Leilas berättelse om barnäktenskap och kampen för frihet

Hon var elva år gammal när hon giftes bort med en kusin som var dubbelt så gammal som hon själv. Idag, decennier senare, bryter Leila tystnaden om det som aldrig borde ha hänt. I VHEK:s Hederspodden berättade hon om släktens makt, dess oskuldskrav – och om varför hon vägrar att låta nästa generation betala samma pris.

När ett barn blir handelsvara

Pressen var obeveklig. Släktingarna besökte familjen dagligen, ibland kunde trettio personer komma hem till dem. Leilas pappa älskade sin dotter – hon var den enda dottern, smart och omtyckt av grannarna. Men mot släktens samlade kraft fanns inget försvar.

Släktens makt är något jätte-jätteobehagligt, förklarar Leila. Den lägger sig i allting. Det blir mycket bråk, mycket diskussion, det blir mycket prat. De försöker övertala varandra och trycka på på olika sätt. 

Vid elva års ålder giftes Leila till slut bort med en kusin som var över tjugo år äldre än hon. Hon förstod inte ens vad som hände.

Jag visste inte ens att det var mitt bröllop det var frågan om. Jag tyckte bara att det var mycket folk runtomkring mig, släktingar. Jag fick ha en massa smink, så jag tyckte det var kul. Jag var bara ett barn. Men det var ju mitt bröllop man pratade om, men inte med mig.

Bröllopsdagen minns hon sedan för snön, den långa resan från Sanandaj till Sarvabad nära den irakiska gränsen och för att hon tvingades sitta bredvid honom i bilen. En man hon inte kände. En man som skulle förstöra hennes barndom och ungdom.

Oskuldsnormens brutala logik

Det som följde var två veckors tortyr. Leila våldtogs upprepade gånger av sin man, men eftersom hon som elvaåring inte ”blev av med sin oskuld” tillräckligt snabbt, eskalerade våldet. Svärmodern hotade henne med pistol. Barnmorskan på sjukhuset blev upprörd när hon såg den svullna, skadade kroppen. ”Det här är ett litet barn”, sa hon – men kunde inte göra något, berättar Leila.

Idag mår jag fortfarande mycket dåligt när jag tänker på den tiden. Jag fattade inte riktigt. Men nu när jag förstår vad han gjorde mot mig och vad min så kallade svärmor gjorde mot mig… 

När jag tänker tillbaka – det var väldigt hemskt.

Svärmoderns anklagelser var hänsynslösa: Leila måste ha haft sex tidigare, påstod hon, men hon hade bara gått i skolan och lekt ute med andra barn. Oskuldsnormen fungerade som en dubbel fälla. Det krävdes ”bevis” på hennes oskuld. 

När Leila till sist blödde tillräckligt rusade svärmodern in för att se med egna ögon att man inte ljög för henne. Symbolen – det vita lakanet med blod – var viktigare än barnets lidande.

Det verkar vara ödets skickelse att Sveriges riksdag den 22 oktober, när denna intervju spelas in, fattade beslut om att kriminalisera oskuldskontroller och oskuldsoperationer. Ett historiskt beslut efter årtionden av kamp,

Flykten och det som kom efter

Efter sex månader försökte Leila rymma. 

Jag sprang mot vägen. Jag såg bussen, men hann inte. Den skulle köra halva vägen till byn Negel. Jag ställde mig vid floden och väntade på nästa buss, men såg plötsligt min man på en jeep stående på baksätet. Jag såg honom hoppa ner från bilen. Jag började springa mot floden. Jag var beredd på att floden skulle kunna ta mig för den var enorm, men jag kunde simma lite och jag tänkte: hellre drunkna än gå tillbaka. Tyvärr hann han ta mig, drog iväg med mig till bilen, vände mot byn. Jag kände en enorm maktlöshet. 

Tortyren började om, berättade Laila. Svärmodern låste dörren när hon gick ut. Leila var ensam med ormarna som kröp omkring i huset. Hon var fortfarande bara elva år.

Men det fanns släktingar som såg hur hon hade det. Pappans kusin, en hövding i byn, hade koll och mådde fruktansvärt illa över vad han såg. Grannarna berättade för pappan. Till slut, efter ungefär ett år av kamp, tog han hem sin dotter. Men priset var högt – inte bara för Leila, utan för hela familjen.

Ett stigma som följer livet ut

När Leila kom hem var hon tolv år gammal. Men i släktens och samhällets ögon var hon inte längre ett barn – hon var ”en kvinna”. Hennes nya status följde henne som en skugga. Jag fattade inte riktigt vad som hände, men jag började bli vuxen. 

Jag hade alltså lärt mig tidigt att jag måste skydda mig, förklarar Leila

Leila fick gå på kvällsskola istället för dagskolan med sina jämnåriga. Vissa grannmödrar ville inte att deras döttrar skulle umgås med henne längre. Hon var ju inte längre ”oskuld” och i enlighet med hederskulturens logik betydde det att hon var ”öppen för alla”.

Leila blev kär i en kille några år senare – en kille som var lumparkompis med hennes bror.

Kärleken var ömsesidig och äkta. Han kom till familjen, blev som en del av hushållet, men hans mamma vägrade giftermål med mig. Jag var inte oskuld. Min pappa förbjöd giftermålet.  Han ville inte se mig bli kränkt av ännu ett par nya svärföräldrar.

Kärleken, den försvinner aldrig, säger Leila stilla. 

Båda kom att gifta sig med andra, mycket äldre personer. Båda fick barn. Båda kom också att skiljas. Men de blev aldrig tillsammans.

Kvinnorna som upprätthåller systemet

Ett genomgående tema i Leilas berättelse är kvinnornas roll när det gäller att upprätthålla hederskulturen. Det var svärmodern som stod och hejade på när Leilas svåger hotade med pistol. Det var andra kvinnors mödrar som uteslöt Leila. Det var kvinnor som höll normen vid liv.

I hederskulturen är det flickan som betalar det högsta priset. Mammor är också själva offer. De själva har blivit bortgifta på samma sätt.

Det är inte en ursäkt, men det är en strukturell sanning: hederskulturen förföljer genom generationerna och de som överlevt blir ibland de värsta väktarna av samma system som skadade dem.

Sverige och vägen framåt

Till slut kom Leila till Sverige. Det skulle ta henne sju år att få hit sin son från Iran – sju år av byråkrati och väntan. Hon skildes igen, fick en dotter, började om. Men traumat finns kvar.

Jag tror att har man i barndomen blivit skadad då man inte lyckas bryta mot hederskulturen. Någon gång lyckas någon enstaka, men många gånger lyckas det inte. Den sätter så djupa spår.

Idag är Leila aktiv i Varken Hora eller Kuvad. Hon vill hjälpa andra kvinnor och flickor som drabbats på samma sätt som hon. Och hon har bestämt sig för att bryta tystnaden.

Det tog lång tid innan jag beslöt mig för att göra min historia offentlig. Men jag tänkte på Sara, Fatima, Pela och andra. Alla namnen på de flickor som inte överlevde. De som brände sig själva och de som mördades. Jag bär deras minne med mig.

Vad krävs för förändring?

Leilas berättelse är både unik och universell. Den handlar om en enskild familj i en specifik situation för kurdiska flyktingar från Irak till Iran under 1980-talet, men den mekanismen Leila beskriver finns överallt där hederskultur råder. Så även här i Sverige.

Varför i Sverige? Varför nu? Varför ska hederskulturen och hedersnormerna råda här?” frågar hon retoriskt. Vi kom ju hit för vi ska vi skulle få det bra. Vi skulle ju skapa en bättre situation för våra barn!

VHEK för fram flera konkreta förslag och driver en rad politiska krav: sexualundervisning på SFI så att vuxna kvinnor ska kunna lära sig om sina kroppar, särskilda vårdinsatser för könsstympade och bortgifta barn och självklart fortsatt arbete för att kriminalisera alla former av hedersrelaterat våld.

Men framför allt vädjar Leila direkt till de familjer som överväger att gifta bort sina barn eller tvinga in dem i kusingiftermål:

Ett giftermål är inte bra om det inte har sin grund i ömsesidig kärlek. Är det grundat i något annat kommer det aldrig att hålla. Det blir inte bra. Det är bara tortyr och det är smärtsamt.

En röst för de röstlösa

När intervjun närmar sig sitt slut är Leilas röst stadig. Hon har gått från att vara det barn som inte förstod att det var hennes eget bröllop hon bevittnade till att vara den vuxna kvinna som vägrar låta nästa generation gå samma öde till mötes som hon själv.

Jag bestämde mig för att jag ska prata, säger hon. Förhoppningsvis kanske någon hör min röst, kanske vaknar till och tänker om.

Det är precis detta som är kärnan i Varken Hora eller Kuvads arbete – att bryta tystnaden, att kvinnor ska få makt över sina liv, att visa att överlevnad är möjligt och att kvinnor ska kräva att samhället tar sitt ansvar i kampen mot hedersnormer och hedersvåld. Organisationen erbjuder stöd och kunskap, till exempel genom handboken ”Hedersförtryck- berättelser från Sverige och världen” samt våra kartläggningar av hedersförtryck i socioekonomiskt utsatta områden.

Men det räcker inte med stöd till offer. Det krävs systemförändringar såsom den lagstiftning mot oskuldskontroller som just antas, förbud mot kusingiften och barnäktenskap oavsett var de genomförs. Men så länge samhället och de som yrkesmässigt möter allt detta saknar kunskaper och civilkurage att ingripa och stödja i tid, kommer förändringarna att gå trögt

Leilas berättelse slutar inte med henne. Den fortsätter i varje flicka som tvingas gifta sig, varje kvinna som lever med trauma, varje ung människa som kämpar mot släktens makt och kvinnofientliga traditioner. Kampen fortsätter med dem som likt Leila, väljer att resa sig och säger: Aldrig mer!