Kvinnor är inte männens tillbehör!

Hedersförtryck och hedersvåld är inte nödvändigtvis alltid förbundet med islam.

De flesta vi intervjuar som kan berätta om hederskulturen och hedersförtrycket har sitt ursprung i Afrika eller Asien. Ofta kommer de från Mellanöstern. Men inte du Amina.

Nej, jag är född i Serbien i forna Jugoslavien. Jag kom till Sverige när jag var 15 månader gammal. Jag har fyra syskon och är 30 år och har själv fyra barn i åldrarna nio, sju, fyra och tre år. Jag har varit gift i nio år, men är idag skild sedan ett och ett halvt år tillbaka.

Men varför låter jag mig intervjuas i Förortsfeministen? Jag är ju europé från Serbien, som är ett kristet land sedan länge. Där borde det inte finnas någon hederskultur eller något hedersförtryck, men det gör det. 95 procent av dem som lever i den stad där jag föddes, Novi Pazar, är muslimer. 3.5% är ortodoxa kristna.

Det är ju ganska många år sedan ni kom till Sverige. Hur gestaltade sig din och din familjs första år i Sverige på den tiden? Mycket har hänt i världen och även Sverige har förändrats?

Vår familj kom från en liten stad som bär på ett kulturellt arv från den ottomanska tiden, då turkarna dominerade på Balkan. Vår släkt har alltså sitt kulturella ursprung i det land som utgör dagens Turkiet. Mina föräldrar var fortfarande unga, men hade redan fyra barn när de kom till Sverige. Min mor var gravid med det femte barnet, som föddes 1992 i Göteborg – det året vi kom hit som flyktingar.

Med en stor barnaskara var det svårt för vår familj att på allvar bli integrerad i det svenska samhället. Mina föräldrar kunde inte språket. En oförmåga som bevarades länge. Det blir lätt så när man har många barn att ta hand om. Vi tvingades också att flytta ofta under den första tiden. Vi kom först till Göteborg och senare till Trollhättan. Mentaliteten och jargongen i det nya landet var främmande för mina föräldrar. De var starkt präglade av de kulturella förhållanden som rådde i hemlandet. De ville inte glömma sitt ursprung, sina traditioner, sin kultur och sin religion. De samhälleliga förhållandena i Sverige var främmande för dem.

Det ställs hårda krav både på kvinnor och män när man flyttar till ett annat land. Man ska inte glömma vem man är. Det höll vi väldigt strängt på i familjen. Man byter inte utan vidare ut gamla värderingar mot nya. Min pappa var till exempel väldigt rädd om sina döttrar. Det var långt ifrån alla som ville dem väl, menade han. Och det var bara han, ansåg han, som egentligen visste vad som var bra för oss. Han ville att hans synsätt, kulturmönster och levnadssätt från hemlandet skulle bevaras och överföras till döttrarna.

Hur tänkte sig dina föräldrar att framtiden skulle bli i Sverige – för dem och deras barn? Hade de planer för er?

Pappa ville att vi skulle bli välutbildade. Då skulle allt bli bra. Vi skulle en dag bli gifta. Han ville ha heder av oss och känna stolthet över oss. Därför skulle vi värna om vårt eget, vår familjs och släkts rykte och anseende och bli fina, duktiga tjejer. Men för att bli det måste vi bevara vår oskuld. En kvinna skulle vara välutbildad, men också vara en bra hemmafru och fokusera på familj och barn. Jag och min storasyster är uppväxta och uppfostrade i enlighet med sådana värderingar.

Men när min storasyster började på gymnasiet mötte hon på allvar det svenska samhället. Hon fick så att säga sköta sin integration i det svenska samhället på egen hand. Detta gjorde att pappa blev väldigt orolig för hur hon skulle påverkas av sin omgivning – i skolan och av klasskamraterna. Han blev ju väldigt kontrollerande och mycket sträng. Egentligen ville han ju bara skydda sina döttrar från att bli utsatta – från att bli sexuellt utnyttjade.

Dubbla identiteter

Kontrollerande, säger du. Vilka konkreta uttryck tog sig hans kontroll?

Hur och vad han gjorde vill jag inte gå in på i detalj, men han kunde vara våldsam. Han var väldigt aggressiv och han var mycket misstänksam. Han var det utifrån de krav kulturen hemifrån Jugoslavien ställde på honom. Han ansåg att vi skulle uppfostras på samma sätt som man uppfostrade flickor hemma i Serbien och enligt de värderingar som gällde där.

Detta hade en positiv sida. Vi åkte regelbundet på sommarlov till Novi Pazar, vilket på flera sätt var väldigt trevligt och roligt. Vi barn kunde bli integrerade både i Sverige och i Serbien. Vi kom att leva någonstans mitt emellan, eller med två kulturer. Jag talar till exempel flytande serbiska. Det har vissa fördelar att vara tvåspråkig fullt ut. Det gav oss barn vidgade perspektiv, men hos våra föräldrar fanns en rädsla att vi skulle ta in för mycket av det svenska.

Vår dubbla identitet hade alltså även en baksida. Inte sällan kunde man känna att man inte hörde hemma vare sig i Serbien eller i Sverige. I Sverige var vi serber och i Serbien var vi svenskar. Det kan kännas splittrande att vara bärare av två kulturer – att ha dubbla identiteter. Det kan bli och kännas lite problematiskt i en del sociala sammanhang. Detta tillstånd brukar idag kallas för ”mellanförskap”.

Riktigt problematiskt blev det när jag var sex år gammal och min storasyster var 16 år. Hon ville ju som andra ungdomar leva uteliv, gå på fest, träffa kompisar och sånt. Och det gjorde hon förstås. Men pappa var väldigt hård med vad man fick göra och inte göra. Man skulle bara gå i skolan, utbilda sig och sedan vara hemma. Det fanns liksom inget utrymme för något annat om man skulle bli en bra kvinna. Fina flickor flyttar hemifrån när de gifter sig – inte tvärtom, dvs de flyttar inte hemifrån och gifter sig senare i livet. Min äldsta storasyster kom att göra det sistnämnda. Hon satte sig till motvärn på allvar. Motsättningarna blev så hårda att socialtjänsten ingrep. Det syntes tydligt på henne att hon hade blivit slagen.

Detta är ju ett typiskt exempel på hedersförtryck riktat mot unga flickor och kvinnor. Men det du berättar som inträffade för ganska många år sedan. Hur hanterade socialtjänsten hedersproblematiken på den tiden?

Problemet löstes genom att en gymnasielärare hjälpte henne att flytta hemifrån när hon var 16 år gammal. Hon fick helt enkelt flytta hem till sin lärare. Min storasyster valde själv att flytta till hennes familj. Hon fick alltså sin lärares familj som fosterfamilj.

Flytten till hennes lärare blev hennes uppbrott från vår familj. Hon hade kanske hoppats att pappa skulle vara mottaglig för den behandling som erbjöds av socialtjänsten och göra någonting åt sitt våldsamma beteende och sina tankar. Men i den kultur han vuxit upp var det så ohyggligt skambelagt att lida av psykisk ohälsa. Han klarade inte av mötet med den frihetliga svenska kulturen.

Pappa förnekade att han mådde dåligt istället för att ta emot hjälp. Socialtjänsten ställde heller inte några krav på honom i den vägen. För min storasyster fanns inget sådant tabu, men i och med att pappa inte ville ta emot någon hjälp så försvann möjligheten för henne att komma tillbaka hem. Egentligen så önskade hon att pappa hade tagit emot hjälp så att hon kunde återvända hem.

Hur förhöll sig er mamma till den här situationen? Hur reagerade hon på sin mans uppträdande?

Mamma var inte våldsam på något sätt, utan hon var ju bara en kvinna som levde i en förtryckande kultur, där hon som kvinna inte hade så mycket att säga till om. Hon skulle bara vara tyst och anpassa sig. Hon var väldigt medberoende. Hon mådde på sitt sätt också dåligt. Hon var väldigt utsatt och hade inget att sätta emot. Hon skulle bära hela ansvaret när det gällde familjens döttrar. Hon hade tre döttrar som hon skulle se till att uppfostra på rätt sätt. Det ansågs vara hennes jobb att sköta den saken.

Försökte hon motsätta sig pappas vilja hotade han med skilsmässa. Hon hade ju ingen och ingenting i Sverige förutom sin man. Hon kunde inte skilja sig. Hon skulle inte klara av att vara ensam och klara sig helt själv. Hon var ju väldigt beroende, eftersom de gemensamma familjevännerna försvinner vid en skilsmässa.

Mannen försörjde kvinnan. Kvinnan hade sedan till uppgiften att ta hand barnen och uppfostra dem enligt mannens direktiv. Därmed blev hon väldigt isolerad och kontrollerad av sin man.

Och hur gick det för din storasyster senare i livet?

Min syster valde alltså ett annat liv. Hon gifte sig med en svensk man, vilket enligt pappa var absolut förbjudet. Hennes man är norrlänning och de har idag tre fantastiska barn. Hon har på så sätt hamnat utanför vår familj. Jag har inte lika tät kontakt med henne som med de andra i familjen. Mina andra systrar har valt att göra rätt, det vill säga leva i enlighet med traditionen, och gift sig med landsmän.

Behovet av samhällsorientering

Hur tycker du att socialtjänsten hanterade er situation på den tiden?

Utifrån den samhällsdebatt som pågår om invandrares utsatthet och utanförskap tycker jag att socialtjänsten ska få bättre resurser, dess personal bättre utbildning och kompetens. Det saknas utbildning och kompetens på flera områden – inte minst det område vi talar om. Man måste få till mycket tätare kontakter med hemmen. Man ska kunna kliva in i familjerna, ingripa och förmå föräldrarna att gå på behandling när sådan krävs. Föräldrarna måste informeras och utbildas och bli medvetna om vilken roll de spelar i det samhälle de lever.

Det talas så mycket om att man ska kunna det svenska språket, men om man ska leva här måste man även lära sig nya sociala koder och vilka normer och värderingar som gäller här – vad demokrati är, hur ett förhållande mellan flickor och pojkar fungerar i Sverige. Man måste lära sig att det inte spelar någon roll vilket kön man tillhör när det gäller olika rättigheter. Då räcker det definitivt inte med en SFI-kurs i svenska. Det krävs mycket mer samhällsorientering.

Man måste göra klart för invandrade familjer att de faktiskt behöver hjälp och se till att de tar till sig det som förmedlas, men det måste ske med ödmjukhet och med respekt. Att göra det utifrån en dömande eller moraliserande attityd är inte fruktbart.

Det är ingen lätt uppgift för våra sociala myndigheter. Det handlar ju om att få människor motiverade att godta en rad genomgripande förändringar i sina liv. Det är inte lätt för människor från andra länder och kulturer att ändra värderingar och livsmönster.

Det har ju gått några år sedan din storasyster lämnade föräldrafamiljen, flyttade hemifrån och gifte sig. Vad har hänt därefter?

Jag kan berätta att min pappa idag accepterar de förändringar som inträffat i hans liv. Han ångrar att han inte ville ta emot hjälp. Jag har fått läsa hans journal från socialtjänsten från 1998. Någonstans hade han också någon form av självinsikt. Han gick faktiskt med på att socialtjänsten tog hand om min äldsta syster. Men han har varit deprimerad, mått väldigt dåligt och saknat sin dotter. Kontakten mellan dem blev förstörd. Det var väldigt smärtsamt för hela familjen. Själv har jag saknat min storasyster under hela min barndom.

Hon har i sin frånvaro tagit stor plats i familjen. Hon hade varit så levande och spelat en viktig roll i familjen och egentligen är vi alla väldigt stolta över henne, för att hon varit så stark och för att hon tog strid. Det handlar både om stolthet över att det gått bra för min syster, men samtidigt också om sorg och saknad. Ett uppbrott från hederskulturen skapar motstridiga känslor.

Du har talat mycket om din storasysters uppbrott från hederskulturen. Men hur har du och dina syskon klarat av att leva vidare i den familj där hederskulturen varit rättesnöret?

Mina bröder levde under andra förhållanden än vi systrar. De var fria att göra lite som de ville, men de växte ju också upp och blev även de inlemmade i en hederskultur. De levde ett lite friare liv, men de skulle hålla koll på sina systrar, se till att de inte skaffade pojkvänner i skolan, följa dem hem och ”se till att de skötte sig”.

Ens rykte som tjej var väldigt viktigt och man kände sig väldigt kontrollerad. Man gjorde skillnad mellan flickor och pojkar i uppfostran. Det var ju väldigt noga att en flicka skulle vara fin och inte ha pojkvänner – inte ha killkompisar över huvudtaget. Jag skulle bara umgås med tjejer hela tiden. Men jag var en så kallad pojkflicka och älskade det som var förbjudet, och hade faktiskt fler killkompisar än tjejkompisar. Jag sminkade mig i smyg. Men det var jobbigt med alla hemligheter. Vad det handlade om var att jag faktiskt kämpade för min kvinnlighet, min könsidentitet.

Jag hade önskat att jag hade kunnat berätta allt för mina föräldrar, men för det hade det krävts ett förtroendefullt förhållande, och det fanns inget sådant. Jag hade gärna pratat mycket mer med mamma, och hon hade säkert förstått vilka problem jag hade.

Inget förtroendefullt förhållande säger du. Men hur uppträdde du och dina syskon när din storasysters fall togs upp av socialtjänsten? Berättade ni inte om hur förhållandena i er familj såg ut?

När jag blev förhörd av polisen och socialtjänsten om vad som hade hänt min äldsta syster skyddade jag min pappa väldigt mycket. Jag sa att han aldrig gjort någonting. Han var världens bästa pappa, och så vidare. Jag var mycket lojal med honom – jättelojal. Det är jag även idag, men på annat sätt. I dag har vi försonats. Vi har idag en helt annan relation där vi kan tala öppet om det som har varit. Han erkänner saker och det gör mig stolt. Idag är jag stolt över min pappa och är glad för den utveckling som han har genomgått.

Socialtjänstens bedömning av min storasyster var minst sagt märklig – att det bara var den äldsta dottern som var utsatt och inget annat barn. De andra barnen förnekade att de varit utsatta och socialtjänsten kom fram till att det bara var den äldsta dottern som drabbats och ingen annan i familjen.

Det tillhör historiens ironi att socialtjänsten på den tiden kunde göra en sådan bedömning, att alla var lyckliga i familjen utom en. Så funkar det ju inte!

När socialtjänsten ingriper i en familj gör den det i ett krisläge där ingen undgår att drabbas. Om någon omhändertas drabbas de andra familjemedlemmarna av trauman av olika art och styrka.

Vi har hittills mest talat om din storasysters uppgörelse med hederskulturen och uppbrott från familjen som du själv var en del av. Hur har den påverkat dig själv?

Det är nu ganska länge sedan jag själv var 16 år gammal. Då såg man ju på allting på ett helt annat sätt. Barnkonventionen var ju inte lag då. Det var få som talade om hederskultur och hedersvåld. Jag hade fått höra att man skulle gifta sig med en man från samma land, samma stad, som hade samma rötter som en själv. Inget annat var okej och skulle inte accepteras. Jag hade aldrig vågat dejta svenska killar. Jag var rädd för att han inte skulle bli accepterad i familjen. Han skulle bli bortstött och kanske också jag. Min pappa brukade alltid säga att min tilltänkte kunde vara både döv och blind, bara han kom från samma land som jag.

Jag brukade skratta när han sa så. Hur kunde han prata på det sättet? Jag sa emot honom – men nej, han menade allvar. Inte ens samma religion var nog?

Men jag hittade ju en man som var svensk, men som hade kommit till Sverige när han var tre år gammal. Han var uppvuxen här. Han var inte som de andra männen till en början, vilket gjorde att jag fastnade för honom, och jag presenterade honom för min pappa och mamma. Pappa tyckte om honom för att han var från samma land som oss. Vi förlovade oss och gifte oss. De hela gick snabbt.

Oskuldskravet

Din pojkvän blev alltså godkänd av din pappa, men hur gick det sedan. Jag tänker på alla krav som traditionen ställer – inte minst oskuldskravet?

Jag var bara 20 år när jag gifte mig med min man. Det var 2011 och bröllopet ägde rum i Serbien. Det var ett riktigt traditionellt bröllop med alla släktingar och alla ritualer. Jag bar en vit klänning och en röd slöja som stod för oskulden. Man kände sig väldigt speciell, men också en smula olycklig. Jag visste ju inte vad jag gav mig in på. Samtidigt kände jag mig lycklig med att jag gjorde mina föräldrar så jätteglada. Egentligen var jag mer fokuserad på deras lycka än min egen.

Ja, och så var det ju det där med min oskuld och de blodiga lakanen på bröllopsnatten. Vi, min man och jag, hade ju varit tillsammans före bröllopsnatten. Vi kunde inte visa upp något blodigt lakan. Vi brydde oss inte om det. Min man visste ju om att jag var oskuld innan vi var tillsammmans och det var viktigt och tillräckligt för honom. Om jag inte varit det första gången vi var tillsammans hade han kanske lämnat mig eller skickat tillbaka mig och sagt att jag inte var okej. Vi tog in på hotell på bröllopsnatten, och lakanen blev en fråga för hotellets städpersonal.

Många kvinnor lär sig ju att det där är så viktigt. Därför är jag inte fullt ut accepterad bland kvinnorna från samma trakt som jag. Jag är för öppen om saker och ting och vill vara integrerad och leva ett modernt liv. Jag sticker ut. Jag vill inte vara begränsad och leva upp till de där förväntningarna som ställs utifrån min etnicitet eller religion. Idag är jag väldigt befriad från allt sånt. Därmed blir jag ett hot för många män och kvinnor från samma land som jag. De håller fast vid de här delarna av vår ursprungliga kultur och religion.

Jag har förlorat flera kompisar för att jag är så öppen. Männen är rädda att deras kvinnor ska inspireras av mig. Jag blir ett hot mot dem. Jag kan bli en förebild för deras kvinnor. Och det är jag ju faktiskt bara genom att vara mig själv. Jag är avvikande och man försöker vända det mot mig. Man säger att jag borde skämmas för att jag inte vill leva på samma sätt som dem. Jag vill leva ett öppet, härligt och ärligt liv, där jag inte behöver spela upp en roll utåt och sedan ha ett helvete inombords. Jag vill ha och kämpar för en individuell frihet frikopplad från min etniska eller religiös tillhörighet.

Hur har livet blivit för dina andra syskon? Ni har ju alla vuxit upp i en hederskultur?

Min äldsta syster gifte sig med en svensk. En annan av mina systrar gifte sig med en landsman som ”importerades” – en man som hon är väldigt lycklig med i dag. Hon hade tur och han är verkligen en riktigt bra man. Han har inte alls samma värderingar som mina föräldrar fast han kommer ”utifrån”. Han är öppen och frimodig. Ja, faktiskt. Men han är ju man och kan ta sig friheter som inte kvinnor kan.

Min storebror har varit gift och skild och sedan omgift. Han är idag lyckligt gift och har fem barn. Han har ju prövat på att dricka alkohol och allting fast han är muslim.

Religion och språk som separerande krafter

Vilken roll har religionen spelat i familjen? Ni är ju muslimer

Mamma var designer och hon var ju egentligen en väldigt fin flicka. Hon hade jobbat som designer i Paris, där hennes bror bodde tillsammans med sin fru. Mamma behandlades som en blandning av familjemedlem och hembiträde av dem. Hon hade som uppgift att sköta en del av hushållet.

Inom vår familj har hon försökt bevara religionen och ansträngt sig för att följa dess påbud. Jag tror att det har varit hennes tröst och ett sätt för henne att orka stå ut med allt.

Hon, liksom pappa, firar högtiden ramadan, men det är hon som egentligen följer dess bud. Pappa har druckit mycket, spelat och varit otrogen. En del använder ju religionen som det passar dem, för att urskulda sitt beteenden. Många muslimska män säger att de kan ha fyra fruar för att rättfärdiga sin otrohet, och det är ju helt fel. Då är man inte religiös och troende på allvar.

De män som pratar om rätten till fyra fruar glömmer att det i Koranen krävs att fruarna ska behandlas på ett likvärdigt och rättvist sätt i alla avseenden. Vem har sett en enda man klara av den uppgiften?

Religionen är ju en sak som fungerar avskiljande och segregerande, men utbildning, språk och kultur kan också fungera på samma sätt. Du kom hit som barn och är uppvuxen i Sverige. Vilka andra faktorer har fungerat segregerande när det gäller din familj och för din egen del?

När mina föräldrar kom till Sverige blev min mamma städerska och pappa busschaufför. Men mamma har även jobbat mycket inom vården, inom hemtjänsten. Hon utbildade sig till personlig assistent när hon var 55 år gammal, men hon har inte fått jobb eftersom hennes svenska inte varit tillräckligt bra. Hon har arbetat en hel del inom förskolan som barnskötare.

Mina föräldrar bor i ett hårt segregerat område, vilket medfört att hon inte kunnat förkovra sig i svenska. Utanförskapsområdena är bara förvaringsplatser för invandrare, där de boende bara kan kommunicera med folk som talar samma språk som de själva.

Så jag kan naturligtvis inte lägga hela ansvaret för detta på mina föräldrars inställning. Många fler är inblandade. Man blir inte uppfostrad enbart av sina föräldrar. Skolan, kompisarna, hela ens omgivning är inblandad på olika sätt. Boendemiljön, bostadstandarden, den sociala sammansättningen med mera i utanförskapsområdena har stor inverkan. Infödda svenskar söker inte jobb i utanförskapsområdena. Företag söker sig inte gärna dit med mera.

Du har just lyckats beskriva hur samhällsutvecklingen i Sverige påverkat dig och din familj, men hur gick det för dig sedan när du väl gift dig och själv bildat familj?

Som jag sa tidigare gick det inte lång tid efter det att vi träffats tills dess att min man och jag gifte oss. Och snart kom omgivningens krav. När ska ni skaffa barn? Om kvinnan inte föder barn lämnar mannen henne snart. Utan barn är inget annat bra heller, menade man. Man blir utsatt för en fruktansvärd press och stress och hårda krav. Och jag var så rädd för saker som man inte kan styra. Ett barn är ett mirakel. Det är en gudagåva. Det är någonting som vi inte kan bestämma och ge klara besked om. Jag blev dock som tur var gravid väldigt fort. Jag fick en flicka, jag var jättelycklig. Men kulturen menade något annat. Oj, vad synd, att det inte blev en son, men det är tur att det är första barnet. Sonen kommer nog lite senare.

Jag var överlycklig för att jag fått en dotter – en normal, fullt frisk, välskapt liten flicka, och hon är det första barnet i mitt liv. Jag får en flicka när alla andra menar att det ska vara en pojke. Jag började känna mig utanför. Man unnade mig inte att glädjas åt att jag fått en dotter. Jag drabbades av en depression och började gå i kbt-terapi 2013 för att hantera alla dessa omöjliga förväntningar.

Men så blev jag gravid igen 2014, och det blev också en liten flicka. Men nu var jag förberedd. Det var inget fel att jag kände mig lycklig. Jag älskar mina flickor. De är det finaste som finns och de har varandra. Jag är så tacksam att jag fick två systrar. Men det innebar att jag måste fortsätta föda barn tills det blev en pojke. Kravet på en son fanns fortfarande kvar. Jag mådde väldigt dåligt under mina graviditeter. Jag drabbades varje gång av brist på sköldkörtelhormon, vilket kan vara livshotande om det inte åtgärdas.

När jag fick mitt tredje barn 2017 blev det en son. Då kände jag mig hel på något sätt. Jag kände att nu äntligen blir jag lämnad i fred för omgivningens alla knepiga synpunkter på mitt barnafödande. Nu har jag fött ett barn med det rätta könet och bevisat att jag kan få en son också. Jag blev väldigt glad.

Men min man blev ledsen. Han började gråta. ”Nu kommer du att glömma mig för att du fått en fin liten son”, menade han. Själv kände jag mig på något sätt väldigt stark. Nu får folk säga vad de ville. Jag brydde mig inte. Jag har min son och jag har mina döttrar.

Mina svärföräldrarna blev också mycket snällare när jag fått en son. Innan dess hade min svärmor varit väldigt hatisk mot mig. ”Du kanske bara får flickor och du kan ju försöka att få en son. Det finns de som har fem barn och bara flickor. Det är inte säkert att du får en son.” När jag väl fick en son blev hon väldigt tyst och lämnade mig i fred.

Utbildningsförakt

Var det födseln av en son som lättade på det tryck du varit utsatt för?

Min man blev naturligtvis också stolt och glad för att han hade fått en son. Själv ville jag ju leva ett aktivt liv samtidigt som jag kunde göra allt för mina barn. Jag höll på att utbilda mig till förskollärare, och fortsatte att göra det. Men jag genomförde även en annan utbildning till humanistisk behandlingspedagog, som utbildningen kallades på den tiden när jag genomgick den. (Det är en bred utbildning som gör att man kan arbeta inom socialtjänsten, kriminalvården m.fl. institutioner och myndigheter. Reds anm.)

Från det att jag födde mitt första barn 2012 har jag varit högpresterande. Jag har ett och ett halvt år kvar på den sistnämnda utbildningen. Jag ville bli accepterad som en duktig och aktiv kvinna.

Likafullt hade omgivningen en hånfull och sarkastisk attityd till mina ambitioner. ”Ja, du kan ju försöka plugga, men det är inte säkert att du kommer att fixa det.” Samtidigt som jag mötte en sorts respekt för att jag var ambitiös och levererade så försökte man trycka ner mig. Vad jag mötte var motsatsen till stimulans. Man försökte få mig att tappa modet när man ville bli en kvinna som kan stå på egna ben eller skaffa sig en grund för att kunna bli ekonomiskt oberoende av en man och inte låta sig tryckas ned av en man på det sätt som min mamma blivit. Jag var glad för att ha fött en son, men arbetet att utbilda mig hade jag påbörjat långt tidigare.

Senare födde jag mitt fjärde barn, ännu en dotter, och från mina svärföräldrar började samma visa: ”Det borde varit en son…”

Du utbildade dig samtidigt som du födde och uppfostrade barn i en ogin omgivning. Fanns det inte någon som stöttade dig i dina ambitioner? Hur förhöll sig din man till dina studier?

Min man stödde mig till en början, men när det började att gå bra för mig med min utbildning började han att uppfatta mig som ett hot mot honom – som en konkurrent till honom. I stället för att vara stolt över mig, över att jag kunde skaffa mig en utbildning för att hitta ett bra jobb som vi alla kunde ha nytta av, nedvärderande han mina insatser och ambitioner och tryckte ned mig.

Hela tiden, måste jag säga till mig själv: ”Jo, jag kan.” Själv utbildade han sig inte. Själv hade han hoppat av gymnasiet. Hans mamma hade hjälpt honom att hitta jobb på Scania där han fortfarande är kvar än i dag. Man har försökt att förklara att det skulle vara något psykiskt fel på mig och man har tvingat mig genomgå en massa psykiatriska utredningar. Men jag har inga psykiatriska diagnoser eller någonting som helst i den vägen när det gäller min person.

Skambelagda frihetssträvanden

Nej tvärtom, du har ju varit mycket stark och stabil och du har kunnat förverkliga de planer du haft när det gäller utbildning och arbete. Vad är det som gjort dig så stark?

Min drivkraft har varit att jag svurit att jag inte ska låta mig knäckas. Omgivningens påtryckningar har skapat ett ännu större motstånd och blivit min drivkraft. Jag ska inte tillåta mig själv bli den kvinna de vill att jag ska bli, det vill säga tyst och förtryckt.

Min mans föräldrar tyckte att han borde göra klart för mig att jag var ”för mycket”. Jag måste ”lugna ner mig”. Jag skulle vara hemma och laga mat, sköta hemmet och barnen och inte inte plugga. Jag skulle inte ens behöva arbeta. De ansåg att om min man inte fick mig att ändra min livsföring och anpassa mig skulle han förlora mig för jag var så väldigt social och utåtriktad. Jag skulle tryckas ner till den grad att jag inte ens orkade hälsa på människor jag kände.

Men det fungerade tvärtom. Jag kämpade på. Jag är mån om mitt utseende. Jag går till min hårfrisörska. Jag tar hand om mig själv och jag har vägrat gå med på att låta mig tryckas ner.

Det gjorde att våldet eskalerade och blev grövre. Jag kommer aldrig att göra som min mamma gjorde – vika mig för en mans påtryckningar och våld. Min drivkraft är att jag måste göra tvärtom. Idag är min ex-man väldigt arg på mig. Han säger att jag inte beter mig som en muslimsk kvinna.

Själv vill jag leva integrerat som svensk kvinna och jag träffar ibland svenska killar. Det vill han inte att mina döttrar ska lära sig att göra. Jag anses vara en dålig förebild för mina flickor och i hans värld är jag en psykopat. Jag är en skam för honom. Han har lyckats hålla barnen ifrån mig och sett till att jag inte får träffa mina barn på ett år nu. Min man har flyttat hem till sitt pojkrum hos mamma och pappa. Farmor och farfar har kallat mig för hora inför mina barn, spottat mig i ansiktet, hotat mig med att de har en pistol och kan skjuta mig. De har sagt att jag borde ta livet av mig, och så vidare.

Det bästa för mig och mina barn, säger de, är att jag inte är i livet så att de kan uppfostra barnen på ett korrekt sätt i enlighet med hederskulturens normer och förväntningar. Mina barn lever alltså idag tillsammans med min ex-man och hans föräldrar.

Men hur har det kunnat bli på det sättet? Det låter som upp-och-nedvända världen?

Min ex-man har ju utnyttjat det han vet om min uppväxt och hur besvärlig min situation varit. Han har utnyttjat detta i sina kontakter med socialtjänsten. Det är utifrån hans berättelse om min uppväxt socialtjänsten tagit ställning och gjort sina bedömningar. Vad han själv utsatt mig för de tio senaste åren har inte funnits med i bilden.

Min uppväxt och den så kallade uppfostran jag utsattes för är en sak, medan hur jag hade det i mitt äktenskap faktiskt är en helt annan. I mitt äktenskap var det min ex-man som tog över rollen som hedersförtryckare. Han lyckades få socialtjänsten att fokusera mer på den familj jag kom ifrån och vilka problem jag brottats med i den. Socialtjänsten inriktade sig på min uppväxt och hur jag hade det som barn i tonåren istället för att undersöka vad min man utsatte mig för i äktenskapet och under skilsmässan. Socialtjänstens utredning riktade sin uppmärksamhet alltför ensidigt på min person och i alltför ringa grad på min mans karaktär och handlingar.

Är det sant?!!

Alltså, det bästa vore ju att vi fick gemensam vårdnad, för jag vill ju att barnen inte bara ska vara med mig utan också kunna vara med sin pappa. Han är viktig för dem. Mig har man berövat allt ansvar för barnen. Barnen är inte längre mitt ansvar utan socialtjänstens ansvar. Jag har bara att förlita mig på att socialtjänsten gör sitt jobb. Pappan och barnen har jag inte fått träffa på länge. Sista gången jag fick träffa dem var den 8 april 2021 och då var de fortfarande placerade på två olika jourhem/familjehem – parallellt planerades det för en hemflyttning till deras pappa och hans föräldrar.

Att det kunnat bli på detta sätt beror på att den socialsekreterare som hade hand om vårt ärende intagit ett ytterst partisk hållning till min ex-mans förmån, och därigenom fått till stånd ett ”interimistiskt beslut” om att han skulle få ”ensam vårdnad” av barnen. Genom att socialsekreteraren beskyllde mig för falska anklagelser och utsatte mig för förtal fick pappan i tingsrätten mig utesluten från LVU-processen (Lagen om vård av unga) – ett tillstånd som har bestått sedan 8 april 2021.

Min ex-man har framställt mig som en avvikare och psykiskt labil person. Till följd av att socialtjänsten helt gått på min ex-mans linje har jag tvingats genomgå en massa utredningar, bland annat om min psykiska hälsa. Alla har dock visat att jag är fullt frisk.

Avvikelsen består i att jag inte accepterar de traditionella normer som är rådande inom den etniska grupp jag kommer ifrån. En sådan avvikelse är att jag till exempel tycker att mina döttrar ska få välja vem de vill gifta sig med.

Jag bryr mig inte om vilken religion, kultur eller etnicitet de tillhör eller varifrån vilket land deras framtida äkta män kommer. De får välja dem som de anser vara den bäste för dem. Jag kommer att stötta dem i alla deras val och kommer alltid att älska dem, oavsett vilka de än väljer att gifta sig med. Jag vill att de ska vara lyckliga och aldrig behöva stå ut med eller vara till för att försvara någon annan människas heder än sin egen. De ska stå upp för sig själva och inte vara någon sorts garant för sina mäns så kallade heder. En kvinna är inte mannens ägodel utan ska söka sina egna förmågor och utveckla sin egen styrka. Jag står för jämlikhet och jämställdhet, ödmjukhet och villkorslös kärlek – för frihet och respekt.