjöberg, generalsekreterare för Sveriges kvinnoorganisationer, (SKO )