Fadime Sahindal dödades av sin far 2002. Sedan dess har debatten om hedersförtrycket fortsatt oavbrutet, trots att hedersvåldet då inte var något nytt i Sverige, eftersom det första dokumenterade hedersmordet i Sverige skede redan 1986 då Ibrahim och Bafreen Fatah mördades.
I och med att Lagen om förbud mot könsstympning antogs 1982 erkändes att kontrollen av kvinnors sexualitet ska ses som kopplad till familjens anseende och rykte.
På ett intellektuellt plan fanns hela tiden kunskap om att det förekom ett hedersvåld som var sanktionerat av ett omgivande kollektiv. Men politiskt och ideologiskt doldes hedersvåldet bakom en mångkulturell fasad där människor hade rätt till sina egna bruk och sedvänjor och uppmuntrades att själva ta itu med saken inom gruppen och lösa problemen på egen hand.
Ett tydligt exempel från den tiden är den åldersgräns för äktenskap som gällde fram till 2004. Fram till dess var äktenskap tillåtet för barn under 18 år om barnet hade utländsk bakgrund. För svenska barn gällde 18-årsgräns.
Under det mångkulturella samhällets paraply hamnade därvid kvinnor och barns mänskliga rättigheter på undantag – ett missförhållande som kunde hållas inom familjen eller släktens trånga ram. Att hedersvåldet förnekades, förträngdes eller förminskades på den tiden av mängder etablerade akademiker, politiker och debattörer bidrog säkert till att förändringsarbetet fördröjdes och samhällets attityd under många år inte förändrades.
Sedan några år bedrivs ett ständigt och envist arbete av många engagerade människor, aktivister, myndighetspersoner och frivilligorganisationer med syftet att förebygga hedersvåldet och stärka skyddet av de utsatta. Lagar har skärpts och vi har sedan 2014 en ny lag – Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap. Möjligheten att få dispens för barn under 18 år att gifta sig är borttagen. Idag får flera utsatta unga som söker hjälp ett mer adekvata skydd och mer stöd jämfört med tidigare.
Trots denna nya lagstiftning har vi idag statistik och vittnesmål från flera håll som bekräftar att hedersvåldet inte har minskats utan tvärtom ökat. Samtalen till den nationella stödtelefonmottagningen med ett kompetensteam – inrättat på regeringens uppdrag vid Länsstyrelsen i Östergötland – vittnar om att flickor och pojkar samt unga kvinnor och män blivit utsatta för mycket allvarliga brottsliga handlingar. Flera av brottsoffren har blivit utsatta för brottsliga handlingar vid upprepade tillfällen. De brottsliga handlingar som begåtts har handlat om barnäktenskap och tvångsäktenskap, barn och unga som förs ut ur landet för att giftas bort utomlands, fysiskt och psykiskt våld, kontroll, könsstympning m.m. Förövarna är ofta flera personer inom familjen eller släkten som agerar samordnat.
En annan källa som bekräftar dessa förhållanden är den kartläggning som nyligen gjordes av föreningen Varken Hora eller Kuvad (VHEK) som frågat 1100 barn och unga mellan 12-18 år från segregerade Stockholmsförorter om deras upplevelser av ofrihet. Majoriteten av dessa barn och unga bekräftar att deras mänskliga rättigheter kränks och begränsas. Resultatet är en spegling av en verklighet som vi länge haft i Sverige. VHEK:s undersökning utgör en fortsättning av likartade undersökningar som gjorts av Stockholms stad och av utredningen *Gift mot sin vilja *från 2009.
Med facit i handen kan vi konstatera att hedersvåld och förtryck är en vardag för oerhört många barn och unga flickor och pojkar i Sverige. De satsningar som regeringen har gjort hittills och allt annat arbete som görs dagligen är uppenbarligen inte tillräckligt.
Frågan är vad det är som vi missar. Vilka faktorer är det som bromsar attitydförändringar? Är myndigheterna för passiva? Är de för naiva? De flesta politiker är överens om att hedersvåldet inte kan tolereras. Det handlar många gånger om brottsliga handlingar som är straffbara i Sverige.
Jag och många andra uppfattar det som att en del av vänstern och många feminister inte förmår ta till sig de utsattas konkreta verklighet utan är fastlåsta i abstrakta ideologiska föreställningar och tankemönster.
I de senaste debatterna om religionens roll i förtrycket av flickors och kvinnors liv i förorten har uppfattats som islamfobi och rasism. Att så sker är bara en bekräftelse på att tusentals unga människors rättigheter i förorten – särskilt kvinnor och barns mänskliga rättigheter – inte är något som ska tas på allvar. Med sådana argument, eller snarare förtalskampanjer, skuffas de som det ytterst handlar om – brottsoffren – undan. Och en del feminister och akademiska skolastiker ser hedersvåldet bara som våld i största allmänhet och förmår inte se de specifika motiv och de krafter som driver fram det.
Som socialarbetare har jag sett hur hedersvåldet påverkar unga kvinnors liv. Konsekvenserna av det är tragiska och smärtsamma. Men samtidigt kan man inte vara annat än djupt imponerad av de unga människor som trots svårigheterna gör motstånd mot det förtryck de möter. I den inledande fasen av sitt motstånd mot hederskulturen kan de få samhällets stöd, men när den akuta fasen är över tvingas de leva med skyddade personuppgifter och drabbas av ensamhet och isolering. Barnen till de unga kvinnor som blivit mödrar kan plötsligt fråga efter släktingar som modern måste skydda sig ifrån. Problematiken kring hederskulturen och de olika former av förtryck som den medför är inte något som bara handlar om att hantera akuta situationer. För många barn och unga får hederskulturen konsekvenser som under lång tid präglar och drabbar en hel generation.
Om vi vill följa Fadimes önskemål kan vi inte vända de utsatta ryggen utan måste stå på deras sida. Vi måste skapa och utveckla ett arbetssätt som fungerar i olika situationer och på olika nivåer i samhället när det gäller kampen mot hedersvåld och förtryck. Det räcker inte med att bara hantera akuta krislägen utan även ge ett mer långsiktigt verkande stöd.
Vi ska inte vara rädda för att det kommer att finnas krafter som av olika skäl försöker förminska och osynliggöra förtrycket. Vi ska vara solidariska och hålla samman. Så skapar vi motstånd och stärker vårt mod i kampen mot hedersvåld och förtryck.
Bayan Nasih
Socionom
