Özge Öner, forskare vid Institutet för Näringslivsforskning, skrev till Förortsfeministen, om sina erfarenheter och reflektioner under sin tid i Turkiet.
Det var före metoo-kampanjens utbrott som hon sände oss sitt brev. I Turkiet idag står säkert andra frågor på dagordningen än kvinnors rättigheter. Likafullt är det viktigt att jämföra könsmaktsordningen som den kommer till uttryck i vardagen i Turkiet och i Sverige. Var finns de konkreta likheterna och de konkreta skillnaderna?
Den 24 Januari 2016 på Istanbuls populära och väldigt moderna Bagdat Boulevard kliver den 19-åriga kvinnliga universitetsstuderanden E.F.B på bussen hem för att runt 02:30 kliva av den. Hon är på väg hem efter att ha umgåtts och haft kul med sina kompisar.Då tvingar den gifta tvåbarnspappan och chauffören Cengiz Ay sig på den unga kvinnan under knivhot och för henne till bakgården till ett hyreshus och våldtar henne.Tack vare övervakningskamerorna åker han fast. Kort därefter började de bekanta “mörka” rösterna göra sig hörde i social media: ”Vad för slags aktiviteter kan en 19-årig flicka ha för sig när hon kommer hem kl. 03:00 från Bagdat Boulevarden egentligen?”
Enligt islamisk kultur och sociala koder är det kvinnans ansvar att göra sig osynlig. Gör hon inte det är hon själv skyldig till att hon blir trakasserad. Det är inte mannen som bär skulden. Den regeln har i all tysthet förts vidare från generation till generation.
Det har alltid varit kvinnors ansvar att skydda sig själva: Vi kvinnor ska inte skratta för högljutt, vi ska inte ta på oss just den där kjolen, vi ska inte gå till en viss plats vid en viss tidpunkt. Vi tränger ihop oss på bussen så att mannen bredvid ska sluta luta sig mot våra kroppar. Vi sätter upp våra väskor som sköldar mot just dessa män. Vi kvinnor gör det alla. I stort sett alla mina vänninor under gymnasieåren blev trängda på bussarna. När det blev mörkt om kvällarna gick vi hem med ögon i nacken.
Vi var priviligierade döttrar till moderna och sekulariserade föräldrar som levde i storstäderna. Vi hade kanske inte mödrar som fortsätte att föda tills att det kom en son eller en far som skämdes över att vi var flickebarn, men vi kom ändå in i vuxenlivet som unga kvinnor med ett mantra som ständigt upprepandes i våra huvuden – ett gammalt turkiskt uttryck som i fri översättning till svenska lyder: ”En tung sten lyftes av en hand men en lätt sten lyfts av vinden”, vilket betyder att man ska bete sig på ett allvarligt och “seriöst” vis så att vinden inte kan svepa iväg en med en vart som helst.
Resultatet av detta mantra visar sig på olika sätt. Till exempel har jag varit med om att en “medsyster” med huvudduk (som religiös/politisk huvudduk) på bussen, istället för att sätta sig mellan mig och en man (där det fanns ett tomt säte) ber mig att flytta över och sätta mig bredvid honom eftersom hon är en mer “ärbar kvinna”. Hur jag klär mig och beter mig (utan huvudduk) är tillräckligt för att denna kvinna ska tycka att jag får skylla mig själv om något skulle hända mig. För henne är det helt naturligt att tänka “varför skulle något som stör mig störa henne, hon har ju inte ens en huvudduk. Istället för att vara en symbol för tron har hennes huvudduk blivit ett sätt att mäta ”anständighet”.
Bakom våra ryggar och ibland till och med rakt i ansiktet har man talat så till oss på det sättet.
Men även nära vänner och familjemedlemmar kan kläcka ur sig: “Om hon fortsätter så här kommer hon säkerligen utsättas för något”. En ormtungad omgivning viskar sina mörka tankar i föräldrarnas öron om den frihet som de tycker att vi inte ska ha. Denna ormtungade omgivning manar: “Se till att er dotter beter sig rätt. Om det skulle hända henne något ska ni inte bli förvånade eller upprörda”.
Mannen som baktalar den våldtagna unga kvinnan och säger: “Vad hade hon att göra ute på stan kl 3 på nätten”, är alltså en del av vår vardagliga verklighet. I Turkiet och i så kallade icke-sekulära länder liknande Turkiet är det här den genomsnittliga mannens uppfattning om kvinnor.
Det är svårt att sätta ord på den ilska som kokar inuti oss. Den ilska man känner vid varje våldtäkt, varje barnäktenskap och varje mord i hederns namn förstärks på ett olidligt sätt av alla dessa misstänkliggöranden och förvanskande kommentarer som likt ryggmärgsreaktioner följer i spåren efter varje övergrepp.
En tanke som kan tyckas bestickande och som lätt dyker upp är:
Det var också så här i västvärlden förr i tiden. Om vi bara väntar lite kommer allting att bli bra.
Denna tanke utgör inte någon tröst utan kastar istället mer bränsle på brasan och ökar ilskan. För detta är inte ett problem som kommer att lösa sig av sig självt! Det är inte en situation som kan lösas genom att man försöker uppfostra alla vuxna män en i taget, eftersom detta är ett problem vars egentliga källa är kulturell till sin natur och sanktioneras av religionen. Och det är något vi inte ens kan diskutera med våra närmaste.
Özge Öner
Översättning: Mehtap Bora
Bild ovan: Hans Arvidsson
