Ingen liten skitsak i samhällets marginal

Skulle du vilja berätta för oss vem du är, varifrån du kommer och hur det kommer sig att du hamnat i Sverige?

Jag heter Shara Hassan och kommer från Kurdistan och jag har bott i Sverige i 30 år. Jag
lämnade mitt hemland i ganska tidig ålder. Jag var bara 18 år. Jag hade just hunnit att gklar lärararlinjen där. Sedan följde några år då vi. Min man var gerillasoldat, Vi levde i
bergen i ett och ett halvt år, men sedan fick vi stipendier i Ryssland och studerade där.
Efter att ha studerat klart sökte min man och jag asyl i Sverige.

Vi valde Sverige för att det var ett demokratiskt land som försvarade de mänskliga
rättigheterna. Sedan jag kom till Sverige har jag arbetat med barn. Det har jag gjort under
alla mina år här.

Först läste jag naturligtvis på SFI under under sex månader. Sedan flyttade vi till Märsta
och jag började plugga på Komvux. Efter det gick jag till Arbetsförmedlingen och frågade
om jag – eftersom jag hade en lärarutbildning – kunde få jobb på förskolan. Jag fick jobb
och sedan arbetade jag som förskollärare i nästan 13 år. Men jag ville jobba med äldre
elever och började på Lärarhögskolan för att vidareutbilda mig.

Du antyder att du gjort en lång och framgångsrik livsresa i Sverige med mycket arbete och utbildning, trots att du gifte dig tidigt. Det var ju för 30 år sedan du kom hit. Det var ett Irak och ett annat Kurdistan än det vi ser idag. Vad erfor du av hedersförtrycket under tiden du levde där? Hur var det när du var ung och gick i skolan? Vilka minnen har du från den tiden?

Det fanns ju olika kulturer med skilda sociala koder i olika hem, men i vår familj hade vi en
farmor som bestämde över väldigt mycket. Det var hennes regler som gällde. De beslut
hon fattade och de förhållningsorder hon gav var vi tvungna att följa. Men hon riktade sig
inte direkt till oss när hon ville tala om för oss vad som var lämpligt eller olämpligt
beteende. Hon pekade på andras dåliga beteende och förklarade t.ex.

Titta på grannflickan där. Hur kan hon ha make att går klädd på det där viset. Och hon har för
många killar omkring sig

Det var en sorts indirekt uppfostran. Budskapet var att går man
lättklädd eller ofta springer hem till kompisar, särskilt om det är en vän som har många
bröder, så är det något som inte är bra. ”Då är man ute efter någonting… ”

Hon var jättenoga med hur vi uppträdde. Hon betonade t.ex: ”Du är ung och vacker, du
ska gå rak i ryggen, du ska vara stolt och gå rakt fram och inte titta åt sidan, inte på någon
kille. Gör du något sådant ser man ner på dig och ingen vill ha dig.” Det var viktigt hur jag
uppträdde. Det betydde mycket för att jag skulle bli accepterad av andra.

Jo, man uppfostrades i enlighet med hederskulturens regler. Men hur var det i skolan, för skolan är i mångt och mycket en spegelbild av samhället?

Under hela min skoltid i Kurdistan gick jag i blandade klasser med både pojkar och flickor.
Det var till en början ganska fritt och respektfullt. Vi bodde en liten bit utanför staden,
Sulimania, men snart började man genomföra ändringar som innebar att pojkar och flickor
inte skulle undervisas tillsammans – även på lärarlinjen.

Det blev så att tjejerna gick i skolan på förmiddagen och killarna på eftermiddagen. Man
fick inte lämna skolans område. Man skulle inte visa några tecken som antydde att man
ville ha kontakt med en kille. Vi tyckte det var jobbigt i den åldern. Vi var ju i 15-16
årsåldern och man ville ha kontakt med killar. Atmosfären i skolan var väldigt hård.
Lärarna och föräldrarna var väldigt hårda mot oss – i alla fall mot mig.

Det var också på det viset att om man slutade skolan kl 12 så måste man vara hemma
senast halv ett. Höll man inte tiden blev föräldrarna väldigt arga på en, för man kunde bli
misstänkt för att man träffade en kille eller gjorde något som inte passade familjen.
Familjens rykte var jätteviktigt. Jag anpassade mig väldigt mycket.

På den tiden i Kurdistan var det nog lättare att anpassa sig, eftersom alla var i samma
situation. Man visste inget bättre. Man hade ingenting att jämföra med.

Jag kan tänka mig hur svårt det är för tjejer som är uppfostrade enligt kurdisk, turkiska
eller iranska normer och uppförandekoder, att se vilka friheter och möjligheter svenska
tjejer och killar har när det gäller att umgås och träffas efter skolans slut – när deras
tjejkompisar går till modebutikerna och tittar på kläder eller fikar tillsammans med sina
killkompisar. Själva är de tvungna att gå raka vägen hem efter skolan för att det inte ska
börja pratas om dem… Nu är hon ute och härjar…osv.

Valet av äkta man

Hederskulturen med sina begränsande normer följer en varje minut under dagen. Men du gifte dig för svenska förhållanden ganska ung. Du var 18 år. Var det du ensam som fattade det beslutet eller försökte familjen, föräldrarna, styra dig vid valet av man?

Jag fick bestämma själv, men det är ju så att om du under hela din uppväxt varit
begränsad så vet du inte så mycket om hur du ska välja, vad du ska tänka på när du
väljer. Det räcker inte med att man får lite valfrihet i slutet av sin uppväxt. Man sade hela
tiden: ”Du får välja själv, men du får inte smutsa ner ditt rykte.” Det fanns en rädsla som
hela tiden präntades in. Jag fick välja själv, men jag skulle se till att omgivningen blev nöjd
med mitt val. Jag blev alltså inte bortgift utan fick fatta det där sista avgörande beslutet
själv. Man utsåg ingen man åt mig.

Man väljer själv, men det görs vissa förberedelser inför valet av man. En ny fråga inställer sig då: Vem står för dessa förberedelser – föräldrarna eller en själv. Du har talat om begränsningar. Det finns alltså i alla fall gränser som man inte får överskrida. Var går de där gränserna?

Ja, det kan hända att man förälskar sig i och blir kär i en kille och omgivningen får veta det
och folk börjar prata … Ja, då får man kanske inte gifta sig med den där killen för att det
skvallrats om att man kanske kan ha haft sex med den killen. Då får man inte gifta sig med
den killen, för att man dragit familjens heder i smutsen. Om du blir kär i en kille så är det
jätteviktigt att ingen får veta om det. Det måste hållas hemligt. Jag har många tjejkompisar
som varit kära i killar, men bara för att de inte kunnat hålla det hemligt har de inte fått gifta
sig med de killar de varit förälskade i.

Då blir det ju så att flickorna inte gifter sig med pojkar som de tycker om och älskar utan dem som föräldrarna utser till äkta make.

Ja, det är föräldrarna som i verkligheten bestämmer vem flickorna ska gifta sig med.
Föräldrarna anger riktningen och bestämmer långt i förväg hur hela processen fram till
bröllopet ska gå till.

Många vuxna kvinnor säger att de fått välja sin man själva, men i själva verket har de varit manipulerade hela vägen. Allt det där pratet om valfrihet är bara en dimridå. Man påstår att flickorna själva väljer att bära slöja. Det gör de inte alls, de indoktrineras redan som barn att de skall när de blir nio år skall de börja bära slöja. Det är inte valfrihet.

I min familj var det inte så att familjen plockade fram en man som jag skulle gifta mig med.
Jag hade möjligheten att säga nej, så i det avseendet hade jag valfrihet. Många kvinnor
har inte haft den möjligheten.

Hederskulturen i vardagen

Det har ju gått många år sedan du gifte dig och det gjorde du i Kurdistan. Nu har du levt 30 år i Sverige. Det är många som kommit hit från Mellanöstern, Iran och Afghanistan. Deras liv här kan knappast beskrivas som problemfritt. Migrations- och integrationsfrågor fyller dagligen en stor del av tidningarnas spalter, internets sajter och facebook. Du har ju i ditt arbete i skolan en bra utsiktspunkt – vad ser du utifrån den när det gäller hedersförtrycket? Vad görs och vad försummas?

Ja, under många år uppmärksammandes hedersförtrycket inte alls. Det var först i och med
morden på Pela och Fadime dödades som media fick upp ögonen för förtrycket av
invandrartjejer. Det var då det började det bli känt hur det stod till hemma hos en del
flickor.

Jag jobbade ju med nyanlända flickor som skulle lära sig svenska och där mötte jag tjejer
med stora problem. Föräldrarna var mycket hårda mot sina döttrar. De fick absolut inte gå
ut efter skolan; absolut inte sitta bredvid pojkar klassrummet. Många var tvungna att bära
hijab från årskurs 3 och uppåt.

Jag minns särskilt en flicka som blev kvar på skolgården och spelade basket en stund
efter skoldagens slut. Hon kom alltså inte hem på utsatt tid. Modern kom rusande till
skolan och var alldeles uppriven. Hon skrek åt mig att jag var ansvarig om det hade hänt
flickan någonting. Klockan var 3 på eftermiddagen och skoldagen slutade den 13.30. Den
här stackars kvinnan var fullständigt panikslagen. Hon skrek åt mig: ”Nu kommer det att
hända någonting. Nu är hon ute med någon kille.”

Det förekommer så mycket missförstånd. Och många invandrare talar om hur slappt det
svenska samhället är. Man missförstår det svenska samhället på sätt som leder till att man
misstror både landets medborgare och landets myndigheter.

Politiker och myndigheter talar så mycket om hur nödvändigt det är med förebyggande
arbete för man skall förhindra uppkomsten av sociala problem. Men jag tycker att det
förebyggande arbetet i många sammanhang lyser med sin frånvaro. Det gäller särskilt
nyanlända. Det är när man just kommit hit man har chansen att förmedla information om
det svenska samhället. Men man informerar väldigt dåligt och nästan alltid alldeles för
sent.

När man flyr till ett annat land så flyr också från någonting. Man flyr för sitt liv och för att
skydda sina barn. Man flyr för familjens bästa och barnens bästa. Men hur får jag reda på vad som är mitt barns bästa här i det nya landet. Man får vänta jättelänge på att få veta något om
hur samhället här fungerar.

Barnen som går i skolan är de som först möter det nya samhället, upptäcker och lär sig
nya saker. När sedan barnen kommer hem blir det kollisioner och missförstånd.

Föräldrarna har inte fått tillräcklig information, medan barnen upptäckt och fått lära sig nya
saker som strider mot föräldrarnas föreställningsvärld.

Barnen har fått lära sig att detta nya är nu deras liv och att de har rättigheter. Föräldrarna
har däremot inte fått möjlighet att lära sig något. Barnen kommer hem från skolan med nya
kunskaper och möter föräldrarna som inte fått lära sig något om detta nya land. De kanske
rent av blivit felinformerade eller blivit offer för ryktesspridning. Det är då vi får
kulturkrockar och konflikter i familjerna.

Sedan kommer barnen tillbaka till skolan och berättar för lärare och kuratorer hur de blir
behandlade av sina föräldrar. Kulturkrockarna och konflikterna utvidgas till att omfatta
skolan med lärare och kuratorerna på den ena sidan och föräldrarna på den andra. Barnen
hamnar i ett ingenmansland, där de har svårt att orientera sig.

Om man vill förhindra att dessa konflikter uppstår måste man gå igenom vilka lagar och
förordningar som gäller i Sverige. Här är det förbjudet att misshandla sin fru och sina barn.
Nu säger jag inte att alla gör det, men alla behöver höra det och få veta vilka
konsekvenser som följer av sådana handlingar i Sverige.

Jag tänker på den där mamman du talar om som blev hysterisk och sprang till dig i skolan när hennes dotter inte kom hem direkt efter skolan. Hon var skräckslagen och trodde kanske att hennes dotter träffade en kille och förlorade oskulden. Hon var förtvivlad för att hon var fullständigt övertygad om att den där myten om oskulden var sann. Och inte bara det. Flickan behövde kanske inte ens träffa någon mansperson alls. Flickan får ändå dåligt rykte och därmed hela familjen. Inom hederskulturen är myten om oskulden och mödomshinnan så stark att flickorna kan bli mördade om de inte underkastar sig den.

Visst var det så när jag var liten att vi flickor inte fick cykla, inte simma eller utöva krävande
kroppsövningar för man trodde att man skulle börja blöda. Det skulle inte komma något
blod på bröllopsnatten. Det sistnämnda är så viktigt för många att flickor kan bli mördade
vid misstanke om att flickan varit med en man. Det är därför så otroligt viktigt att för dem
som kommer hit så snart som möjligt klargöra vilka barnens rättigheter är och att vi i
Sverige följer Barnkonventionen.

Det räcker inte med att jag pratar med mina elever om Barnkonventionen och vad den
betyder. Man måst också nå föräldrarna. Gör man inte det bygger man ett slott på lösan
sand. Grunden är ju till sist ändå föräldrarna.

När man talar med föräldrarna hör man dem ofta säga: ”Ni talar bara om barns rättigheter.
Har inte barnen också vissa skyldigheter,” Och dessa skyldigheter som barnen då anses
ha, har de i första hand gentemot föräldrarna. Barnens skyldigheter gentemot föräldrarna
krockar med kravet på föräldrarnas respekt för barnens rättigheter.

Jag tror inte konflikter av det här slaget löses av skolan. Visst skall man ha samtal och
föräldramöten, men det kan uppstå missförstånd. Föräldrarna kan få för sig att skolan ska
uppfostra både barnen och föräldrarna. Man måste finna andra och fler vägar för
samarbete mellan föräldrarna och andra myndigheter.

Jag har råkat på föräldrar som säger: ”Varför kommer socialen och hämtar mina barn. I
mitt hemland slog jag mina barn varje dag. Här har jag bara slagit mina barn två gånger.
Det betyder ju att jag håller på att förbättra mig? Den förälder, som säger så, har inte
förstått innebörden av de två gångerna – att en gång är en gång för mycket i Sverige.
Det krävs information och utbildning. Men man kan naturligtvis bli hur utbildad och
informerad som helst utan att det sker någon förändring. Handlingar medför ju alltid
konsekvenser.

Information borde helst ske redan när man söker asyl.

Hanteringen av hedersvåldet i skolan

Men åter till skolan och dess arbete med hedersförtrycket. Skolan spelar ju en viktig roll som en del av integrationsprocessen. Och skolan får inte smita undan sexualundervisningen, idrotten, simundervisningen m.m. Likafullt förekommer att skolor överser med flickors frånvaro i dessa ämnen. Vad gör man för att ändra på detta?

Det händer naturligtvis att barnen säger att de inte vill delta i t.ex. simundervisningen. De
säger envist att de inte vill lära sig simma. Men i själva verket är det föräldrarna som
förbjudit dem att gå till simundervisningen. Men att det förhåller sig på det viset säger inte
barnen för de har lärt sig att om de säger att föräldrarna förbjudit dem att gå till simhallen
så får familjen socialförvaltningens ögon på sig. Detta är mycket olyckligt, eftersom man
lastar över ansvaret för barnets bristande insikter och färdigheter på barnet, när det i själva
verket är föräldrarna som inte tagit sitt ansvar.

Barnen säger ju inte som det är därför att de inte vill bli omhändertagna av socialtjänsten.
De vill naturligtvis vara med sina egna föräldrar. En hel del av de här problemen skulle
minska avsevärt om informationen om Sverige som samhälle kunde delges dem tidigare
än vad som sker idag.

Förutom okunnigheten om hederskulturen och hedersförtrycket finns det ju en valhänthet från skolans och andra myndigheters och institutioners sida. Man vet inte riktigt hur hedersförtrycket fungerar och framför allt inte hur man skall hantera situationen när man stöter på det. Lärarna är inte tillräckligt skarpsynta. Många av dem är väldigt arbetsbelastade … eller motsatsen. Det är jobbigt att ta sig an problematiska elever – man tittar bort.

Ja så kan det vara. Det finns ibland en viss liknöjdhet eller likgiltighet. Lärare och annan
skolpersonal kan smita ifrån eller förtränga problemen. Man säger: Låt dem ha sin kultur,
låt oss respektera att de är annorlunda. Man engagerar sig därmed inte i problemen för
stunden och skapar därmed ännu större problem i framtiden. De problematiska eleverna
kommer ju att bli äldre och ingå det svenska samhället. De kommer att påverka alla runt
omkring.

En av skolans uppgifter är att barnen skall bli ”goda samhällsmedborgare”. För några år
sedan fördes en intensiv diskussion om att uppfostra eleverna till ”goda
samhällsmedborgare”. Den diskussion förekommer inte så ofta idag, ”Goda
samhällsmedborgare” är sådana som ”sköter sig” Men alla har ju inte lika lätt för att ”sköta
sig”.

Kommer man från en familj med problem är det inte så lätt att uppnå det där
skötsamhetsidealet. Familjen håller sig med egna lagar och regler som inte ligger i linje
med svenska förhållanden. Det leder till att barnen blir frustrerade och får svårt att
koncentrera sig i skolan. Istället bråkar och tjafsar de på lektionerna.

Då vet jag att det ibland inträffar att lärare säger: ”Låt oss lämna de där bråkige och
problematiske eleven därhän och koncentrera oss på de 24 andra istället”.

Det är ju en pedagogik som innebär att man diskriminerar just de elever som verkligen
behöver hjälp och stöd? Inom hederskulturen ställer ingen upp på barnets sida. Vad
händer när skolan, till följda av brist på resurser och kunskap eller för att man hemfallit åt kulturrelativism – inte heller ställer upp. Nu är emellertid läroplanerna ändrade sedan 1 juli 2023. Märker du något av detta?

Inte så mycket, Jag har själv tagit upp hedersförtrycket ett par gånger, men man har mest
ägnat sig åt att prata med barnen om det mest grundläggande när det gäller skolans
värdegrund – om att ingen får röra din kropp om du inte vill, men jag undrar om d
verkligen räcker med det.

Egentligen borde alla lärare i kommunen där jag arbetar få en ordentlig föreläsning om
hedersvåldet – särskilt om hur man arbetar förebyggande. Det behövs säkert på andra
ställen också.

Allt detta är så viktigt för hederskulturen är en så tyst kultur. Den lever i skymundan. Även
om jag märker att en flicka går omkring med hijab och är mycket skygg och att hennes
bror övervakar henne, så förnekar de båda att de har några problem. Trycket hemifrån gör
sig gällande.

Föräldrarna säger till barnen att de aldrig skall gå till skolans kurator för då blir de
stämplade på ett sätt som kommer att följa dem hela livet. Hur skall kuratorn nå de här
eleverna som mår dåligt? Vi har alla läst våra kursplaner och vi ser vad det står i den, men
det behövs mer utbildning och diskussion om hur man konkret skall gå tillväga när man
upptäcker hedersförtryckets effekter bland barnen och vad man skall göra när man väl
upptäckt dem.

Inom skolan kan det finnas personal som själva är uppvuxna i och är en del av
hederskulturen?

Jag har faktiskt aldrig i de skolor, där jag arbetat, sett att någon skolpersonal motarbetat
några kursplaner. Jag kan naturligtvis inte gå i god för hur det är på de religiösa skolorna.
Men det är ju faktiskt så att om ett barn kontaktar kuratorn så måste kuratorn ta kontakt
med föräldrarna och fråga om barnet får gå till kuratorn. Det är då föräldrarna kan
förhindra att barnet träffar kuratorn i fortsättningen.

I skolan arbetar ju inte bara lärare. Det finns ju mycket annan personal och så finns ju där
alla obehöriga och vikarier, som inte har tillräcklig utbildning eller som inte är färdiga med
sin lärarutbildning.

Många lärare och andra anställda i skolan är konflikträdda. Föräldrar riktar kritik mot mot skolan, inte minst mot enskilda lärare. Föräldrarna biter sig fast vid hederskulturens föreställningar, myter och normer. Många av våra samhällsinstitutioner har i praktiken inte varit tydliga när det gäller hederskulturen – kanske inte ens i moraliskt och ideologiskt avseende. Istället har de vikit sig för kulturrelativismen. Kvar blir bara vackra ord – men kanske väl så tomma?

Just precis! Vi måste dra fram det som döljer sig bakom de vackra orden och i detalj och
mycket konkret klargöra hur verkligheten ser ut för unga människor, särskilt när det gäller
flickornas situation och vidta konkreta åtgärder mot hederskulturen och hedersvåldet.
Det vi talat om här är inte någon liten skitsak i samhällets politiska och sociala marginal.
Hederskulturen sträcker ut sina tentakler till flera olika delar av samhället och driver
utvecklingen i riktning mot bristande respekt för demokratiska och mänskliga rättigheter –
och en sådan utveckling drabbar flickor och unga kvinnor allra hårdast.