Tal av Gulan Avci vid 20-årsjubileet den 24 juni

Jag vill börja med att understryka hur stolt jag är över att vara en av många ambassadörer för riksföreningen Varken Hora eller Kuvad.

Jag tackar sällan ja till uppdrag som inte är kopplade till mitt politiska arbete som riksdagsledamot, men i det här fallet har jag gjort ett undantag.

Varför? VHEK tillhör de aktörer i det civila samhället som i många år arbetat och fortfarande arbetar för en stor men osynlig grupp människor i vårt land, som lever under våld och förtryck.

Man har inte velat kännas vid de villkor under vilka offren för hedersvåldet lever. VHEK har dock tagit strid mot okunnigheten, ointresset och liknöjdheten. Ofta har enskilda medlemmar och organisationen som sådan fått kämpa i motvind.

En annan anledning till mitt engagemang är att jag i andra sammanhang själv kämpar och kämpat för kvinnors och flickors rättigheter – i synnerhet för dem som haft minst frihet. Det har därför varit helt naturligt att fortsätta kanalisera mitt engagemang även genom VHEK.

VHEK är en av få aktörer som gjort tydliga avtryck i samhällsdebatten. Med ordföranden Amineh Kakabaveh i spetsen, som själv fått betala ett högt personligt pris för andras frihet, ska hon och VHEK bemötas med respekt för det mod hon och organisationen visat. Den kampen förtjänar vår beundran och påminner oss om att man måste orka stå upp för det man tror på.

Det arbete som VHEK och andra liknande aktörer har drivit har också gett resultat. Idag är det knappt någon som förnekar det faktum att hedersrelaterat våld och förtryck förekommer i Sverige. Men vägen hit har varit lång, svår och mödosam.

Trots framstegen är vi långt ifrån målet. Varje år berövas barn och unga sina mest grundläggande rättigheter: rätten att själv bestämma över sitt liv, över sin kropp och sin framtid. Vi hör fortfarande berättelser om flickor som gifts bort, unga män som straffas för att de vill leva fritt och barn som växer upp med vetskapen att deras drömmar är förbjudna. Denna medeltida tradition som hederskulturen är, får aldrig accepteras i ett modernt land som Sverige.

VHEK är också ett tydligt exempel på den nya vågen inom feminismen – förortsfeminismen. Om kvinnorörelsen tidigare kämpade för svenska kvinnors frihet, inträde på arbetsmarknaden och formell jämställdhet m.m. så driver förortsfeminister en ny sorts feminism som flyttar fram positionerna för att göra nya landvinningar.

Denna kamp handlar om flickor och kvinnor som är utrikesfödda eller har föräldrar med invandrarbakgrund. De var länge osynliga i den breda jämställdhetsdebatten.

Genom att synliggöra deras verklighet har VHEK förändrat både diskussionen om och verkligheten för unga kvinnor med annan bakgrund och som lever under flerdubbelt förtryck.   Därför behövs organisationer som VHEK. Organisationen som vågar utmana bakåtsträvande krafter och orkar stå längst fram på barrikaderna för de värden som gjort vårt land till ett av världens mest jämställda och fria. Man gör det inte för egen vinning skull, utan för att alla de flickor och pojkar, som annars aldrig tillåts att höja sin röst, ska kunna göra det.

Kampen kan föras av civilsamhällets individer och organisationer. Och det krävs politiskt mod, tydliga prioriteringar och ett rättsväsende som konsekvent markerar mot förtrycket.

Lagarna vi beslutar om måste tillämpas, skyddet för utsatta måste stärkas och skolor, socialtjänst och myndigheter måste våga agera. Vi vet vad som krävs, nu handlar det om att orka stå fast och gå vidare.

Sverige ska vara ett land där jämställdheten inte stannar vid ord utan också omfattar de mest utsatta; ett land där ingen flicka ska behöva frukta att hennes livsval bestäms av familjens heder; ett land där varje individ, oavsett bakgrund, får levasom en fri människa.

Att vara ambassadör för VHEK känns därför inte bara som en hedersbetygelse, utan också en påminnelse om mitt eget ansvar. Så länge det finns barn och unga som tystas av hedersförtrycket, måste vi fortsätta tala, fortsätta agera och fortsätta kämpa.

För tystnaden är alltid förtryckets bästa vän.