En som kämpat lika länge mot hederskulturen är etnologen Nicklas Kelemen. Han berättar här om sina erfarenheter från arbetet med att bekämpa uråldriga kvinnofientliga traditioner moderniserade till teorier om kulturimperialism och föreställningar om feminismen som kvinnodiktatur. Dessa har han mött både inom både höger och vänster i det politiska livet i Sverige.
Tjugo år har gått! Jag minns att det förflutit tjugo år sedan vi på en konferens i Paris förde intensiva samtal med Amineh där en välmenande fransk integrationsministern förnekade hedersmordets kulturspecifika rötter.
Det fanns ju samma tongångar hos oss i Sverige fram till den 8 juni 2001 då integrationsministern Mona Sahlin erkände sitt ”svek på grund av feghet” och bröt med den tidigare kulturrelativismen i politiken.
Det var på den tiden när Amineh med sitt sällsynta starka civilkurage grundade föreningen Varken hora eller kuvad, som skulle kunna kämpa för flickors rätt till eget liv och själva forma sin framtid, utan att bli kallad för ”hora”.
Ur Aminehs brinnande engagemang föddes VHEK som förde vidare Fadime Sahindals krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer”. Ett krav som signalerade att fenomen som oskuldskontroller, arrangerade äktenskap eller könsstympning inte hörde hemma i en demokrati.
Själv är jag född i en vanlig diktatur utan oskuldsterror, undertryckande av samkönade relationer, könsstympning. lagar när det gällde kyskhetsbrott m.m. Jag kom till Sverige från ordinär politisk diktatur.
I Sverige upptäckte jag dock att det fanns en annan sorts förtryck än det politiska förtryck jag erfarit i landet jag kom ifrån.
Jag fick en ny erfarenhet och egen utbildning i de hederskulturer i vårt lands segregerade förorter. Det skedde här inom ramen av Rädda Barnens Dialogprogram .
1996 började vi inom denna verksamhet söka upp manliga etniska organisationer och religiösa samfund i syfte att föra samtal om pojkars behov av manliga förebilder, papparollen och jämställdhet.
Vad vi mötte var upprörda eller vilsna män, som upplevde sig förtryckta i den svenska ”kvinnodiktaturen”.
Jag minns väl hur vi skrattade först gången vi hörde någon säga: ”Jag skjuter mig för pannan om min dotter inte är oskuld på bröllopsnatten”.
Men vi skrattade inte så länge till. Efter 1999, då den 19 åriga Pela Atroshi från Farsta avrättades av sin far och två farbröder i Duhok i Kurdistan. Vid den tiden hade vi förstått och lärt oss en del om vari hederskulturernas konsekvenserna bestod och att den berörde och drabbade hundratals millioner flickor, ungdomar och vuxna världen över.
Efter Pelas död gjorde vi allt för att påverka männen i dessa isolerade manliga enklaver. Då fick vi höra var ute efter att få dem att öppna sina dörrar släppa in den s.k. kulturimperialistiska ”svenska” jämställdhetspolitiken, som man ansåg förstörade gamla traditionerna, framförallt ”renhetens” kyskhetsideal hos var dominerande i många invandrarfamiljer.
Jag anser att den i sammanhanget avgörande frågan redan då – den 26 mars 2001 – ställdes på Rädda Barnen då av Fadime när vi satt i panelen tillsammans med bl.a. Mona Sahlins statssekreterare Lise Bergh och professor Marc Bygdeman som var först med att berätta om att han tvingas att ”sy ihop” hjälpsökande unga flickors ”mödomshinna”. **
Det var den spänningsladdade kvällen hon första gången frågade mig otåligt ”Hur länge skall vi behöva leva med hederskulturer i Sverige?”. Jag svarade att det är en fråga för Mona (Sahlin) att ta itu med. För min del kunde jag då se två möjliga vägar som svar på Fadimes fråga: en genom att ”demokratianpassa” hederskulturer, vilket jag då förmodade skulle ta två år och en annan väg som skulle kräva 500 år, om man fortsatte att stödja de manliga etniska organisationerna och samfunden som odlar och sanktionerar kyskhetsetiken.
Nu har det gått många tvåårsperioden och de fåtal åtgärdsförslag som specifikt skulle ha riktats mot själva producenterna av hederskulturer – som Fadime, år 2001, tyckte var ”självklarheter” – är ännu idag inte implementerade. Ännu idag är det många, också bland myndigheter, skolor och politiska instanser, som motarbetar att man granskar och vidtar åtgärder när det gäller hedersförtryckets kulturella och religiösa rötter.
Jag minns också de många seminarierna i Riksdagen som Amineh initierade där debatterna var livliga men politikernas handlingskraft visade sig vara klen. Och trotts att Amineh var riksdagsledamot mötte hon kulturrelativisternas ”politiskt korrekta” styrkor då hennes eget parti, Vänsterpartiet, (som borde ha gått i första ledet för att bekämpa könsapartheid), beslöt efter åratal av partiinternt förtal och mobbning sätta punkt på hennes orädda kamp representant för partiet i riksdagen.
Amineh är självklart inte den första som fått betala ett högt pris för sitt engagemang mot ett samhälleliga missförhållande. ”Goda gärningar förblir inte ostraffade” påpekade redan Oscar Wilde.
Det är inte undra på att antalet hedersutsatta flickor idag bara har ökar. Och det trots olika regeringars satsningar på akuta åtgärder och oräkneliga utbildningar för alla möjliga aktörer.
Ja, alla möjliga organisationer utbildas när det gäller hedersfrågorna, utom (!) just de otaliga samfund och manligt dominerade etniska organisationer som odlar hedersetiken. Därmed har politiken när det gäller hedersproblematiken gjorts till ett nollsummespel.
Nu har emellertid någonting viktigt inträffat – dock med tjugofyra års försening. Statsrådet Paulina Brandberg gick emot flera högljutt protesterande ytligt sett feministiska organisationer samt regeringens egen utredning (där en enda forskare, Devin Rexvid, vågade ha en klart avvikande vetenskapligt grundad uppfattning i stället åsikter som mer hade karaktären av ideologiska föreställningar).
Äntligen var det någon i landets ledning kunde skilja det specifika hedersvåldet från den generella problematiken med ”mäns våld mot kvinnor”, som man i årtal i oändliga debatter klumpat ihop för att man inte velat se hur invandrade kvinnors verklighet ser ut., vilka bördor de burit och bär på.
Detta är ett viktigt principiellt steg framåt, även om kan dröja innan målformuleringen ”lika rättigheter för invandrartjejer” tar sig tydliga uttryck i t.ex. en ”hedersombudsman” – som särskiljer hanteringen av hedersbrotten från acceptansen av det luddigt formulerade pratet om ”mångkulturen”.
Kommer dessa ”självklarheter” som jag nämnt i den här texten att förverkligas? Det vet jag naturligtvis inte. Däremot vet jag att consensuskulturen med konflikträdsla, beröringsskräck och kulturrelativisternas ”välmenande” motvind bidrar till att hedersnormerna med dess många olika olyckliga konsekvenser sprider sig ännu idag i flera segregerade förorter. Därför önskar jag Amineh och VHEK mycket kraft och energi för att kunna kämpa vidare för att förverkliga Fadimes dröm – gärna inom två år, inte på femhundra.
Nicklas Kelemen
Etnolog / tidigare styrelseledamot i VHEK