Det kommer så många flyktingar till Europa. Av dem hamnar många i Sverige. Det förhandlas i EU om fördelningen av flyktingarna och man får ibland intrycket att det är en boskapshjord som skall fördelas och inte människor. Alltför sällan beskrivs det hur flyktingarna lyckats ta sig hit och vad de flytt ifrån och vad det kostat dem i form av sorg och lidande att fly hemlandet ofta med hjälp av skrupelfria flyktingsmugglare. Fadumo Hasan berättar i följande intervju om sin plågsamma och strapatsrika resa, som hon som ensam 13-åring tvingades göra från Somalia, genom Afrika, över Medelhavet, genom Europa för att till sist hamna Sverige. Hon har tillsammans med Hanna Welin skrivit en bok om sin vådliga färd. Om någon förställer sig flyktingssmugglarna som några sorts ädelmodiga räddare i nöden så krossas den myten effektivt. Fadumo intervjuas här av Amineh Kakabaveh.
– Vi är så glada Fadumo att du ställer upp och berättar för oss. Det behövs unga kvinnor som du som höjer rösten och berättar om hur kvinnors liv i den del av världen, som du kommer ifrån, kan vara. Kanske en del människor vet lite om Somalia – var landet ligger på kartan, att det en gång ingått i det Brittiska Samväldet, att den dominerande religionen är islam och att det finns en islamistisk terrororganisation, Al Shabaab som verkar i landet, men kanske inte så mycket mer. Du har skrivit en bok tillsammans med Hanna Welin med titeln Rädda dig själv. Men innan vi börjar din berättelse måste du först få presentera dig för våra läsarna.
Mitt riktigt namn är inte Fadumo Hasan. Varför jag använder täcknamn kommer du så småningom att förstå. Jag kom till Sverige I slutet av 2014. Min resa bort från Somalia började en dag när jag just kommit till skolan och skulle genomföra prov i några ämnen. Vi hade just fått ett prov utdelat och vi skulle börja skriva våra svar då minst ett 20-tal maskerade och beväpnade män hoppade in i klassrummet och började skrika och skjuta i taket. Jag fattade inte vad det handlad om. Ingen annan gjorde det heller. Vår engelsklärare var den ende vuxne i rummet. Han ropade till mig: Save yourself. Det blev senare titeln på den bok, som jag skrivit tillsammans med Hanna Welin.
Så otäckt. Du var ju jätteung när detta skedde. Läraren som befann sig klassrummet riktade sig just till dig, när han skrek åt dig att rädda dig själv. Ingen kunde hjälpa dig. Det var bara dig läraren vände sig till med sitt rop. Varför?
Ja. för att kunna förstå den händelsen måste jag börja från allra första början. Jag är född I Mogadishu. Min mamma är också född där, min mormor likaså. Jag hade ett vanligt liv, och gick I skolan? Jag har alltid varit den där unge tjejen, som ställer frågor. Varför är det så få tjejer som går i skolan? Varför sitter de hemma, lagar mat och städar? Varför skall tjejer könsstympas? Varför ska bröder övervaka sina systrar? Vem har givit dem rätt och makt att göra det? Jag har alltid varit den där irriterande frågvisa tjejen. Jag har alltid ställt frågan: Varför? Jag ville att man skulle se unga tjejer eller kvinnor som människor. Vi är inte någon annans ägodel, som män ska ha makt över och kunna slå. Vi ska kunna göra det vi vill. Varför sitter din dotter hemma? Varför gick du aldrig i skolan? Varför ska du gifta bort din dotter om hon inte vill? Har du frågat henne om hon vill gå i skolan i stället och skaffa sig en utbildning? Så höll jag på hela tiden. Jag ifrågasatte allt. Och folk sade till mig: Håll tyst! Du får inte prata för mycket! Du är för ung för att ställa sådana frågor! Och för ung för att veta allt ”sådant”. Gå in på ditt rum!
Tjejerna ska vara hemma, varför? Jag samlade en grupp tjejer som jag kände och sade: Städa inte hemma om din mamma frågar! Laga inte mat! Säg att du vill gå I skolan istället!
– Kunde ni verkligen genomföra detta?
Inte alla, men några hade börjat göra det. Men senare tyckte deras föräldrar att de inte skulle träffa mig längre, för att jag var en dålig förebild för dem. Jag uppmuntrade dem att alltid komma hem till oss. Flera tjejer blev tillsagda att inte följa med hem till oss. Vårt hem var emellertid öppet för alla. Men det fanns också en grupp föräldrar som ville att deras barn skulle vara kompis med mig för att de tyckte att jag hade bra idéer om framtiden. Den andra gruppen förbjöd barnen att hänga med mig för att jag uppmuntrade dem att gå ”fel väg”.
Fadumo, du är inte ensam om det. Du är från Somalia, Jag är från Kurdistan. Vi har gjort samma erfarenheter och stött på samma synsätt. Men hade du syskon? Hur var din pappa? Hur såg familjen och släkten ut?
Ja, jag har fyra syskon, två bröder och två syster. Vi har ju alltid varit den där familjen som ju gör saker annorlunda, som tyckte om nya konstnärer, nya idéer om vad som var rätt och riktigt. Vi visste mer och var mer pålästa än andra. Bakåtsträvarna kunde inte komma åt oss – inte ens med hjälp av religionen. De kunde inte använda religionen mot oss, för vi kunde mer om religionen än dem. Bakåtsträvarna blandade ihop kultur och religion – det är ju två olika saker. Och sedan sa de: Hur kan hon vet så mycket? Varför kan hon veta så mycket? Hon är ju så liten?
För mig och dig är svaret på den frågan en självklarhet, men kanske inte i Somalia och Kurdistan. Du gick i skola och fick utbildning, din mamma har fått en utbildning, likaså din mormor.
Både mamma och min mormor var ju företagare. Gjorde affärer, business. De är fastighetsägare. Kvinnor I mitt liv var väldigt arbetsamma. Både min mamma och min mormor. Min mormor hade frihet att göra vad hon ville I sitt liv. Det blev samma sak med min mamma och då fick jag också samma sak.
– Hur var det med din pappa och dina bröder. Försökte de stoppade dig?
Mina bröder är yngre än jag. De var småbarn när jag gick i skolan. De kunde inte göra någonting mot mig. Jag tror knappast att de skulle vara ett hinder för mig idag även om de varit äldre än jag. Min pappa kom från en familj som var väldigt religiös, men han har alltid varit för att vi tjejer skulle utbilda oss. Tjejer ska kunna klara sig själv, menade han.
– Traditionella kulturmönster lever ofta kvar förenade med djup fattigdom. Så ser ser det ut i stora delar av världen. Och mödrarna där säger till sina flickebarn att de ska gifta sig tidigt. Jag tror förresten att Somalia är det land där könsstympningen av flickor för några år sedan var vanligast i världen. Du har själv inte blivit utsatt för denna sedvänja. Hur tror du situationen är idag?
Det är stor skillnad om man jämför med hur det såg ut 2014 – särskilt i de stora städerna, men på landsbygden är det annorlunda. Där blir många flickor bortgifta i de tidiga tonåren och föder barn. När de är 16 år kan de redan ha två och tre barn. De tjejerna går aldrig i skolan. De lämnar inte ens det område där de är födda. Om hon ska gå ut och handla någonting vet de som är hemma, på minuten när hon ska vara tillbaka. De här tjejerna ser inte mycket av världen under sitt liv. De har inte mycket till frihet. De flesta av dem har könsstympats.
När en fattig familj på landet får en dotter, könsstympas hon och kan giftas bort när hon fyllt 12 år. Man kan beskriva saken som att hon säljs – och kanske inte till en kille utan till någon äldre man – till och med avsevärt äldre man, en gubbe. Jag använder i sådana fall ordet ´säljs´.
Jag såg ju senast på TikTok en kvinna som blev bortgift när hon var 12 år och hur hon förlorade förståndet. Det enda hon minns är vad den där mannen gjorde med henne den där första natten. Hon skriker och gråter
– Du menar, minnet av när han våldtog henne?
Hon fick två barn. Han lämnade henne därefter och tog barnen med sig. Detta skedde nu, 2023.
– Miljontals flickor gifts bort I många länder I världen varje år. Många könsstympade – öppet eller i hemlighet…
Jag minns när jag var barn, då kunde man höra hur någon gallskrek I något hus. Det betydde att man höll på med att könsstympa något barn I huset. Man hör hur barnen skriker. Barnen är typ sju, åtta år. De bara skriker och gråter. Jag och mina kompisar brukade kasta sten på de där på husen. När de kom ut och frågade vad vi gjorde sa vi. ”Ni dödar folk”.
– Så du menar att grannarna könsstympade sina barn när de var 6-7 år och ni hörde att de skrek?
Ja, barnen skrek. Jag kommer ihåg när en av mina bröder blev omskuren, (man använder ju det ordet när det gäller pojkar) och jag minns hans skräck. Han ville kasta sig från övervåningen i vårt hus. Jag tyckte att det var fruktansvärt – att vuxna kunde göra så mot barn. Och det är värre att göra det med flickor, än med pojkar. Man klipper klitoris och använder inga medicinsk bedövningsmedel.
De som utför stympningen är okunniga. De bär sig klumpigt åt. De har inga som helst kirurgiska eller medicinska kunskap. De kan egentligen ingenting. Ibland händer det att unga tjejer förblöder eller drabbas de av olika sjukdomar därför att de där kvinnorna som utför ingreppen håller sig med smutsiga verktyg.
Vad sa folk i omgivningen till er och till din familj när de inte lät könsstympad dig?
De sa att vi skulle hamna i helvetet. Om jag blev gravid skulle jag föda bastarder. Man ogillade att jag cyklade, badade I havet och sprang.
Man hade samma föreställningar som man har på flera andra håll i världen; att man med könsstympningen medverkade till att flickorna kan behålla sin oskuld – att man därmed ser till att ingen ska ha tillträde till kvinnan innan föräldrarna valt ute en lämplig man åt henne.
Könsstympningen gör flickorna illa och unga kvinnor kan bli fysiskt handikappade.
Jag måste säga att det var starkt av din mamma och pappa att de kunde stå emot omgivningens tryck. Om ni inte tillhört ”bättre bemedlade” skulle ni då kunnat klara av omgivningens tryck. Hade ni klarat det om ni varit lika nedtryckta som andra? Eller vad tror du. Vissa står emot det kulturella trycket, andra inte.
Om det inte varit för den där terrorgruppen al-Shabaab skulle vi inte haft några problem. Då hade vi klarat oss bättre. Vi hade kunnat hjälpa andra att frigöra sig. Vi har ju klansystemet som gör att vissa har en högre status än andra,
– Din familj tillhörde en klan som hade det bättre ställt. Ni hade ett modernt synsätt, vilket ogillades av Al Shabaab?.
Det hjälper inte med att du tillhör rätt klan. Vi själva, jag och min mamma och hela min familj, trodde inte på den där klangrejen. Vårt hus var öppet för alla. Vi var aldrig anhängare av klansystemet, Vi hjälper människor, uppmuntrar dem och vi brydde oss aldrig om folk som snackade skit om oss. Vi tyckte bara att om någon behöver hjälp med något kunde man passa på att lära dem och sig själv något.
Din familj var alltså något av ett undantag. Du hade uppfostrats på ett modernt sätt. Du h ade inte blivit könsstympad. Du gick i skolan. Du var 13 år – den ålder då flickor enligt traditionen betraktas som giftasvuxna. Men ingen i familjen hade för dig presenterat några friare. Men så plötsligt kommer terroristgruppen Al-Shabaab till er skola för att och försöker kidnappa dig? Varför just dig?
De tyckte att jag var för öppen. Om jag fortsatte att ha en massa åsikter skulle jag få folk att börja tänka och själva komma på andra och nya tankar. De ville släcka min tankefrihet.
– Det är precis det som sker idag I Iran. När jag var 12 år, var jag arg och förbannad på islamisterna för deras kvinnofientliga terror, tvånget att bära hijab och andra trakasserier. Kvinnorna i Iran ville då som nu kasta av sig slöjan. De ville och vill fortfarande precis som du ha sin frihet. Därvid har vi lika erfarenheter. Du, Fadumo, vet att det finns många kvinnor, inte bara i Somalia utan också I Afrika och i andra delar av världen utsätts för hedersförtryck. Men det viktigaste är att det finns personer som du, som både kan reda sig själva och vara en förebild för andra. Men berätta mer om skolan. Var ni könssegregerade i skolan?
Det var i en engelsk-skola som jag gick. Det finns ju olika skolor, arabiska skolor och engelska skolor som man kunde välja emellan. Min mamma ville att jag skulle gå i en engelsk skola. Andra tjejer vill också gå i skolan, men traditionen var ett hinder för dem och flickorna ville inte bli bortgifta. De bad mig om att min mamma skulle tala med deras mammor. Mamma bedrev inte detta som någon propaganda i frågan. Hon bara berättade hur man kunde göra när det gällde flickorna och deras skolgång. Att gå i skolan var ett sätt att undslippa eller stå emot kravet på könsstympning och tidiga giftermål.
– Hur många var bortgifta och hur många var könsstympade i din vän- och bekantskapskrets?
I vårt bostadsområde var det många som var könsstympade. Bland eleverna i skolan var det annorlunda. Andelen könsstympade var färre än i området i sin helhet. Det fanns fler familjer i vårt område som var okay, inte bara vi.
Men jag minns att när jag var ungefär 12 år stod flickorna som var lite äldre än jag och som inte fått gå i skolan och såg på oss skolbarn. De stod utanför vår skola och bara såg på oss när vi i våra skoluniformer gick till skolan. De ville naturligtvis gå i skolan och plugga de också, men de bara stod där och såg på oss. Ålderskillnaden var bara ett år eller två år. Det gjord alltid ont att se dem.
– Och det politiska systemet uppmuntrar inte familjer till att låta flickor att gå I skolan?
Nej. Det är ju inget som politikerna lägger sig i. Det är föräldrarna som bestämmer. Politikerna är inte inblandade. De kan inte bestämma över vad föräldrarna gör med sina barn och många föräldrar vet inget om vad skolan betyder. Det behövs mycket kunskapsspridning. Folk måste vakna upp. Det är inte bara er son som behöver utbilda sig. De här tjejerna behöver det också. Tjejerna är inte bara till för att bli bortgifta och föda barn. Om han skiljer sig från henne så tar han automatiskt barnen. Och en frånskild kvinna har dåligt anseende.
Och i de religiösa texterna, Koranen, står det inget om att man inte ska skicka sina döttrar till skolan. Och det står inte heller någonting att man ska könsstympa flickor, men det gör man ändå. De politiska ledarna är inte inblandade. De vill inte ens prata om det. De bryr sig inte. Det är okay att vara könsstympad, men om tjejer går i skolan är det något misstänkt. Sedan är det så att det är vi tjejer som ska bära upp familjens namn och ära. Man blandar ihop kulturella sedvänjor med religionen. Men religionen tiger och gör inget mot gamla barbariska och uråldriga seder.
– De religiösa ledarna har så mycket makt och månar om den. Men hur kom det sig att Al Shabaab fick ögonen på just dig?
En dag när jag var på väg till skolan kom det en äldre man – en för mig helt okänd gubbe – fram till mig och sa att ett av hans barnbarn ville ha mig till hustru. Jag tyckte det var konstigt – på flera sätt. Jag var fortfarande bara 13 år och såg ut som en kille i kroppen? Det var mycket obehagligt. ”Stick härifrån!!”, skrek jag åt honom. Vi, jag och mina kompisar, hjälptes åt att köra iväg honom.
Senare kom den där killen, som ville gifta sig med mig, själv och sa att jag skulle gifta mig med honom. Jag skulle bestämma mig på fläcken, sa han. Jag bad honom dra. Vi jagade iväg honom också. Hans blick var otäck. Den sa mycket tydligt: I wanna kill you!
Efter att detta hade hänt började mamma skjutsa mig i bilen till och från skolan.
– Hur säg han ut, han som ville gifta sig med dig? .Hur gammal var han?
Han var stor och lång. Han kan ha varit 25 år ungefär. Jag fattade ingenting. Jag var ganska liten och tunn. Jag måste titta upp på honom när jag pratade med honom.
Efter det ”frieriet” fick jag inte gå ut. Mamma sa att jag måste vara hemma. ”Du kan inte hänga med vem som helst” sa hon. Jag som ung tjej fattade inte den här risken. Jag ville ju bara promenera till skolan. Jag vill inte att mamma tog bilen och körde mig till skolan.
Så kom då den dagen vi skulle avlägga våra prov. Det var vår lärare i engelska som vaktade. När provet delats ut och vi just skulle börja skriva hörde vi skrik och bråk utanför klassrummet. Det var då de maskerade beväpnade männen rusade in i rummet och min lärare ropade: Save yourself!
Jag bara hoppade upp från bänken och ut genom ett fönster och sprang ut gatan. Klassrummet låg på första våningen. Man sköt efter mig. Jag såg en lastbil på gatan och hoppade upp på den och den körde just då iväg.
– Varför gick den där gubben rakt på dig för att fråga om giftermål. Går man inte först till föräldrarna och frågar om äktenskap? Han gick rakt på dig. Sedan gjorde den där killen själv ett försök som gick lika illa.
Det berodde på att mina föräldrars inställning till saker och ting var välkänd och gubben och hans barnbarn var klara över att det skulle bli ett nej till äktenskap med deras dotter.
– Vart körde lastbilen du hade hoppat på.
Väl i bilen upptäckte jag att något hänt med min fot. Det hade känts som jag slagit emot något när jag sprang. I själva verket hade jag träffats av en kula och jag blödde. Lastbilschauffören stannade inte någonstans i Mogadishu. Han fortsatte att köra mycket längre – till en annan stad, Hargeisa, i en annan del av Somalia. Han tog mig inte till något sjukhus utan stannade vid ett apotek och skaffade mig bandage och jag fick en spruta av en nervös apotekare. Förmodligen fick jag antibiotika. Sedan tog han mig till ett hotell där jag inkvarterades. Så småningom skulle jag bli hämtad, sa han.
Vi gick till ett sådant där datorställe – internetkafé. Jag fick tala med min mamma via datorn. Chauffören ville ha ersättning för sina utlägga. Det han som skrev till min mamma på datorn. Mamma skulle ordna så att han fick de pengar han begärde. Han fick dem också.
Men han tog mig aldrig till något sjukhuset. Han köpte mediciner och tvättade mina blodiga kläder.
– Hur gammal var han? Han var ju ute efter pengar. Det var därför han bestämde sig för att rädda dig, tror jag. Var han från Somalia?
Han var från Somalia och mellan 30 och 40 år. Han tuggade khat hela tiden och körde alltså omkring med mig, en ung flicka, som var jagad av värsta terrorgruppen.
När vi sovit över i Hargeisa fortsatte vi mot Etiopien. Jag hade ju inget pass. Han sa till mig att jag skulle säga att jag var hans dotter. På så vis kunde jag komma in i Etiopien utan pass. Väl i Etiopien träffade vi två män som väntade på honom där.
”Vänta här, jag kommer snart tillbaka”, sa chauffören till mig och nickade åt de två männen, men han kom inte. Istället sa de två männen till mig att följa med dem istället. Männnen talade somaliska, men var inte somalier. När de talade, tyckte jag, de talade med italiensk brytning.
– Du hade alltså hamnat i händerna på några flyktingsmugglare.
Ja, och smugglarna körde mig och flera andra hela vägen genom Etiopien och Sudan till Libyen. Under resan hände värsta hemska saker. Vi fick visserligen mat, men så lite att vi knappt klarade oss och flera unga tjejer blev våldtagna av smugglarna. Allt vi utsattes för orkar jag inte berättat nu. Men den mardrömmen finns beskriven i den bok vi skrivit.
Smugglarna ville ha 10 000 dollar för mig av min familj. De vill att jag skall ringa upp dem och se till att de fick dem, men jag hade glömt min mors telefonnummer. Jag kunde inte komma på det. Jag hade varit på flykt i sex månader. Vi förvarades i ett stort magasin.
De hotade mig med sina pistoler. De slog mig. Jag var fullständigt förvirrad efter vad jag varit med om. ”Skjut mig. Lämna mig. Skicka iväg mig härifrån. Jag vill inte vara här.”
Man dödade mig inte. Vi vaktades hela tiden.
– Du hade varit med smugglarna i sex månader och de ville ha pengar för dig. Jag förstår inte hur den där mannen i lastbilen kunde lämna dig till smugglarna..
Jag hade varit borta hemifrån i sex månader utan medicin, utan att kunna prata med någon som kunde engelska eller somaliska. Jag visste inte var jag var. Vi behandlades sämre än djur. Vi förvarades i ett stort magasin med vakter. Ibland tog de sig för att slå oss.
Så ni hade vakter som bevakade er. Ni var alltså i ett fängelserum? Försökte de våldta dig,
Nej, inte mig, men andra. Jag var smal och tunn och ser mer ut som en kille i kroppen. Vakterna ville ha mer kvinnliga tjejer. Dessutom var jag ju skadad. Såret i min fot läkte dåligt. Jag såg ut att vara sjuk. Flickorna som blev våldtagna var helt förstörda när de kom tillbaka till det där magasinet.
– Ändå en dag kunde du komma till Sverige. Hur gick det till?
En kväll hämtade man oss till sist och förde oss till havet. Där fanns en gummibåt. Man sa åt oss att kliva i. Jag ville bara inte åka med. Båten såg inte säker ut. Jag såg hur smugglarna talade om för några bland oss hur man skulle köra båten. Det syntes att de aldrig hade gjort något sådant förut. Man visade hur vi skulle sitta i båten. De tvingade oss att hoppa ombord.
Vi åkte med båten hela natten. På morgonen när solen gått upp märkte vi att båten började tappa luft. Den började ta in vatten. Människor blev skräckslagna och började be böner på alla möjlig språk och religioner. Många grät förtvivlat. Några hamnade i vattnet. Sedan alltfler.
– Så folk hamnade i vattnet och drunknade?
Ja, sedan såg vi plötsligt en jättestor båt, men den kunde inte komma nära vår lilla båt. Alltfler hamnade i vattnet, Jag vägde sannolikt minst av alla. Jag väntade så längre jag kunde. Jag skrek inte, grät inte, Jag måste spara energi. Jag kommer ihåg att jag till slut hamnade i vattnet och såg en helikopter – sedan blev allt svart.
Ni hade alltså inga flytvästar, så du sitter där och håller på att drunkna. Du förlorade medvetandet och såg en helikopter – vad hände sedan?
Jag vaknade upp på ett sjukhus i Italien med slangar och grejer kopplade till min kropp. Jag låg alltså plötsligt på ett sjukhus. Jag hade fått många chanser och hade haft en otroligt hur.
– Herregud!!. Jag, som har gått igenom en del i mitt liv som soldat och flykting, blir både förundrad och rörd av din berättelse. Jag sitter här med gråten i halsen… Och sen I Italien, vad händer sen när du vaknat?
Jag fattade naturligtvis inte inte vad som hänt. Och sen vet jag inte ens hur länge jag hade varit på sjukhuset, men så kommer det en kvinna som talar mitt språk. Hon bär inte slöja. Hon säger till mig att jag lever, att jag överlevt.
– Vad mindes du själv av allt som hände på båten och i vattnet?
Jag hade och har ju fortfarande den där bilden av den läckande båten, vågorna. Jag hörde fortfarande skriken och gråten.
– Men du blev inte kvar i Italien.
Nej, det var den där kvinnan som pratade somaliska som sa: ”Det här landet är inget land för dig.” Jag fattade ingenting. Jag mådde dåligt, hade kateter I handen. Hon smugglade ut mig från sjukhuset och tog mig med hem till sig. Hon köpte nya kläder åt mig. Och hon tog mig hit till Sverige.
– Den somaliska kvinnan? Kände hon din familj på något sätt eller …?
Nej. Hon var ju bara där på sjukhuset. Så hon kände inte mig, Jag vet inte ens vad hon heter, men hon fattade att Italien inte skulle bli bra för mig. Varför, sa hon aldrig,
– Men vilken fantastisk människa som hjälpte dig utan att få någon ersättning. Uppgav hon inte något syfte med det hon gjorde. Har hon senare kontaktat dig?’
Hon ville inte ens säga sitt namn. Hon tog mig med på en mycket lång resa. Jag haltade på mitt onda ben och hade feber I kroppen. Jag fattade inte var vart vi var på väg, Jag ville prata, men hon svarade bara kort på mina frågor. Hon sa i stort sett bara, ja och nej eller jag vet inte. Hon ville bara hjälpa någon, kanske?
– Kan din familj ha betalat henne någon ersättning?
Nej, min mamma vet inte alls vem hon kan vara. Min familj har inga släktingar I andra länder, inte I EU eller i Asien.
– Och du bara följde med henne och vågade lita på henne efter allt du varit med om? Hur kunde hon hjälpa till med de handlingar som krävdes under resan?
Jag vet inte faktiskt. Det var hon som hade några papper I handen och jag bara följde henne. Vi reste med tåg och heltiden och det var hon som ordnade med allt när vi passerade en gräns. Jag trodde i början att hon var med smugglarna på något sätt, men hon var bara en snäll person.
– Så du vet inte om hon var ombedd av smugglarna att på deras uppdrag ta dig vidare…?
Nej, och smugglarna fick ju aldrig några pengar för mig. Och de räddar förresten inte livet på människor.
– Nej, precis. Det är det de inte gör.Det är inte deras syfte.
De dödar människor. De vill bara bli av med folk när de väl fått pengarna. De tar inte gärna sjuka tjejer till sjukhus. De dödar massor av människor, som de låter drunkna havet. Man ger dem båtar som inte är sjövärdiga,
– Den där kvinnan tog dig ända till Sverige. Var skiljdes ni åt – den där kvinnan och du?
På Malmö Centralstation. Jag såg det på en stor skylt. Hon sa till mig att slå mig ned på en bänk. Hon lämnade mig. Hon skulle bara uträtta ett ärende. Men hon kom inte tillbaka. Där blev jag sittande ensam i flera timmar. Så småningom kom två poliser och tog hand om mig. Jag togs till en polisstation och jag fick vila och sedan berätta ungefär det jag berättat för dig,
– Har du kontakt med din familj nu.
Ja, jag fick låna en dator hos polisen och kunde ta kontakt med mamma. Jag har träffat dem och ska snart träffa dem igen. Vi pratar varje dag i telefon.
– Ska ni ses här I Sverige?
Nej, jag ska resa dit där de bor nu. De bor inte längre kvar i Somalia. Vi ska ses i ett annat land. De har flyttat från Somalia och bor i ett asiatiskt land. De lever ett lugnt och bra liv. Barnen mår bra och går i skolan och vill inte flytta någon annanstans .
