​Honey Dahir, i dag 24 år, kom till Sverige 2008 som barn. Hon växte upp i en förort till Göteborg, där hennes barndom präglades av systematiskt hedersrelaterat våld och förtryck. Som liten utsattes hon av sina föräldrar för en form av könsstympning som kallas prickning. Här berättar Honey om hur hon så småningom förstod vad hon hade utsatts för och att det var ett brott. Hon skildrar också myndigheternas agerande när hon sökte hjälp och hur livet förändrades efter uppbrottet från familjen. I dag är Honey styrelseledamot i Varken Hora Eller Kuvad (VHEK). Amineh Kakabaveh samtalar med henne i Hederspodden.

I badrummet i familjens lägenhet i Göteborgsområdet fanns en liten plåtask med synålar. Honey, då sju eller åtta år gammal, undvek den i flera år. Hon vågade inte ens röra vid den. Hon visste precis vad nålarna hade använts till.

Honey hade på sig en blå klänning, en så kallad batti, när hennes mamma och styvpappa bar in henne i badrummet. De placerade henne på toalettstolen. Där, i badrummet i en helt vanlig svensk förortslägenhet, utförde föräldrarna ett ingrepp på hennes underliv.

Det handlade om könsstympning av typ 4, en så kallad prickning, där nålar används för att åstadkomma en blödning. Ingreppet var en del av den traditionella kontrollen av flickors kroppar.

Under lång tid förnekade Honey för sig själv att hon hade blivit könsstympad. Hon visste att det fanns flickor vars underliv syddes ihop, men hennes eget underliv såg inte ut på det sättet. Först många år senare, under arbetet med boken Hedersflickorna tillsammans med författaren Marja Grill, fann hon den medicinska definitionen av könsstympning av typ 4.

Då fick hon bekräftat att hennes barndomsminnen och den djupt rotade posttraumatiska stressen hade sin grund i något verkligt. Det som hade hänt i badrummet var inte en mardröm, utan ett faktiskt brott.

Honeys berättelse handlar om mycket mer än ett enskilt trauma i ett badrum. Den blottlägger ett omfattande och systematiskt samhällssvek, där myndigheter, skola och sjukvård under många år inte förmådde skydda henne.

Bubblan som sprack bakom stängda dörrar

Honey kom till Sverige 2008, strax innan hon skulle fylla sex år. Utåt sett var hon en glad, sprallig och bubblig flicka. Men bakom hemmets stängda dörrar pågick ett systematiskt våld och hedersförtryck där religionen användes som ett redskap för kontroll.

”Har du inte på dig slöjan så kommer du gå till helvete”, fick hon höra från föräldrarna.

Hon tvingades bära slöja redan i förskoleåldern och lärde sig tidigt att vägen till himlen gick genom absolut lydnad inför föräldrarna. Varje ifrågasättande innebar, enligt föräldrarna, att Gud skulle straffa henne. Hon bad om förlåtelse, både till Gud och till sina föräldrar, för att slippa den tunga skammen och skulden.

Kontrollen stannade inte vid verbala hot. Det fysiska våldet var brutalt och ständigt närvarande. Det utövades inte bara när föräldrarna var ensamma med barnen, utan även inför släktingar och andra vuxna i hemmet, som lät det ske i tysthet.

Honey sökte kontakt med vuxenvärlden utanför hemmet. Hon gick till skolsköterskan med brutna ben och stora blåmärken runt fingrarna. Hennes journaler, som senare användes i domstolen, innehöll en lång och detaljerad dokumentation av fysiska skador. Men ingen gjorde någon orosanmälan till socialtjänsten.

Skolan såg tecken på att något var fel. Lärarna i låg- och mellanstadiet ringde hem till föräldrarna och bönföll dem att låta syskonen delta i skolaktiviteter och klassresor. Men där stannade engagemanget. Skolan gick aldrig vidare med de misstankar som fanns.

De vuxna satte tillfälliga plåster på hennes skador och skickade henne tillbaka hem till förövarna.

Själv bar Honey, liksom många andra barn i liknande situationer, på en djup lojalitet till sina föräldrar. Hon berättade inte självmant för lärarna vad som pågick bakom stängda dörrar.

Men hon sökte kontakt. Hon ville bli sedd.

Om någon vuxen hade vågat gå vidare, ställa de obekväma frågorna och hålla ut i samtalet, menar Honey att hon skulle ha öppnat sig långt tidigare.

En mur av misstro

Att hedersförtryck kan fortgå utan att myndigheterna ingriper handlar inte bara om skolans beröringsskräck. Förövarna kan också medvetet bygga upp en mur mellan barnet och det svenska samhället.

I Honeys familj präntades uttrycket cadaanka iska ilaali tidigt in hos barnen. Det betyder ”akta dig för de vita”. Hon fick höra att hon skulle akta sig för kristna och svenskar.

”Vi kan inte lita på dem”, var budskapet.

Denna systematiskt underblåsta misstro skapade en djup rädsla hos Honey. Hon trodde att hon omedelbart skulle skickas tillbaka till föräldrarnas hemland om hon berättade för myndigheterna.

Hotet blev verklighet för hennes styvbröder när de anmälde våldet 2016. Kort därefter packades deras väskor, och familjen förde pojkarna utomlands.

Honeys mamma var själv en aktiv del av förtrycket i hemmet.

”Hon var definitivt bensin på elden”, berättar Honey.

Mamman var ingen rädd åskådare. Hon deltog aktivt i misshandeln och i könsstympningen i badrummet. När Honey berättade att hon hade utsatts för våldtäkter av styvpappans son valde mamman att tro på styvsonen i stället för sin dotter. Än i dag förnekar mamman att övergreppen har ägt rum.

Det finns en smärtsam paradox i Honeys liv. Trots att mamman svek henne på det mest grundläggande planet gråter hon fortfarande efter sin mor nästan varje månad.

Samtidigt tvingas hon leva på tryggt avstånd från henne för att skydda sig själv och sitt eget liv.

Simkortet och den nya vardagen

Vändpunkten kom när Honey var 15 år.

Författaren Mikael Törnqvist besökte hennes skola för att föreläsa om hedersvåld och presenterade boken Fotbollshoran. Genom den fiktiva karaktären Jasmin fick Honey för första gången ord för det hon själv utsattes för. Hon förstod att det hon upplevde inte var normalt, utan att det handlade om övergrepp och brott.

Hon sökte upp skolkuratorn. Men i stället för att berätta hela sanningen direkt använde hon en täckhistoria om att hon var kär i en kille.

Kuratorn var dock uppmärksam. Hon lade märke till hur Honey febrilt tog av sig slöjan så fort hon kom till skolan och snabbt satte på den igen innan hon skulle gå hem.

Kuratorn ställde frågor, byggde upp ett förtroende och gjorde till slut den livsavgörande orosanmälan som hjälpte Honey att ta sig ur familjens grepp.

Honey placerades inte på en låst SiS-institution, där hon menar att många hedersutsatta flickor hamnar och behandlas som brottslingar. I stället fick hon komma till ett familjehem hos Kent och Lotta, på en bondgård långt från Göteborg.

Den första natten i det nya hemmet bombarderades Honeys telefon med över 800 samtal från familjen. Samtalen var fyllda av gråt, skrik och krav på att hon skulle återvända.

Fylld av lojalitet och rädsla var hon mycket nära att ge efter och åka hem.

Då ingrep fosterpappan Kent. Han tog hennes telefon, plockade resolut ut simkortet och gav henne en ny telefon med orden:

”Du behöver inte oroa dig mer för det, vi finns här.”

Det handfasta agerandet lyfte det enorma ansvaret för familjens heder från den 15-åriga flickans axlar. För första gången fick hon möjlighet att bara vara barn.

På bondgården fick hon möta en svensk vardag med hästar, kor och kycklingar – en ny verklighet som visade henne hur ett liv i frihet faktiskt kunde se ut.

På barrikaderna för nästa generation

I dag är Honey 24 år och mamma till en liten son. Men friheten har ett högt pris.

Hon tvingas ständigt se sig om över axeln och upplever att hon inte kan bo i socioekonomiskt utsatta förorter, eftersom hon riskerar att identifieras som någon som brutit mot kollektivets normer.

Hon räknar inte heller med att hennes son kommer att accepteras fullt ut av hennes biologiska familj, eftersom han är född utom äktenskapet och har en svensk pappa.

Trots hoten och den ständiga vaksamheten har Honey valt att ställa sig på barrikaderna.

Hon vill föreläsa för unga och planerar att engagera sig politiskt. Hon kräver kännbara förändringar i det svenska rättssystemet: ett förbud mot slöja för barn upp till gymnasieåldern, obligatorisk utbildning om hedersförtryck inom skolan och rättsväsendet samt en lagstiftning som säkerställer att föräldrar som könsstympar och misshandlar sina barn ställs till svars och kan dömas till fängelse.

”Vi måste våga sätta föräldrar i fängelse för det ni gör är ett brott. Det är ett brott mot barnkonventionen”, säger hon.

Honey vill att andra barn och unga ska slippa uppleva det hon själv har gått igenom. Genom att berätta sin historia vill hon nå dem som fortfarande lever under hot, kontroll och hedersrelaterat förtryck.

I dag sitter hon i styrelsen för Varken Hora Eller Kuvad (VHEK) och är även aktiv inom Fryshuset. Hon fortsätter sitt engagemang mot hedersförtryck och för flickors och kvinnors rättigheter.

Citat ur intervjun

”Folk bara satte plåster på mig och skickade mig tillbaka hem.”

”Vi hade ju en term som hette cadaanka iska ilaali och det betyder liksom akta dig för de vita. Vi ska inte lita på dem.”

”Jag hade på mig en blå batty. Jag var sju åtta år. Jag har bara flashbacks om att de båda står där över mitt huvud och prickar mig i mitt underliv. I flera år vågade jag inte ta i den nålasken.”