Juno Blom – chef för Barnombudsmannen

---

Trots årtionden av lagstiftning varnar ledande röster för att samhället fortsätter svika barn – särskilt flickor som lever i skuggan av hedersrelaterade normer och tystnad.

Sverige har länge betraktats som ett föregångsland när det gäller barns rättigheter och jämställdhet mellan könen. Men bakom denna fasad vittnar ledande företrädare om en annan verklighet: tusentals barn lever fortfarande under strikt familjekontroll och hedersrelaterade begränsningar.

”Även efter trettio år med tydlig lagstiftning lämnas många barn utanför,” säger Juno Blom, tidigare riksdagsledamot och numera Barnombudsman, i ett uppriktigt samtal med socialarbetaren och även hon riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh.

Djupgående hinder: Lagar som inte når ut Samtalet mellan Blom och Kakabaveh sätter fingret på ett känsligt problem: Att FN:s barnkonvention och svenska lagar ger alla barn rätt till skydd och delaktighet innebär inte att verkligheten alltid följer efter.

”Skolorna anpassar sig fortfarande efter vårdnadshavare som inte vill att döttrarna ska lära sig simma. Flickor i våra förorter berättar att de inte kan cykla eller idrotta på grund av familjens regler,” säger Kakabaveh.

”Det är pinsamt att växa upp i Sverige och inte kunna simma – men att systemet accepterar det är ännu värre.”

Blom är självkritisk och berättar om sina egna missar när hon arbetade i skolan i 20- årsåldern.

”Det största sveket var att jag inte insåg hur mycket skada jag gjorde när jag prioriterade att göra föräldrar nöjda framför barnen.”

Barn på andra sidan av glappet

Både Blom och Kakabaveh beskriver hur många barn de möter som ser sina rättigheter som någon annans privilegier. ”Det läggs ett enormt ansvar på barnen själva att gång på gång påminna vuxenvärlden om att deras rättigheter tas ifrån dem,” säger Blom.

”När de försöker – är vuxensamhällets respons ofta för svag, eller så händer ingenting alls. ”Konsekvenserna är djupa. Det är ett svek,” slår Blom fast.

”Vi vet vad som är rätt; kompetens och lagar finns, men vi agerar ändå inte.”

Institutionellt motstånd och kulturrelativism

Varför består problemen år efter år? Juno och Amineh pekar på vuxnas ovilja att ställa känsliga frågor kring kultur och heder. ”Det finns en stor ovilja bland lärare, socialtjänst och politiker att utmana andra vuxna, särskilt när det gäller kultur eller hedersnormer,” menar Blom. ”I praktiken skyddar det föräldrarnas rättigheter – inte barnens.”

Samtidigt riskerar hederskulturrelativism att försvaga skyddet. Vissa stödcentra har personal med bristande kompetens – eller är själva obenägna att ifrågasätta skadliga traditioner. ”Om en svensk förälder kontrollerade sitt barn på samma sätt, skulle samhället ingripa omedelbart,” förklarar Amineh.

”Men hedersförtryck får passera – det är ren diskriminering av barnen.”

Stödinsatser som rämnat

Blom uttrycker sorg över att nationella stödteam, som tidigare gav viktig vägledning till yrkesverksamma, inte fungerar.”

Vi byggde upp något avgörande, men idag saknas strukturer där personal och utsatta barn kan få stöd,” säger hon. ”Det behövs en nystart av dessa insatser.”

Tystnaden har ett pris

De mest allvarliga konsekvenserna är skrämmande. Båda Juno och Amineh berättar om barn som förts utomlands, flickor som gifts bort, barn som könsstympats – ofta utan att svenska myndigheter reagerat i tid.

”Det finns barn som försvinner från klassrummen och ingen frågar vart de tagit vägen och försöker få dem tillbaka,” säger Blom.

Amineh understryker hur barn drabbas av både fysiska och emotionella begränsningar. Många lever ett dubbelliv mellan hemmets och skolans olika världar – och vågar sällan tala öppet om sin situation.

Utöver lagstiftning krävs handling

”Hur många lagar vi än skriver hjälper de inte om de inte också tillämpas i praktiken,” varnar Blom.

Båda menar att verklig förändring kräver samarbete mellan nationella och lokala aktörer, och stöd till eldsjälar på fältet – oavsett bakgrund eller miljö. ”Alla barn måste bli sedda, skyddas och få delta,” säger Blom.

”Annars blir våra löften om jämställdhet tomma ord.”

Hopp och uppmaning

Trots svårigheterna ser både Juno och Amineh ljuspunkter – unga människor som brutit sig loss, vuxna som stått upp och civilsamhällets engagemang. Sverige har resurserna och lagarna – men det är modet att utmana och gå emot uråldriga föreställningar och beteenden som saknas.

”Vi får inte fortsätta låta barn hamna på fel sida när det gäller glappet mellan det som är föråldrat och förtryckande och det som är modernt och demokratiskt ” sammanfattar Juno.

”Det är vuxenvärldens ansvar, inte barnens.”