En av hederskulturens mest arkaiska pelare har nyligen fallit. Kriminaliseringen av oskuldskontroller, oskuldsingrepp och oskuldsintyg har nu trätt i kraft i Sverige. Det är inte bara en juridisk förändring, utan resultatet av decennier av kamp från organisationer som Varken hora eller kuvad (VHEK). Bakom lagstiftningen finns en lång och smärtsam historia av tomma skolbänkar, tystade kvinnor och myndigheter som alltför länge har vänt bort blicken.
När den nya lagstiftningen antogs i riksdagen den 24 januari 2026 blev dagen därför både högtidlig och laddad. I Hederspodden möttes jämställdhetsminister Nina Larsson och VHEK:s grundare Amineh Kakabaveh i ett samtal som fördes i skuggan av minnet av Fadime Sahindal – kvinnan som blivit en symbol för kampen mot hedersnormer och hedersvåld i Sverige.
”Det är verkligen en historisk dag när kriminaliseringen av oskuldskontroller, oskuldsingrepp och oskuldsintyg nu träder i kraft”, konstaterar jämställdhetsministern.
Samtidigt betonade Larsson att lagen i sig inte räcker. För att flickor och kvinnor faktiskt ska få ett annat liv krävs också ett slut på den professionella beröringsskräcken och den tystnad som alltför ofta omger hedersrelaterat förtryck.
Kontrollens mekanismer: när vården blir en medlöpare
En central del av samtalet handlade om hur hedersnormer under lång tid kunnat få fäste även i det svenska välfärdssystemet. Nina Larsson beskrev hur vårdpersonal och andra yrkesgrupper ibland, av rädsla för att uppfattas som dömande eller av en felriktad vilja att visa kulturell hänsyn, i praktiken har bidragit till att upprätthålla förtrycket.
”Vi får aldrig någonsin kulturrelativisera inom vården så att man blundar eller bortser från den här typen av brott av hänsyn till kultur eller av rädsla”, säger Nina Larsson.
Amineh Kakabaveh berättade om flickor som sökt hjälp men i stället mötts av uppmaningar att stå ut tills de fyllt 18 år. Hon lyfte också exempel där socialtjänsten visat förståelse för familjens normer men missat att se hur begränsningar i klädsel, rörelsefrihet och livsval är en del av själva förtrycket.
Det är just sådana systemfel som det nya sjunde jämställdhetsmålet, med särskilt fokus på hedersrelaterat våld och förtryck, är tänkt att möta. Regeringens ambition är att hedersbrott inte längre ska behandlas som en underkategori till annat våld, utan som ett område som kräver egen kunskap, egna metoder och ett tydligare ansvarstagande från samhällets institutioner.
Skolan som slagfält och de tomma stolarnas eko
Skolan beskrivs i samtalet som en av de viktigaste arenorna i kampen mellan kontroll och frihet. Trots att läroplanen numera inkluderar hedersproblematik är arbetet fortfarande ojämnt fördelat över landet. På många håll bygger insatserna mer på enskilda eldsjälar än på långsiktiga strukturer.
Kakabaveh återkom till verkligheten för de barn som varje år förs bort från Sverige. Hon beskrev klassrum där lärare tvingas konstatera att elever plötsligt inte längre kommer till lektionerna. Bakom frånvaron kan finnas så kallade uppfostringsresor, barnäktenskap, könsstympning, omvandlingsförsök eller tvångsäktenskap.
”Plocka reda på och ställ fram de tomma stolarna och låt dem stå där i klassrummen så att vi minns de här barnen”, säger Amineh Kakabaveh.
Den bilden av tomma stolar blir en stark symbol för alla de barn vars frånvaro riskerar att normaliseras. Trots skärpt lagstiftning är det fortfarande svårt att förhindra bortföranden, inte minst på grund av brister i samordningen mellan myndigheter och i det internationella samarbetet.
En annan fråga som lyftes var användningen av slöja på små barn i förskola och skola. VHEK menar att detta inte i första hand handlar om religionsfrihet, utan om könsdiskriminering och kontroll. Organisationen argumenterar för att skolan måste fungera som en frizon där flickor, liksom pojkar, får möjlighet att leka, utvecklas och forma sina liv utan könsseparering eller krav på täckande klädsel.
Nina Larsson hänvisade samtidigt till att regeringen inväntar en utredning som ska ta fram metoder för att motverka att personal i förskola och skola själva förstärker förtrycket, till exempel genom att kontrollera barns klädsel eller hålla isär flickor och pojkar.
Behovet av en väg ut: nationella exitprogram
För dem som lyckas bryta sig loss, eller återvänder till Sverige efter att ha förts bort, börjar ofta en ny och svår kamp. Många står utan fungerande skyddsnät, har förlorat flera års skolgång, saknar tryggt boende och står utan ekonomiska resurser. Barn berättar dessutom sällan om sin utsatthet, ofta därför att de vill skydda sina föräldrar trots det våld eller den kontroll de själva utsätts för.
Mot den bakgrunden driver VHEK kravet på ett nationellt exitprogram. Det räcker inte med tillfälliga skyddade boenden. Den som lämnar hedersförtryck behöver en hel kedja av stöd: utbildning, arbete, boende, säkerhet och långsiktig stabilitet.
Nina Larsson bekräftade att regeringen ser behovet av regionala resurscentra för att stärka kunskapen i hela landet. Ett sådant system skulle kunna minska skillnaderna mellan olika kommuner och göra stödet mindre beroende av var i Sverige den utsatta råkar bo.
För VHEK handlar ett exitprogram ytterst om framtidstro. Den som ska våga lämna sitt sammanhang måste kunna lita på att samhället faktiskt erbjuder en väg vidare, inte bara ett tillfälligt skydd.
De glömda kvinnornas potential
Samtalet berörde också situationen för vuxna kvinnor i Sveriges utanförskapsområden. Det handlar om kvinnor som kom till landet som barn eller genom giftermål, men som efter många år fortfarande lever isolerade av språkbrister, ekonomiskt beroende och kollektiv kontroll.
Här finns, enligt både Kakabaveh och Larsson, en enorm outnyttjad mänsklig potential. Kvinnor med erfarenheter, kompetens och vilja hålls tillbaka av patriarkala strukturer och ekonomiskt våld. Att bryta deras isolering genom språkkrav, tillgång till förskola och stöd från civilsamhället är därför inte bara en jämställdhetsfråga, utan också en grundförutsättning för fungerande integration.
En demokratisk princip
Avslutningsvis kom samtalet in på frågan om offentliga medel till religiösa samfund som motarbetar demokratiska värden. Amineh Kakabaveh ifrågasatte varför grupper som predikar homofobi eller kvinnoförtryck ska kunna få stöd av det allmänna.
Nina Larsson markerade tydligt att staten inte kan inta en neutral hållning inför kränkningar av mänskliga rättigheter. Demokratin måste försvaras aktivt, och samhället måste våga stå upp för principen att alla människor har rätt till frihet, jämlikhet och självbestämmande.
Kampen mot hederskulturen handlar därför inte om att ställa sig för eller emot en viss religion. Den handlar om något mer grundläggande: rätten att äga sitt eget liv.