Rissa Seidou, kommunpolis i Järva och VHEKs ambassadör

När jag kliver på den röda linjen mot Norsborg eller den blå mot Tensta märks sanningen redan efter några stationer: de etniska svenskarna har gått av, och kvar sitter vi andra människor med rötter i världens konflikter och patriarkala strukturer. Det är inte slumpen, det är ett politiskt haveri.

Ett Sverige som abdikerade

Hundratusentals människor har välkomnats från diktaturer, krig och fattigdom till ett av världens mest sekulära och individualistiska länder. Men i stället för en offensiv integrationspolitik lät makthavarna segregationen växa som mögel i betongen.

Man hoppades att “folk skulle förstå” hur Sverige fungerar – utan att ge dem verktygen.

Tunnelseende på tunnelbanan

På vardagarna kan enstaka ”etniska” svenskar rusha förbi i Mälarhöjden eller Vällingby, men deras barn går inte i de segregerade skolorna.

Våra barn får istället nöja sig med tillfälliga lärare och socialsekreterare som byter stadsdel så fort en högre lön lockar. Vi brukade skämta om att “jobba med invandrare höjer kompetensen – och lönen”. Skämtet har blivit bister verklighet.

Flickor i skuggsamhället

I samtal med flickor från Järva, Botkyrka och Rosengård hör jag samma skrik på hjälp:

“Min bror bevakar mig hårdare här än i hemlandet.”

“Mamma klär sig friare på semester i Kabul än utanför Tensta centrum.”

Parallella rättssystem – bröder, kusiner, gäng – styr deras liv. Och detta sker mitt i landet som påstår sig vara världsbäst på jämställdhet.

Politikens dubbla tungor

Partierna fortsätter leta röster i patriarkala föreningar och religiösa samfund. På valaffischerna ropar de om frihet och demokrati – i källarlokalerna byts vallöften mot inflytande.

Samtidigt glider hela det politiska fältet mot Sverigedemokraternas skärpta tag. De jagar rubriker om tvångsutvisningar av ungdomar födda i Sverige. Vart ska de utvisas – till sin mors nostalgiska minnen?

Hårdare straff – och sedan?

Fängelset löser inget för en 15-åring som fostrats av våld och fattigdom. En skolkurator kostar mindre än ett SIS-hem, men regeringen väljer batong före förebyggande. Det är billigare att skrämma väljarna än att rädda barnen.

Marknadsskolan – integrationsdödaren

I vissa klassrum talas knappt ett ord svenska. Riskkapitalet lyfter vinst medan eleverna lämnar grundskolan utan framtid. Integration börjar i klassrummet, men där har vi sålt barnens framtid till lägsta bud.

Vår sista chans

Sverige är fortfarande fantastiskt. Vi har resurser, medmänsklighet och en grundlag som skyddar varje individ. Men vi förlorar allt om makthunger fortsätter gå före ansvar.

Sluta prata om tvångsförflyttningar och utvisningar av tonåringar.

Börja tala klarspråk om bostäder, skola och arbete.

Bryt avtalen med förtryckande föreningar.

Ge socialtjänst och skola muskler att arbeta förebyggande.

Segregationen är inte ett naturligt tillstånd – den är en politisk konstruktion. Riv den innan den river sönder vårt land.

Liberalerna lanserar nu idén om att kartlägga invandrarnas ”värderingar” – som om ett nytt myndighetsformulär skulle göra oss mer jämlika. Det är samma pseudovetenskapliga reflex som en gång mätte skallar för att avgöra människors plats i samhällspyramiden.

World Values Survey har redan forskat på migrantpopulationer världen över, och inte ens den gedigna databasen – till stor del finansierad av svenska skattemedel – har lett till någon magisk integrationsgenombrott. Att Liberalerna vill upprepa övningen säger mer om deras ängsliga jakt på rubriker än om verklig vilja att lösa problem.

Segregationen kan brytas – men det kräver mod och långsiktighet

Politiken måste satsa där behoven är som störst. Det handlar om att avskaffa marknadslogiken i skola och vård, bygga fler blandade hyresrätter med rimliga villkor, rusta upp miljonprogramsområden – inte med symboliska projekt, utan med permanenta satsningar.

Vi behöver starka skolor, stabil bemanning i vården och närvarande myndigheter. Det kräver inte fler utredningar – det kräver vilja och resurser.”

Segregationen och det efterföljande förtrycket har dessutom gjort kampen för jämställdhet dramatiskt tyngre, särskilt arbetet mot hedersrelaterat våld. Myndighetsanställda vågar ofta inte tala klarspråk; i stället relativiseras hederskultur och klanmentalitet som ”olika traditioner”.

När de som ska skydda flickor och kvinnor tystnar eller väjer för tydlighet läggs ytterligare ett cementlager över deras frihet. Därför måste vi bryta segregationen – annars kvävs även jämställhetskampen under dess tyngd.