Banni Farkhondeh, som är socionom och sedan 1988 arbetat som barnskötare på förskola och som skolkurator, har sett åtskilligt av hederskulturens sociala effekter. Hon har sett hur hederskulturen fungerar i det land hon kommer ifrån, Iran. Hon har också sett hur den fått fotfäste i Sverige. Hon pekar på brister i den svenska lagstiftningen när det gäller det som hon anser vara viktigast i Barnkonventionen. Barnen kan inte utan vidare vara underkastade vårdnadshavarens bestämmanderätt.
Du arbetar just nu som skolkurator, men du har arbetat med barn och ungdomar sedan lång tid tillbaka – inte minst barn med rötter från andra länder som är utsatta för hederskultur och hedersvåld.
Ja, det stämmer, men jag har inte bara mött hederskulturen i mitt arbete, Eftersom jag ursprungligen kommer från Iran har jag sett och upplevt den på nära håll. Jag har alltså länge vetat hur den fungerar i praktiken.
Det har på senare år kommit en rad nya lagar, och andra förändringar, som avser att stärka barn och unga från hederskulturers ställning. En av de senaste och viktigaste förändringarna handlar om hur Skolverket ska arbeta mot hedersvåld. Hur fungerar detta arbete i praktiken?
Det handlar om lagar och förordningar som är mycket nya, som man ännu så länge bara kan hoppas på att de leder till förändringar. Kampen mot hederskultur och hedersvåld är inte något schemalagt ämne i skolan, men dessa frågor ska finnas med – helst överallt. Alltså i en rad olika ämnen. Det blir alltså upp till var och en i skolpersonalen att ta sig an hedersproblematiken, det är inte bara kuratorns uppgift. Det finns inte heller något sorts tvingande obligatorium, allt är frivilligt.
Men det är ganska få som har erfarenhet av hederskultur och hedersvåld i skolvärlden?
Och när det är få som kan något om hederskulturen bildas det inte några ringar på vattnet när det gäller spridning av kunskapen. Och skolan har ju så många uppgifter, man ska utbilda eleverna i en lång rad olika ämnen. Det finns inga tvingande föreskrifter om hur man ska hantera hedersvåld, psykisk ohälsa med mera.
Men vad alla borde vara klara över är att när det kommer till kritan är det barns rättigheter som ska tillgodoses. Det är viktigt att ständigt betona att det handlar om barns rättigheter. Och det är rättigheter som de sedan ska behålla resten av livet. Barn ska lära sig att dessa rättigheter gäller från vaggan till graven.
Barnens rättigheter som utgångspunkt
Du har arbetat med småbarn och tonåringar en stor del av ditt liv. De familjer som kommer till Sverige har ju inte sällan åsikter och värderingar när det gäller hur man uppfostrar pojkar och flickor – vilket kan leda till konflikter.
Det man hela tiden måste utgå ifrån är barns rättigheter och att de ska få möjlighet att utvecklas i frihet och i sin egen takt. Inte utifrån traditionella, oftast stelbenta föreställningar om hur saker och ting ska vara.
Hederskulturen innebär att man under ett barns, särskilt flickebarns, uppväxt hela tiden lägger olika hinder i vägen för barnets fria utveckling. Deras uppfostran går ut på att de ska anpassas till hederskulturens normer.
En sådan uppväxt under ständiga krav att följa hederskulturens regler leder ofta till en så desperat frihetslängtan hos barnet att det till slut gör vad som helst för att komma bort från trycket inom familjen och föräldrarna. Utan att tänka sig för kan de till exempel i desperation fly in i ett äktenskap de inte är mogna för. Det är inte sällan som de då flyr från askan in i elden.
Du och jag vet ju hur hederskulturen fungerar, men hur får man som kurator reda på om en elev lever under hedersförtryck?
Den främsta källan man har som kurator är att eleverna kommer till mig och berättar om hur de har det, möjligen att eleven har någon närstående kompis som kommer och berättar. När jag får veta något har jag skyldighet att göra en orosanmälan till socialtjänsten, som har till uppgift att utreda vidare och vidta de åtgärder som man anser vara lämpliga. Men är det så att barnet inte berättar något och omgivningen tiger får samhället inte veta vad som pågår.
Man kan ana att ett barn är utsatt för förtryck, men det kräver att man är observant. Om ett barn har problem att tillgodogöra sig undervisningen är det vanliga att läraren tror att barnet har problem med språket, är lågt begåvat, eller i största allmänhet har koncentrationssvårigheter. Men det kan också mycket väl tänkas – särskilt om det handlar om flickor – att en stökig eller passiv elev blivit bortlovad till en kusin i ett annat land, och förväntas gifta sig med den här personen som föräldrarna valt ut. Vilket intresse för skolundervisningen förmår en sådan elev uppbåda? Föreställ dig sedan att de här planerna om barnets framtid utformats av föräldrarna under påtryckningar eller kanske till och med hot. Hur motiverad är en sådan elev att tillgodogöra sig undervisningen?
Det är nu 21 år sedan det mest kända hedersmordet inträffade i Sverige, mordet på Fadime Sahindal. Likafullt känns det som att vi, trots vissa framsteg, står och stampar när det gäller kampen mot hederskulturen och hedersvåldet. Hur kommer sig detta?
Ansvaret för våra barn är inte bara föräldrarnas ansvar. Våra barn är faktiskt också allas ansvar. Vi ska inte göra skillnad mellan ett barn och ett annat när det gäller deras rättigheter. Vi ska alla arbeta för barnets bästa, som det står i Barnkonventionen. Men vår svenska lagstiftning, som även kan vara värd att hylla i flera avseenden, är inte alls så tydlig som vi ibland inbillar oss.
Det finns ingen mänsklig rättighet att få eller ha barn. Vad vi i första hand måste hålla fast vid är barnens rättigheter, men det händer att vår lagstiftning inte gör det fullt ut. Det händer allt oftare att vi får veta att barn under 18 år förs bort på ”uppfostringsresor”, eller för att giftas bort eller könsstympas. Här är det inte barns rättigheter som enligt svensk lag kommer i första rummet, utan vårdnadshavarens rättigheter. Det är föräldrarna i egenskap av vårdnadshavare som har rättigheterna, och som styr och ställer med barnet.
Föräldrarnas inställning
Vi har inom VHEK gjort två undersökningar i Stockholm och Göteborg, Elvahundra och Tolvhundra, där vi med forskares hjälp försökte få reda på hur skolbarn och föräldrar såg på de svenska myndigheterna. Det var uppenbart att förtroendet var mycket lågt.
Det finns inget fungerande informationsutbyte mellan föräldrarna och myndigheterna. Ofta är föräldrarna rädda för myndigheterna, vars ansträngningar man misstror. Samtidigt som man inom myndigheterna, inte minst inom skolan, vet för lite om hederskulturen och hur den fungerar. Och det är väl i det närmaste självklart att om förtroendet för myndigheterna är lågt så lyssnar man inte på den information man får från dem.
Det talas ofta om att det krävs utbildning av föräldrarna om svenska lagar och om hur det svenska samhället fungerar.
Det är bra med föräldrautbildning för dem som kommer till Sverige som invandrare och flyktingar, men jag tycker inte att man ska lägga en sådan utbildning på skolan. Det är inte skolans ansvar att att uppfostra föräldrarna och undervisa dem om barns rättigheter, om Barnkonventionen och om svenska lagar. Det leder lätt till kulturkrockar som i sin tur underblåser uppkomsten av parallellsamhällen.
Alla politiska partier talar, i varierande grad och i olika sammanhang, sig varma för ”hårdare tag”. De röster som talar om människors levnadsvillkor i de så kallade utanförskapsområdena är svaga. Man talar sällan om det förebyggande arbetet och om omsorgspersoners möjligheter, arbetsvillkor och levnadsvillkor.
Det kan finnas mycket olika skäl till en elevs dåliga resultat. Föräldrarna tror ofta att det är fel på skolan och låter sina barn byta skola – ibland flera gånger. En del byter till religiösa skolor, där det visat sig att värdegrunden inte är densamma, att kunskapskraven är lägre och att det som förmedlas är grovt felaktig. Likafullt får skolorna bidrag från stat och kommun, något som vi har behandlat i tidigare nummer av Förortsfeministen.
Jag instämmer med din beskrivning, men jag understryker alltid ytterligare en sak när det gäller skolan och barnens situation. Jag tycker att vi, när vi talar om barnens situation, måste betona rättighetsperspektivet. Svensk lagstiftning har handlat mycket om föräldrarnas rättigheter som vårdnadshavare. Nu har Barnkonventionen efter flera års utredande och diskussioner blivit svensk lag. Men det går fortfarande att alltför lättvindigt hänvisa till svensk lag och peka på vårdnadshavarens rättigheter i stället för på de rättigheter som tillkommer varje barn. Man undrar var barnets rättigheter kommer in i bilden när det gäller till exempel de religiösa skolorna, vars religiösa budskap är djupt patriarkala.
Skolans roll för utsatta barn
Du har sett hur traditionen att gifta bort döttrar tillämpats i flera generationer efter varandra. Vad kan skolan göra för att få stopp på denna grymma sedvänja?
Det är mycket viktigt med återkommande information. Barnen måste ständigt upplysas och göras medvetna om sina rättigheter. Samtidigt måste lärare och kuratorer vara mycket lyhörda och observanta, de här eleverna är ofta mycket förtegna om sin situation. Man bör dock undvika att tala om brutalt ”våld mot kvinnor”. Det vet alla att det förekommer. När vi ser och hör talas om sådant är det bara toppen på ett väldigt isberg. Det finns så mycket våld som inte ger blåmärken, som inte syns.
Det som är svårhanterligt är när föräldrarna – till och med av välvilja – gör barnet illa när de till exempel ställer krav på att hon ska bevara sin oskuld. Flickebarnet vill naturligtvis inte göra sina föräldrar besvikna, utan ”hålla sig ren” – då det kommer att ”att löna sig”, som det ofta uttrycks. Barnen leds därmed in i en socialiseringsprocess, och hämmas och begränsas i sin utveckling – även om föräldrarna haft goda avsikter. Ett barns utveckling måste ske i dess egen takt och utifrån barnets egna villkor.
Här gäller det för skolan, för lärare, kuratorer och andra, att hävda sig gentemot föräldrarna. Många föräldrar kan vara väldigt krävande, men skolans lärare måste likafullt hävda sin yrkesmässiga kompetens. Föräldrar som vill vara med och styra barns uppfostran och utveckling är i stort sett av två slag: de som är mycket kunniga och medvetna och de som är marginaliserade. Båda sorterna kan ställa orimliga krav.
Vad kan hända om skolan inte uppfyller eller vägrar att gå med på föräldrarna krav?
Det kan leda till att föräldrarna i värsta fall börjar hoppa från skola till skola, och kanske till någon religiös skola.
Föräldrar och barn kan även hamna hos socialtjänsten, som försöker reda ut problemen. Vilket inte är så lätt.
Särskilt inte sedan vi fått partiet Nyans som förvanskar bilden av den svenska skolan och ljuger rent ut när de påstår att socialtjänsten rövar bort invandrar- och flyktingbarn från föräldrarna.
Den politiken kan leda till att hela familjer inleder strider mot hela vårt sociala system, vars kärna är att tillvarata och förvara barnens rättigheter i samhället. Det kan leda till att man i det oändliga måste utreda och försvara exempelvis ett beslut om ett omhändertagande som socialtjänsten fattat.
Visst är det så att socialtjänsten som alla myndigheter kan göra fel, vi lever ju inte i någon perfekt värld. Men vad partier som Nyans är ute efter är inte att rätta till enskilda fel. Partiet är ute efter att misstänkliggöra hela vårt sociala system. Det är mest verksamt i de utanförskapsområden där hederskulturen har ett starkt grepp om människorna.
Det är självklart att de med sin djupt osakliga och giftiga propaganda på Youtube och andra sociala medier är ute efter att bevara hedersförtrycket. Det handlar en medveten och långt driven desinformation.
Den som lever avskild från det svenska samhället och inte vet hur det fungerar blir lätt offer för vilseledande ryktesspridning. Myndigheterna måste hitta mer effektiva metoder när det gäller att sprida korrekt information bland dem som är utsatta för desinformation – om mänskliga rättigheter, demokrati och barns rättigheter. När det gäller att bemöta den desinformationen som förekommer är våra myndigheter tyvärr fortfarande taffliga.
