Att växa upp mellan det förgångna och det moderna

Vi känner varandra väl sedan en lång tid tillbaka, men läsarna av Förortsfeministen gör kanske inte det så skulle du först vilja presentera dig för Förortsfeministens läsare.

Naturligtvis. Jag är socionom i grunden. Sedan fem år tillbaka har jag jobbat på Origo resurscentrum, som påminner om en ungdomsmottagning, men som enbart inriktar sin verksamhet på personer mellan 13 och 26 år och som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck.

På Origo träffar vi ungdomar, som lever i en hederskontext och som har olika frågor som gäller deras situation, som de vill diskutera med oss. Jag är som du Amineh, ute och föreläser ganska mycket. I mitt sociala arbete möter jag poliser, lärare och andra som i sitt yrke träffar hedersutsatta ungdomar. Innan jag började på Origo var jag skolkurator i fem år. Så jag har en del erfarenheter från skolvärlden.

Du växte upp i Göteborg. Kände du där till hedersproblematiken? Såg du något av den när du gick i skolan där? Vad var det som fick dig att bli engagerad så att du ville arbeta med förtryck och våld i hederns namn? När jag själv arbetade som socionom i Botkyrka kom du dit och föreläste. Vi kunde arbeta tillsammans tack vare att det fanns en engagerad rektor som ordnade sådana föreläsningar.

Just det. Nu har jag hunnit bli hela 33 år. Tiden har gått fort. Jag flyttade från Göteborg när jag var 15, så jag var fortfarande ganska ung när jag kom till Botkyrka. Jag tror att begreppet ”heder” ännu inte var etablerat under min tid som tonåring i Göteborg. Jag kan inte säga att jag fullt ut förstod vad som innefattas i detta begrepp. Jag hade inte ord att sätta på vad som hände tjej- och killkompisar runt omkring mig. Det är nog på senare år när jag hade jobbat på fältet som kurator och sett mycket våld i ungas liv som jag har kunnat sätta ord på vad jag såg och började förstå bakgrunden till begreppet hedersvåld.

Motsägelser och ambivalens

Vad var det som gjorde att du intresserade dig för just det hedersrelaterade våldet? Var det någon händelse som grep tag i dig och angav din intresseinriktning?

Ja, varför skulle just jag ta mig an hedersvåldet? Varför just den frågan? Varför valde jag att bli socionom? Varför valde jag att jobba med det här fältet? Jag måste säga att jag tror inte det fanns någon riktigt avgörande anledning mer än att jag alltid haft ganska lätt för – efter vad andra säger – att tala med människor. Jag gillar att umgås med människor och diskutera sociala problem, om arbetet, kärleken, och livet mm med dem. Det var nog det som var min ingång till socionomutbildningen. Det blev än mer intressant när jag fick jobb som skolkurator i Botkyrka. Varför kom jag att ägna min uppmärksamhet åt  hedersförtrycket? 

Som skolkurator hade jag ju alla typer av ärenden att ta itu med. Våld i hederns namn blev ett nytt intresse för mig att jobba med. Problemen framkom där mycket tydligt, Det fanns två typer av ärenden som jag tyckte var väldigt svåra. Jag tyckte att samhället brast i hur man ska hjälpa tjejer och killar som är offer för hederskulturen. Det andra eftersatta området var unga killar som var på väg in i kriminalitet.

Jag märkte att det var särskilt svårt att komma i kontakt med ungdomar som levde i en hederskontext. Anledningen att jag tyckte det var så jobbigt och samtidigt så intressant med hedersutsatta var att de hade dubbla och motstridiga känslor. Jag träffade unga människor som blev utsatta för våld och naturligtvis hatade de att vara utsatta för detta. Samtidigt hade de mycket stark känslomässig koppling till sina familjer. Detta gjorde det extremt svårt för dem att hantera sin situation. 

Problemet de presenterade för mig var: ”Jag vill lämna familjen, men förmår inte lämna den.” Eller: ”Jag vill att vi ska göra någonting åt saken, men jag vill samtidigt inte.” Jag tror att det var det som fick mig att fastna för den här problematiken, för att det var ett så svårarbetat och besvärligt arbetsfält – en utmaning jag måste anta.

De ungdomar jag jobbade med i skolan i Botkyrka, var grundskolebarn och som hade drabbats av de här dubbla känslorna av dels hederskulturens förtryckande normer och  dels hade kärleken till föräldrarna. Det säger väldigt mycket om den situation som uppstår, när man ser och vet att denna dubbelhet börjar kännas och upplevas redan i 6-7 årsåldern. Den kommer sedan att förstärkas alltmer under uppväxten.

Jag hade alltså som skolkurator att arbeta med sexåringar upp till niondeklassare.  Mitt arbete på Origo kom senare att handla om ungdomar mellan 18 och 26 år. Barn som jag tidigare träffat som kurator när de var mellan 6 och 18 år kunde jag återse på Origo – när skoleleverna blivit några år äldre och vuxit till sig .

Skolan ligger långt efter

Det du berättar påminner väldigt mycket om min tid för 23 år sedan, när jag var skolkurator både på grundskolan och senare på gymnasiet.  Vi kan tala länge och diskutera mer om skolans ansvar.  Även om läroplanerna nu är ändrade och man har beslutat att det är obligatoriskt att undervisa om och ta sig an hedersproblematiken i skolan så är problemet ingalunda löst. Det saknas resurser, kunskaper och erfarenheter i lärarkåren. Arbetet i skolan mot hedersvåldet befinner sig idag i sin linda. Dina och mina konkreta erfarenheter kommer från arbetet i Botkyrka, men situationen är densamma i Skärholmen, Rinkeby, Tensta  i Stockholm och i Bergsjön i Göteborg, Rosengård i Malmö. Vivalla i Örebro, osv. Det finns enstaka skolor som jobbar bra mot hedersförtrycket, men de är ännu väldigt få.

Det är intressant att forskningen visar att ungdomar som är utsatta helst kontaktar och berättar något om sin utsatthet för just skolans personal. Nu arbetar jag alltså inte längre i skolan utan istället för en organisation, vars verksamhet är speciellt inriktad på enbart hedersproblematiken. Vi jobbar med målgruppen ”hedersutsatta”. Vi på Origo kommer ganska långt ner på ungdomarnas önskelista. Ungdomar och barn vill helst höra av sig till sin kurator, sin lärare, sin fritidspedagog, sin socialpedagog och prata med dem om sin utsatthet. Likafullt är kunskaperna om hedersförtryck i skolan fortfarande för knapphändiga för att man ska kunna hantera problemen på rätt sätt.

Men det är ju som du säger; nu har man tagit in heder, våld och förtryck i läroplanen, vilket jag tycker är bra, för att det tvingar skolan att öka sin kunskaper i ämnet. Kan vi förvänta oss att lärare som kanske aldrig har talat om det här ämnet, som kanske inte har särskilt mycket kunskap i det ska gå in i klasserna? Utan verktyg kunna arbeta med unga människor och tala om hederskultur och hedersvåld. Du och jag vet att det är just på grund av den där ambivalensen, som ungdomar känner när de drabbas av starka motstridiga känslor, är som mycket svår för dem och för skolans personal att hantera. Det krävs mycket kunskap, insikt och erfarenhet för exempelvis en kurator att klara en sådan uppgift. Det krävs resurser för att man ska få fram personal som besitter den här kompetensen. Och kompetens kostar pengar.

Det finns ett synsätt, som säger att bara för att man har invandrarbakgrund så är man utsatt för hedersförtryck. Så är det ju inte Jag känner ju din familj. 

Dina föräldrar har slagits på barrikaderna, deltagit i revolutionär och feministisk kamp. Du har en bror, men ingen syster. Du har vuxit upp i en annorlunda omgivning än den vanliga, traditionella, som finns i det land där du och jag har vårt ursprung. Du har andra erfarenheter och därmed ett annat synsätt och andra värderingar. Du är inte den ende med den bakgrunden. Det finns faktiskt åtskilliga invandrare som inte är anhängare av hedersnormerna. Det är fler än du som vill ägna sitt liv åt att bekämpa den, som brinner för kvinnors frigörelse och för jämställdhet mellan könen.

När jag tänker på mina föräldrar tycker jag, liksom du, att vi har haft tur som fått föräldrar med en politisk uppfattning till vänster och en feministisk människosyn, som påverkat oss under vår uppväxt. Jag har ju inte levt avskild från min vardagliga omgivning, som bestått av mina klasskamrater i skolan, kompisar med annan bakgrund än min.                                          

Mina föräldrar gav mig en feministiskt grundsyn som håller än idag. Den har liksom präglat mitt liv och gjort mig till den jag är. Jag har ju naturligtvis inte haft människor av mina föräldrars sort ständigt och oavbrutet i min omgivning. Jag minns killarna i min klass i skolan som hade systrar och vad de fick utstå. Hur deras bröder övervakade dem och såg till att tjejerna bröt kontakten om de träffade en kille. Om de skulle träffa en kille så skulle det innebära jättemycket problem för tjejerna. Jag tror jag har sett allt i den vägen när det gäller hedersförtrycket.

Fångar i olyckligt socialt sammanhang

Visst är det plågsamt och svårt att se när människor i ens närhet drabbas av de här värderingarnas effekter och de följder de får för unga människor. Det är kanske en smula lättare att som en professionell  anta en roll som lärare eller som socionom i socialtjänsten och  arbeta med de här sakerna, än att försöka göra något åt dem i sin egen nära omgivning. Det händer ju att män och kvinnor, som själva inte vill utöva följa hedersnormerna ändå gör det för att de under omgivningens tryck tvingas och hetsas till att upprätthålla den genom att vara tyst.

Vi är alla beroende av det sociala sammanhang vi befinner oss i. I ett sammanhang när omgivningen – din familj, dina vänner, alla – har vissa bestämda normer och värderingar är det inte så lätta att komma undan dem. För att du också ska få en plats i den sociala  gemenskapen så måste du på något sätt kanske inte säga emot direkt utan bara hålla god min.

Jag hade kompisar, som själva kanske inte hade hederskulturen med sig i bagaget hemifrån, men när killarna umgicks med varandra ändrades situationen. De kände sig tvungna att också de skulle tycka på det här sättet. Detta märker jag nu när jag är ute och föreläser. Jag stöter på det jag kallar ”platsbundna” normer – dvs. normer knutna till det sociala sammanhang som finns på fritidsgården eller i ett visst bostadsområde, i en förening eller på en skola. Skolan är just en sådan plats där hederskulturens normer verkligen kan frodas.

Jag har ganska ofta hört pojkarna på skolgården eller i klassrummet säga till varandra: ”Ska du verkligen låta din syster gå omkring klädd på det där viset?”, eller: ”Tillåter du verkligen att hon träffar den där killen?” Jag har även sett att killar som inte alls har någon bakgrund i hederskulturen uppträda på liknande sätt. Det imponerar att vara dominant. Andra som inte är det från början får lära sig den saken om han skall passa in i gänget.

Vem skall ta ansvar för att de här killarna ska förändras och sluta tänka i sådana banor? Är det hemmet, är det skolan, är det samhället? Vilka är det? Många säger att det är segregationen, men du har ju också bott i I utsatta områden. Det finns också de som inte vuxit upp i utsatta områden, men likafullt bär på hederskulturens normer och föreställningar. En del söker förklaringen i religionen, särskilt islam. Hederskulturen finns bland kristna, hinduer och till och med bland dem som inte är religiösa alls. Då blir hemmet den plats där man söker orsaken till hederskulturens bevarande – eller…? För det är ofta så att ingen vet varifrån hederskulturen kommer. Det är klart att föräldrarna och värderingarna man växer upp med har mycket stor betydelse för hur man ser på sin syster, på sin omgivning, hur stark man vill vara som individ bland killkompisarna. Vad tror du om detta?

Jag ska göra det enkelt för mig själv och säga att det är allas ansvar. För det är i grund och botten hur man blir socialiserad av sina föräldrar, familj och släkten. Sedan  kommer vännerna in i socialiseringsprocessen. Det låter som det handlar om privatsaker, men så enkelt är det ju inte

Det är lika mycket politikens ansvar också, som ger förutsättningarna och resurserna till skolorna, som anslår pengar till fritidsgårdarna att jobba med de här frågorna. Jag kan ta ett exempel. En dag ringer en förälder, en mor, på vår linje på Origo. Jag var den som svarade i I telefonen. Vad mamman hade att säga var i korthet: ”Min son kommer hem nu till oss med åsikter om kvinnor och tjejer som vi inte har här hemma. Vi har flytt från vårt hemland. Vi flydde från den plats där vi vuxit upp för att komma bort från den typ av kvinnofientliga åsikter man har där. När min son nu kommer hem från skolan har han väldigt kvinnofientliga och kvinnoförnedrande åsikter med sig, som vi  avskyr.:”. 

Den här kvinnan lärde mig något viktigt. Vi säger ofta att socialiseringsprocessen börjar i familjen och släkten. Det är sant, men vi får inte glömma bort att det sedan kommer in  andra personer Ii  processen och påverkar våra normer. Killarna runt den här pojken som mamman ringde om ingår också i den sociala process pågår i skolan och som påverkar honom. Så om vi bara jobbar med att föräldrarna ska ändra sina normer, värderingar och glömmer bort vad som händer i I skolan. Vad händer då? 

Därefter måste man gå ännu ett steg vidare och fråga sig: Vad händer i I politiken, som är en av de instanser i samhället som skapar resurssvaga skolor, som inte kan rå på de traditionella mönster och normer som finns? Ansvaret vilar på alla, men på olika sätt. Tyngst vilar det naturligtvis på dem med stor makt

Hur lossar man tystnadskulturens bojor?

Jag har också kontakt med tjejer och med mammor. Många är verkligen moderna och de vill absolut inte leva i enlighet med uråldriga värderingar, men deras söner eller deras bröder har hamnat i gäng. I dessa gäng har  man radikaliserats i en bakåtsträvande religiös eller politiskt reaktionär riktning och vill ha kontroll över sin mor och sin syster. Jag har intervjuat flera familjer, där söner förbjudit mödrar i 50-60-årsåldern att ta av slöjan, förklarat att modern är en dålig kvinna om hon anammar västerländska manér. Det är ganska allvarligt när man tidigare i sitt hemland som vuxen kvinna inte var tvungen att bära slöja, men nu i sitt nya hemland ska tvingas att göra det. Att dessutom bli uppläxad på den här punkten av sina söner är groteskt. Jag har stött på fall där söner tagit sig rätten att mästra sin mor och smäda henne för att hon skilt sig från deras bedrövliga far. Är det lättare att arbeta i skolan och i barnens närhet eller lättare att nå dem genom ORIGO som är en organisation som omfattar hela region Stockholm. Vem kan vända sig till er? Hur kommer man i kontakt med er?

Jag börjar med Origo-delen. Vår organisation omfattar, som du säger, hela regionen – alltså alla kommuner i I hela Stockholmsregionen. Det är länspolisen och region Stockholm som betalar för att Origo ska finnas. Så vi är ett resurscentrum som utgör en kombination av myndighet och en organisation som kan räknas till civilsamhället. Vi har dock ingen myndighetsutövning. Det innebär att ungdomar kan komma till oss för stödsamtal och rådgivning.

Ungdomarna kan träffa kuratorer barnmorskor hos oss. De kan tala om sin situation. (Vi träffar ungdomar mellan 13-26 år.) Medelåldern är ungefär 18-19. Vi i tror att det beror på att ungdomar ofta väntar tills man har fyllt 18 år innan de söker stöd hos oss för att de vet att vi har anmälningsplik om de är under 18 årt. De är oroliga för att det de berättar om ska föras vidare till socialtjänsten, polisen, och de vet vad som kan hända då? Det som är positivt med Origo är att vi utgör en instans där man kan söka stöd och få hjälp anonymt. Man kan söka stöd utan att vara rädda för anmälningsplikten. Ungdomarna är rädda för socialtjänsten. De behöver inte ens berätta vilka de är. Man kan ta ett första  steg hos oss. Vi är bara en bra ingång. 

Jag märker att det är ett bra första steg för att sedan när man har haft ett eller två samtal, så blir barnen och ungdomarna bekväma med oss och känner sig trygga när man förklarar hur socialtjänsten arbetar. Man förklarar för dem: ”Det här ska du inte behöva vara med om.” Det här är våld.” Jag kan säga att i 95% av alla ärenden som jag haft så har klienterna givit mig sina personuppgifter så vi har kunnat gå vidare. 

Hedersvåldet och gängkriminaliteten

Det händer att hederskulturen är kopplad till gängkriminaliteten. Det hände att några killar i Malmö faktiskt blev mördade därför att en i gänget blivit förälskad i någons kusin. I vårt nätverk i riksdagen ordnade vi flera seminarier till vilka vi inbjöd många poliser från förorterna som menade att hedersvåldet även var kopplat till gängkriminaliteten. Har du stött på sådana kopplingar i ditt arbete?

Det finns starka och stränga normer när det gäller maskuliniteten inom gängen och som sammanhänger med hederskulturens destruktiva normsystem. Både i familjen och i gänget handlar det om kontroll av kvinnorna. Denna kontroll av kvinnor knutna till gänget är en del av din identitet. Genom att visa att du bestämmer över tjejerna talar du om för omgivningen vem du är.

Det är ju så att killarna i de kriminella gängen besitter ett våldskapital större andras. De får en del av det genom den rådande hederskulturen inom familjen, men utöver detta har de ett våldskapital i sin egenskap av gängmedlemmar. Anta att du som tjej blir förälskad i en sådan kille och killen tillhör fel familj eller fel gäng eller både fel familj och fel gäng. Det blir mycket konfliktfyllt. Det är problematiskt nog., Föreställ dig sedan hur det blir om tjejen blir kär i någon annan kille och vill göra slut med och din första kille och denne besitter ett större våldskapital än de flesta andra. Skulle något sådant inträffa har du anledning att vara mycket rädd för vad som kan hända dig som tjej och för vad som kan drabba din nya kärlek. Som kvinna i den situationen blir du dubbelt utsatt.

Hederskulturen medverkar till att våldskapitalet i den kriminella gängmiljön förstärks.Inom grupper där hederskulturen är förhärskande diskuterar man inte sin situation i termer av hedersförtryck. Man behöver inte tala om saken., Den finns där ändå. Våldet är en del av den rådande ordningen. Och misshandel och begränsningar av rörelsefriheten börjar tidigt. De unga pojkarna förväntas att på ett eller annat sätt tjäna pengar, de ska vara eller bli män i huset, medan flickorna ska giftas bort och fortsätta att bli förtryckta, gärna i tidig ålder. Det ses som tingens ordning.

Det finns vidare en annan ekonomisk sida, som vi samtidigt måste se, inte sant? Gängkriminaliteten handlar ju inte bara om relationer utan också om pengar.

Just det, och jag tycker att det är en aspekt som också måste lyftas fram. Många av de unga killarna som jag hade på skolan, såg sina föräldrars situation i samhället och som de kände sig ganska ledsna och besvikna över. 

Tänk dig: föräldrarna har migrerat till Sverige, lever i utanförskapsområden, och under  taskiga förhållanden. De har ibland inte tillräckligt med pengar till hyran eller brottas med något annat ekonomiskt problem. De bor ganska trångt. Många unga killar har starka skuldkänslor gentemot föräldrarna. De ser sin mor efter det dåligt betalda städjobbet bära hem de tunga plastpåsarna från affären.

De vill hjälpa till i I familjen, men inte bara med det som man borde förvänta sig av dem utan något mer – som ger något extra. Det finns pengar att tjäna i den kriminella miljön. Och väl inne i den förstärks den. Det sluttande planet får en allt starkare lutning. Samtidigt uppfyller man traditionella maskulinitetsnormer. I takt med att du bygger upp den måste du bygga upp ett våldskapital.

Då kan du inte tolerera att någon okänd kille pratar med din syster, eller snackar skit om din mamma. Att den här tacksamheten och skuldkänslor gentemot mammans och pappans situation i Sverige leder till att de vill hjälpa till med pengar.na, Nmen när de väl hamnat i I de kriminella miljöerna så utvecklas också en stark, destruktiv maskulinitet. Våldskapital och hedersnormer hänger ihop. 

Min slutats bli alltså: Om vi hjälper föräldrarna på ett annat sätt i samhället än det vi gör idag så kommer vi också att se till att flera av de här unga grabbarna inte känner att de behöver hjälpa till hemma i I familjen med pengar på det sätt de gör idag, dvs genom att ägna sig åt kriminell verksamhet.

Ja visst, men samtidigt vem ska hjälpa dem? De flesta invandrarföräldrar lever i segregerade områden. De flesta lärare har sitt ursprung i majoritetssamhället. Det är lärare som dessutom ofta saknar lärarbehörighet eller är sönderstressade. Till socialtjänsten kommer bara de som redan har spårat ur och är föremål för utredning. Många talar om hur vi ska hjälpa föräldrarna, men det händer alldeles för lite. De resursstarka flyttar ut från utanförskapsområdena. Där hittar man istället de resurssvaga familjerna och de religiösa skolorna och tvivelaktiga etniska föreningar. 

Myndigheterna pratar om samverkan och samarbete. Men genom vilka kanaler ska det ske? Hur ska de nå föräldrarna? Det är ju knappast via moskén, kyrkorna eller föreningarna. Där är man dessutom rädd för och misstänksam mot myndigheter på grund av de erfarenheter från hemlandet. Myndigheter i hemlandet  är dessutom ofta ett fäste för korruption.

Det finns också rädsla i skolan från skolledningens sida. Man vill gärna behålla sina elever och skolpengen. Vi har idag en marknadsskola med friskolor som sätter glädjebetyg. Vi har ett system där resursstarka separeras från resurssvaga.

Det har jag också märkt. Den där bristen på tillit och rädsla för myndigheter är ett enormt hinder för oss att nå föräldrarna och för att ta itu med problem av flera slag. Nu har det spridits en föreställning att socialtjänsten kommer och tar våra barn och att myndigheterna inte vill vårt bästa. Dessa vanföreställningar om svenska myndigheter förstärks till exempel genom den här LVU-kampanjen. Det är ren desinformation. 

Det är också så att vi lämnar skolpersonalen ganska ensam. Skolpersonalen är de första som upptäcker ifall det är någonting som inte är som det ska i ett barns liv. Samtidigt är det skolpersonalen som har till uppgift att ha kontakt med föräldrarna. Lärarna ska höra av sig till socialtjänsten när de blir oroliga för någon elev. Dagen efter socialtjänsten hört av sig till föräldrarna infinner sig dessa i skolan och frågar varför läraren hört av sig till socialtjänsten? Det är inte ovanligt att det blir ganska svåra möten. Då är skolpersonalen ofta väldigt ensam och jag tror att den typen av rädsla som skolpersonalen upplever gör att man tvekar, undviker eller väntar till sista stund – tills läget blivit elevens situation blivit jätteakut – innan man ingriper och hör av sig till myndigheterna.

Det står i läroplanen att man ska jobba med hedersfrågan. Hur blir det i verkligheten med det arbetet? Vilka verktyg ger vi skolpersonalen? I vilken grad är de förberedda på att möta föräldrarna och möta barnen, som kanske blivit orosanmälda till socialtjänsten. Hur mycket tid kan de anslå till detta?  Ska vi se hur det i verkligheten ser ut träffar socialtjänsten föräldrarna kanske en gång i veckan – om ens det. Skolpersonalen kanske behöver träffa föräldrarna ofta för att reda ut saker och ting. Varför är inte mitt barn i skolan längre? Varför gjorde ni den här orosanmälan? De kan ha tusen frågor. Och de behöver skolpersonalens hjälp med att besvara dem. Men om vi har en personal som inte består av utbildade lärare, utan av vikarier, som inte har fått utbildning och saknar de verktyg som krävs, vad händer då? Det blir en jättesvår situation att bringa reda i.

Man gör det för enkelt för sig.

Som jag ser det har man tyvärr gjort allting för enkelt för sig. Myndigheter har trott att man löst problemen. Under mina nästan 15 år i riksdagen har jag försökt upplysa politikerna i olika partier om att vi måste öka kunskapen om hedersproblematiken och krävt utbildning på olika områden i samhället –  på olika nivåer inom skolväsendet, polisen, socialtjänsten. Det mesta saknas dock fortfarande. Snacka om att inte vilja se! 

Samtidigt har hedersproblematiken vuxit. Jag är helt säker på att om man går grundligt tillväga och gör en ordentlig kartläggning kommer vi att hitta en halv miljon vuxna kvinnor som känner sig utsatta samt och lika många problematiska män. 

Man hittar den bristande insikten om problemets natur inte bara i skolan utan också på SFI, universitet och folkhögskolor – till och med och i de politiska partierna och deras ungdomsorganisationer. Det handlar om institutioner, lärosäten och organisationer som inte insett  att just deras elever, studenter och medlemmar kan vara utsatta. 

Vi kämpar för ett fritt samhälle utan könsförtryck och för en demokratisk samhällsordning men sedan kryper man bakom att man inte får ”kränka andra folks kulturer”  och gör ingenting alls åt saken. 

Det blir så förbannat svårt för man har ofta definierat hedersbegreppet så väldigt snävt och stereotypt. Gemene man tror att det handlar om hedersmord. De flesta – jag och säkert flera andra, som aktivt arbetar mot hedersförtrycket – träffar på de som har drabbats av en rad vardagliga begränsningar i sina liv och de kan vara nog så allvarliga. Det handlar snäva tidsramar, val av klädsel, val av umgänge m.m. Hur du ska vara som man i en mans, respektive en kvinnas ögon och hur ska du vara som kvinna i en mans ögon och hur du som kvinna vara i dina egna? Hederskulturen har mycket stereotypa svar på dessa frågor, som kolliderar med det moderna samhällets värderingar. Dess starkaste tabun är: Du skall inte vara något annat annat än heterosexuell och som kvinna ska du följa kyskhetsnormen.

Det förväntas av dig som kvinna att du inte har sex före äktenskapet. Men inte bara avstå från sex. Du ska även klä dig kyskt, du ska bete dig kyskt, du ska inte vara i I sammanhang där du kan tolkas som att du beter dig okyskt. 

Om vi slutar att definiera hedersförtryck och hedersvåld enbart som fysiskt våld och istället börjar tala om det psykiska våldet, det sociala våldet och det latenta våldet kommer vi att finna att vår målgrupp är mycket större än vad vi föreställt oss. Vi måste också förstå att barnen, ungdomarna och kvinnorna som ingår I den här kontexten, är utsatta av sina familjer, av släkten, hela den sociala omgivningen. Detta gör det mycket svårt att inse att man är utsatt för våld och ännu svårare att ta steget att försöka befria sig från det? 

Det var en ung människa sa till mig vid ett tillfälle: Jag tycker att din definition av hedersförtryck är väldigt bra. Det är inte bara denna synen på heder man skall befria sig från utan också den syn på kärlek ingår i detta hedersbegrepp. Det handlar om heder och samtidigt om kärlek, men vi uppfattar både fenomen på fel sätt.

Det är detta  som gör allt så svårt. Du hatar det din mamma/pappa för det de gör mot dig men du vill inte lämna dem. Det är först när vi förstår hur komplext och svårt allt det här är som man kan börja bekämpa hedersförtrycket på allvar.  

Idag så lägger vi ansvaret på unga personer att själva ta sig igenom det här. Ska jag berätta om min utsatthet i min egen familj? Ska jag berätta om mina känslor och min ambivalens? Ska jag berätta eller ska jag inte berätta? Ungdomarna är helt ensamma i det här. Vi behöver göra mycket för dem innan deras dilemman övergår i akuta kriser som kan sluta i katastrofer – personliga och sociala.