I Indien, världens mest befolkade demokrati, kan en gift kvinna våldtas om och om igen av sin make i sitt hem. Våldtäkt inom äktenskapet är fortfarande en straffri handling. Enligt den indiska strafflagen, är ”samlag mellan man och hustru, om inte hustrun är under femton år, inte våldtäkt.” En av FN (UN Population Fund) genomförd studie visar att två av tre indiska kvinnor mellan 15 och 49 år har blivit misshandlade, våldtagna eller tvingade till sex. I Indien är det alltså lagligt att våldta en kvinna så länge du är gift med henne. Att år 2021 konstatera ett sånt barbariskt faktum är beklämmande. Sammanlagt rör det sig om 36 länder i världen som fortfarande har en straffrihet för våldtäkt i hemmet.
En smäll om dagen har nästan blivit en del av kulturen för kvinnor i vissa delar av det indiska samhället, så var och hur ska vi börja göra människor medvetna om att våld mot kvinnor är ett brott – i alla dess former, mentalt, fysiskt och emotionellt?
Forskningscentret International Centre for Research on Women (ICRW) hävdar att 80 procent av männen i den indiska delstaten Punjab tycker att våld är befogat om en hustru är ”respektlös” och 60 procent rättfärdigar det om frun ”inte gör som hon blir tillsagd”. Indiens nationella kommission för mänskliga rättigheter har betonat behovet av att öppna fler än en polisstation för kvinnor (distriktsbaserade poliskontor) i ett distrikt med olika delstater för att ta hand om brott mot kvinnor, men vad görs åt de ”kulturella föreställningarna”? Tar lagen itu med dem? Nej tyvärr inte alls.
Var sjätte timme blir en ung, gift kvinna bränd levande, slagen till döds eller tvingad att begå självmord i Indien enligt egna nationella rapporter. Och detta sker när våld mot kvinnor har erkänts som en kränkning mot mänskliga rättigheter. Dessa kvinnor, som är offer för fysiskt, sexuellt och till och med psykiskt våld, finns idag med i familjestatistiken hos National Family Health Survey (NFHSII). Ännu mer chockerande är att sociala seder och attityder – som fortfarande uttrycker att kvinnor är mindre värda – medverkar till våld i hemmet, och lagen hjälper till att stärka dessa föreställningar.
Inte bara rätt att existera
Artikel 2 i den indiska grundlagen understryker rätten till liv, och artikel 14 fastställer att alla medborgare är lika inför lagen. Artikel 14 är den artikel som förbjuder godtycklig lagstiftning. I målet Excel Wear versus Union of India underströk en av domarna att ordet ”liv” i grundlagens artikel 21 inte enbart betyder att existera. Den rätt som avses i denna artikel är rätten att leva ett värdigt liv. Ändå fastslog Delhi High Court i målet Harvinder Kaur versus Harmander Singh 1984 att ”det är högst olämpligt att introducera grundlagen i hemmet. Det är som att släppa loss en tjur i en porslinsaffär. Det kommer att visa sig vara en hänsynslös förstörare av äktenskapet som institution och allt vad den står för. I hemmets privata sfär och inom äktenskapet finns ingen plats för vare sig artikel 21 eller artikel 14. I en känslig sfär som är både intim och ömtålig leder introduktionen av de kalla principerna i konstitutionell lagstiftning till att försvaga äktenskapets band”.
Tydligen har privatlivet, som domstolen hänvisar till och prioriterar, gjort våld i hemmet till en tyst affär, där grundlagsenliga principer står utanför hemmets fyra väggar och nu inte ens bryr sig om att titta in. I ett fall från 2020 ställde en domare i Högsta domstolen en fråga på allra största allvar: ”Om ett par bor tillsammans som man och hustru, kan mannen ibland komma att vara brutal, men kan du verkligen kalla denna brutalitet för våldtäkt mellan äkta makar?” Högsta domstolen dömde inte mannen, istället anklagades kvinnan för falska grunder och för att vara oförmögen att förstå äktenskapets regler.
Principen om att mänskliga rättigheter börjar i det egna hemmet, kollapsar rejält i frågan om kvinnors rättigheter i Indien. Nu höjs röster mer än någonsin inom kvinnorörelsen i landet och förhoppningsvis kommer den här repressiva lagstiftningen att se sitt slut, dock råder just nu straffrihet för våldtäkt inom äktenskapet.
Parul Sharma
Människorättsjurist med fokus på Sydasien
