Revolutionär gryning i Iran

Du och jag kommer från olika delar av Iran och vi lärde känna varandra först här i Sverige. Det är nu ganska länge sedan. Vi har båda deltagit i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter, och kanske allra mest kvinnors rättigheter. I den kampen deltog vi båda mycket tidigt. Jag skulle vilja att du berättade om dina erfarenheter och hur den kampen började – för din del redan 1979, då shahen Mohammad Reza Pahlavi störtades.

Jag blev precis som du en peshmerga. Ursprungligen är jag uppvuxen i en familj som tillhörde en religiös minoritet – bahaierna. Men jag övergav den trosriktningen och jag tror att jag var ungefär 15 år när jag började betrakta mig själv som ateist. Jag hade faktiskt vuxit upp med uppfattningen att kvinnor och män var jämlika. Min pappa höll mycket hårt på jämlikheten mellan könen. Min faster har berättat för mig att min far började dansa av glädje när han fick veta att min mor hade fött en dotter. Jag blev min brors jämlike. Jag kunde resa till England för att studera. Jag återvände till Iran 1978 med en doktorsexamen i engelsk litteratur. Det har varit mitt favoritämne under hela mitt liv.

Innan vi går vidare skulle jag vilja fråga dig: Vilket Iran var det som du växte upp i? Du har beskrivit din familj där kvinnor och män, bröder och systrar betraktades som jämlikar, men hur var det i samhället utanför familjen? Och vilket Iran var det du sedan kom tillbaka till efter tiden i England?

Vi var ett undantag. Jag var också mycket klart medveten om att de flesta familjer behandlade sina söner på ett helt annat sätt än döttrarna. I vår familj var det bara min mormor som ibland hade använt slöja, men med tiden lagt av den. Min mor använde inte slöja. Hos oss bar mormor bara slöja om vi drabbats av sorg – till exempel om någon närstående dött. Jag prövade på att bära mormors slöja. Den var av siden och ganska tung och man skulle hålla den framför munnen.

Min mormor sydde en slöja åt mig av bomullstyg. Den var jättevacker och jag bar den gärna. Men en dag fick min far se mig med slöja. Han blev så arg när han såg slöjan att han tog den ifrån mig och kastade den i soporna. Detta inträffade på shahens tid och det fanns inget slöjtvång. Det var bara de som var mycket religiösa och en del mycket fattiga som bar slöja.

När inträffade avskaffandet av bruket att bära slöja? Det är viktigt att veta hur det kommer sig att slöjfrågan blivit en så infekterad fråga. Den har en lång historia som är kopplad till hela den politiska utvecklingen i Iran.

Det fanns inget slöjtvång när jag växte upp. Shahen Mohammad Reza Pahlavis far, Reza Shah, hade inspirerats under ett besök i Turkiet av Kemal Ataturk, att följa hans exempel när det gällde att modernisera landet och avskaffa tvånget att bära slöja. 1979 hade man alltså i Iran levt närmare ett halvsekel utan slöjtvång. En del kvinnor hade börjat att få en del högre befattningar i samhället. Det fanns en handfull kvinnliga domare, några enstaka professorer och så vidare. När det gäller Reza Pahlavi, vår siste monark i Iran, så förklarade han i flera intervjuer, bland annat med den berömda kvinnliga journalisten Barbara Walters, att kvinnor självklart är underlägsna männen eftersom det bland all världens kvinnor inte fanns några som är framstående inom vetenskap och konst. Intervjuaren frågade om han inte kände till Marie Curie. ”Ja, en enda”, säger han då. Farah Diba, hans hustru, sitter bredvid och förblir tyst. Det säger allt om vad shahens regim stod för.

Så såg det ut i Iran 1979 då shahen störtades av ett folkligt uppror – en revolutionär eruption. Jag återvände vid den tiden till Iran och fick omedelbart en professur i engelsk litteratur på Teherans universitet. Självklart deltog vi universitetslärare, som hade bildat en olaglig organisation, i många aktioner och demonstrationer. Vi deltog i olika så kallade sit-ins på universitetet. Men den viktigaste politiska aktionen under denna tid var oljearbetarnas stora strejk på hösten 1978.

I februari störtades shahen. Han lämnade landet och Khomeini återvände från Paris till Iran. Det följde en period av stora förändringar. Det var under denna första tid i frihet från shahens välde som vi började tänka på att fira den internationella kvinnodagen den 8 mars offentligt.

Vilka uttryck tog sig detta firande under denna allra första tid av frihet? Vad gör man när man plötsligt upptäcker att förtryckaren är borta?

Man hade organiserat en gatudemonstration. Jag hade just då bokat en lokal inom Institutionen för litteraturvetenskap. Vi tillverkade en jättefin banderoll med en paroll som sa ungefär så här: ”Kvinnornas frihet är måttet för frihet i hela samhället.” Jag kan dock inte påstå att vi hade hunnit bilda en fri och helt självständig kvinnoorganisation. Under shahens välde hade det inte funnits några gräsrotsorganisationer. Men nu fanns det grupper med varierande inriktning. På universitetet planerade vi diskussioner och seminarier. Vi hade ordnat med talare och jag var själv en av dem. Men så, på kvällen den 7 mars, dyker Khomeini upp i TV-rutan och förklarar att den 8 mars ska kvinnorna infinna sig på sina jobb och från och med nu alltid bära slöja.

Regimen hade blivit orolig när man insåg att så mycket hade börjat förberedas inför 8 mars. Men vi började likafullt vårt möte. När två eller tre inledare hade föreläst i den jättestora salen, som var proppfull, hörde vi hur människor utanför försökte tränga sig in. Jag tog mig fram till ingången och mötte en stor grupp kvinnor som var ursinniga. De berättade att de attackerats av Hizbollah, alltså medlemmar av ”Guds parti”. Man hade angripit kvinnomanifestationer med fysiskt våld. De sa till oss: ”Här sitter ni och diskuterar, medan vi blir attackerade ute på gatorna.”

När vi hörde detta lämnade vi föreläsningssalen och gick ut på universitetsområdet som var mycket stort. Där fanns tusentals människor och kvinnogrupper som diskuterade politik och utformade manifest. Och detta pågick inte bara på Teherans universitet. Samma sak hände på flera andra samlingsplatser.

Vid den här tiden fanns det många utländska journalister i Iran, men det finns bara foton från den första dagen. Bilderna visar kvinnor som genomför politiska aktioner i snön. Vi hade ju tänkt fira 8 mars som den Internationella kvinnodagen. Men firandet förvandlades till en protestmanifestation. Nästa dag dök filmare från det franska Simone de Beauvoirsällskapet upp. De följde det som pågick under de kommande fem dagarna. Det blev så småningom dokumentärfilmen Year Zero, År noll. En av kvinnorna i filmen säger: ”Om jag tvingas bära slöja kommer jag att överge min religion”. Två fattiga beslöjade kvinnor berättar att de själva bär slöja, men att de arbetat hårt för att deras döttrar ska slippa bära den.

Men Hizbollah var ju inte något nytt fenomen i Iran 1978-79. De hade ju funnits under shahens tid vid makten.

Hizbollah var vid den här tiden inte beväpnade, men man använde fysiskt våld mot oss. De var fullt medvetna om att om man tillät diskussioner, så skulle det dyka upp krav som man inte hade någon som helst avsikt att genomföra. Jag tror också att många av de kvinnor som valde att ta på sig slöjan gjorde det för att inte skapa splittring. De hoppades nog att revolutionen skulle gå vidare i en annan riktning än vad som faktiskt skedde. Jag tror att jättemånga som tänkte så senare ångrade sig djupt.

Efter 8 mars, när vi hade gjort våra röster hörda, försökte männen kring Khomeini först bortförklara vad de hade gjort och säga: Ni har missförstått vårt budskap. Men hösten 1979 var det ingen tvekan om vad den nya regimen ville. Man tog bort kvinnors rätt till skilsmässa och ville sänka äktenskapsåldern för flickor till nio år.

Vi försökte manifestera vårt motstånd, men vi hade förlorat möjligheten att ge människor kunskap om vad som pågick. Regimen hade stängt alla självständiga tidningar. Det fanns ingen möjlighet att nå ut om man hade ett annat budskap än regimens. Sedan följde en rad andra lagar som ytterligare beskar kvinnors rättigheter.

Kan du berätta för oss om vilka andra lagar man införde som var riktade mot kvinnor? Hur den tidens lagstiftning hänger ihop med det som hände förra året – när Mahsa Jina Ameni mördades?

Du vet säkert att en kvinna, enligt sharia, räknas som en halv man när det gäller rättigheter. Kvinnor kan till exempel inte framträda som vittnen till allvarliga brott som mord, eftersom de anses opålitliga. När det gäller mindre brott krävs två kvinnors vittnesmål för att uppväga en mans.

Om en man dödar en man så ska mördaren avrättas, men om en man dödar en kvinna så ska offrets familj betala hälften av de så kallade blodspengarna till mördarens familj. Mördaren har ju, enligt sharia, bara dödat en halv människa.

Gäller denna medeltida ordning även idag?

Ja, det gör den. När det gäller arvsrätten är det samma sak. En dotter ärver bara hälften av vad hennes bror ärver från föräldrarna. Men den värsta lagen är den som ger mannen rätt att ha fyra fruar, samtidigt som han har rätt till tillfälliga förbindelser med andra kvinnor om han vänder sig till en imam. Imamen sanktionerar ett tillfälligt äktenskap som varar några timmar. Och mannen erlägger dessutom en avgift för den ”tjänst” imamen utför när han läser några rader ur Koranen och välsignar detta korta äktenskap. En man kan på så vis ha hur många tillfälliga förbindelser som helst, om han har pengar till det. En imam är helt enkelt en vanlig hallick.

Det har varit flera reportage i svenska medier om att det bland det 60-tal shiamoskéer som finns i Sverige finns tjugosex moskéer där imamer utfärdar tillfälliga så kallade ”njutningsäktenskap”. De shiitiska moskéerna får sammanlagt 14 miljoner kronor i statsbidrag. Jag och flera andra riksdagsledamöter lyfte den här frågan i Riksdagen under förra mandatperioden.

Vi frågade hur det kunde komma sig att denna form av prostitution har kunnat pågå under polisens radar. Allt detta har dessutom skett utan att svenska feminister har höjt på ögonbrynen. Jag har inte heller sett några indignerade artiklar om dessa frågor av svenska feminister. Jag och VHEK har länge drivit kravet att stoppa skattemedel till religiösa samfund och föreningar som upprätthåller hedersförtryck och hedersnormer. Varför har reaktionerna uteblivit?

Detta är inte bara en fråga för feminister. Det är också en klassfråga, eftersom äktenskapsåldern sänktes till nio år. Det är bara de allra fattigaste som kan förmås att tillfälligt gifta bort och bjuda ut sin minderåriga dotter.

I välståndets Sverige tvingas en del kvinnor att sälja sex till män, och män köper sex trots att det är förbjudet. Varför är det på det viset?

Det är så därför att man betraktar kvinnan som en vara och som mannens ägodel. En man som lever i ett långvarigt äktenskap med en kvinna ska kunna ha sex med en kvinna oavsett om hon vill eller inte. Det är först när mannen inte förmår underhålla och sörja för kvinnans uppehälle som kvinnan har rätt att vägra mannen sex. Äktenskapet är egentligen en ren affärsuppgörelse.

Dessa förhållanden förekommer naturligtvis i mullornas Iran, men vi lever ju i Sverige, där det är förbjudet med barnäktenskap och förbjudet med polygami och förbjudet att köpa och sälja sex. Med andra ord, Sverige bortser från tillfälliga äktenskap. Varför är det på det här viset?

Jag tror att man i Sverige finner den här saken så konstig, så besynnerlig, att man inte kunnat ta till sig att man med religionens hjälp kan omvandla uppenbara äktenskapsbrott till tillfälliga – men fullt giltiga – äktenskap.

Allt det vi talar om handlar om ett utstuderat och brutalt kvinnoförtryck som i Iran har samlats på hög under 44 år av islamistisk diktatur. När Jina Amini mördades hos den så kallade moralpolisen för att hon burit sin slöja på ett “felaktigt” sätt brast plötsligt fördämningarna.

En kvinna har inte rätt till skilsmässa, medan en man kan skilja sig från kvinnan och ta barnen med sig. Det anses vara lika självklart som när en man köper en ko och kon får kalvar. Det är ägaren till kon som lägger beslag på kalvarna. En man kan skilja sig från en kvinna – till och med i hennes frånvaro. Mannen kan slå en kvinna, men inte så mycket att hon får blåmärken eller blir synligt skadad. Då sjunker hennes värde.

Det handlar alltså inte om att man kränker kvinnan, utan att hon blir ful och förlorar i värde i omgivningens ögon?

Ja så är det. En man kan ha fyra hustrur och hur många tillfälliga förbindelser som han vill, bara han använder en imam som hallick. Om en kvinna skulle försöka sig på något liknande blir hon obönhörligen stenad till döds, därför att hon har tagit kontroll över en vara som inte tillhör henne själv utan tillhör hennes man.

Jag har haft kontakt med flera iranska kvinnor här i Sverige. Deras män vill inte skilja sig från dem, fast männen gift om sig. De är alltså enligt iransk lag inte frånskilda. Jag träffade en kvinna, varm mannen gift om sig och levt med sin nya kvinna i tre år, men han vägrade fortfarande att skilja sig från sin första hustru. Jag föreslog att hon skulle gå till polisen och anmäla honom. Det hade hon gjort, men inte fått någon hjälp. Det är en del av vår svaghet i Sverige, att vi inte kan lösa problem av den här typen. Det drabbar många invandrarkvinnor och hindrar kampen för jämställdhet.

I Sverige har dessa problem funnits under den välpolerade välfärdsytan. Men nu händer det, efter mordet på Jina, genomgripande saker i det iranska samhället. Nya möjligheter till kommunikation har skapats. Vad tror du kommer att ske efter mordet på Jina? Demonstrationerna har varit omfattande och bemöts med stor grymhet av regimen. Nu har regimens militanta supportrar börjat med att gasförgifta skolflickor.

Jag tror inte att man kan fortsätta att tvinga kvinnorna att bära slöja. Det är en påtvingad politisk uniform – för politisk islam, islamism. Jag tror inte regimen kommer att gå med på några kompromisser. Jag tror samtidigt att kvinnorna inte heller kommer att göra det. De har ställt krav och formulerat slagord som inte går att ta tillbaka. De har sagt att de inte vill veta av islam, att de vill ha en sekulär stat. Man vill inte ha sharialagar som begränsar deras liv.

Kvinnofrågor har i alla tider kopplats samman med en rad andra samhällsfrågor. Vi ska inte gå med på eftergifter i kvinnokampen för att man ska uppnå framgång på andra områden – områden där man utestänger frågor som har med kvinnors situation och rättigheter att göra.

Vad ska kvinnorna göra i händelse av en genomgripande revolutionär förändring, när mullorna en dag drivits bort från makten? Under en revolution kommer nya organisationer att framträda. Nya politiska program kommer att formuleras och förverkligas. Det finns alltid en risk för att man kommer att genomföra en del ytliga reformer och att en lång rad orättvisor riktade mot kvinnor kommer att bevaras. Nya former av förtryck kan ersätta de gamla. Vad ska man göra för att förhindra en sådan utveckling?

Det är svårt att se in i framtiden. En sak är jag dock säker på. Om en revolutionär förändring inträffar i Iran så kommer det att bli mycket svårt för islamistiska regimer, som de som finns i Saudiarabien, Afghanistan och andra länder att förbli opåverkade. Det kommer också att bli svårt för islamistiska rörelser att leva vidare så som de hittills gjort – även i Sverige!