​När ett barn under hedersrelaterat tvång förts ut eller under falska förespeglingar lurats ut ur Sverige kollapsar samhällets skydsnät. Trots skärpta lagar och tydliga varningssignaler avgörs barns säkerhet ofta från början av ett geografiskt lotteri – var de bor och vilka socialsekreterare och företrädare för andra myndigheter de möter. Det bemötande en hjälpsökande får kan variera från starkt engagemang till liknöjdhet. För dem som passerat gränsen och hamnat utomlands väntar en byråkratisk mur av bestämmelser och praxis på de svenska konsulaten. För dem som lyckas återvända är resan inte slut. Skräcken fortsätter efter återkomsten på hemmaplan.

Hon var sjutton år och befann sig i Irak, långt ifrån den svenska vardagen. I ren desperation lyckades hon kasta sig ut genom ett toalettfönster till grannfastigheten. Hon bönföll grannen att ringa det svenska konsulatet i Bagdad för att få hjälp. Grannen gav med sig och lät henne ringa. Men svaret hon fick från de svenska myndigheterna var ett stelt byråkratiskt besked: Konsulatet kunde inte hjälpa henne på plats. För att få hjälp måste hon på egen hand ta sig till konsulatet!

Det är en instruktion som avslöjar den enorma klyfta som finns mellan det svenska utrikesdepartementets regelverk och verkligheten för en ung kvinna i ett land präglat av sharia och andra patriarkala lagar.

Det innebär en fruktansvärd situation för en tonårsflicka. I länder där en minderårig flicka varken tillåts åka taxi eller röra sig utomhus utan en manlig förmyndare blir de formella kraven på individens egen handlingskraft i praktiken en stängd dörr.

Ett systematiskt mörker

Historien är inte unik, men den belyser vad som står på spel när det förebyggande arbetet i Sverige misslyckats. När ett barn väl har lämnat svenskt territorium är chanserna att få hem barnet ytterst små.

– I Jämställdhetsmyndighetens intervjustudie ”Bortförda barn och unga” (2022) beskrivs 171 fall där personer riskerade att föras utomlands eller redan hade förts bort. I 28 av fallen kunde ett bortförande förhindras, medan 143 personer fördes utomlands. Av dessa var 120 barn. Vid tidpunkten för intervjuerna befann sig fortfarande 81 av de bortförda personerna utomlands, varav de allra flesta var barn, berättar Mikael Thörn, som på Jämställdhetsmyndigheten arbetar med att undersöka situationen för människor utsatta för hedersrelaterat våld.

Carin Götblads statliga utredning från 2014 visade att uppemot en kvarts miljon barn och unga i Sverige lever under hedersrelaterat förtryck. Undersökningens ambition till trots är det exakta nationella mörkertalet enormt. Det saknas fortfarande ett enhetligt system för att hålla reda på och registrera hur många barn som faktiskt försvinner från klassrummen varje år.

Mikael Thörn döljer inte allvaret i situationen.

– Varje bortförande av ett barn eller en vuxen människa är ett misslyckande och svek från samhällets sida.

Signalerna som tystas av lojalitet

Bortföranden sker sällan utan förvarning. Barnen lever ofta i en strikt kontrollerad vardag långt innan resan bokas. Det handlar om oskuldskrav, begränsningar i vardagen, förbud mot att delta i fritidsaktiviteter som fotboll eller dans och ett ständigt kontrollerat umgänge. Ofta hinner barnen uttrycka sin oro för lärare, kuratorer eller socialsekreterare innan det är för sent.

– Det bekräftas ju också i Barnombudsmannens rapport, som kom alldeles nyligen, att det finns berättelser med tidiga uppgifter och signaler om vad som sker. Trots detta har vi från samhällets sida inte lyckats skydda dem i Sverige, säger Mikael Thörn.

Varför reagerar då inte omgivningen i tid? En del av förklaringen ligger i den plågsamma lojalitetskonflikt som de utsatta barnen befinner sig i. Att slå larm innebär att sätta hela sin familjs existens på spel. Unga flickor slits mellan sin önskan om frihet och lojaliteten mot föräldrarna. Man tvingas då också göra som föräldrarna säger. Föräldrarnas anseende och rykte är viktigare och går före barnens, framför allt flickornas, frihet.

När sommarlovet väl närmar sig ökar riskerna dramatiskt. Då bokas de resor som i familjekretsen kallas för semester eller släktbesök, men som i praktiken handlar om tvångsäktenskap eller så kallade uppfostringsresor.

Geografiskt lotteri

Sverige har under senare år skärpt lagstiftningen mot hedersvåld. År 2024 utvidgades utreseförbudet och kan användas betydligt bredare än förut. En ny rapport av forskaren Hanna Linell vid Stockholms universitet, ”Hedersförtryck samt annat våld och förtryck under utlandsvistelse: Slutredovisning av fortsättningsstudie”, visar att utreseförbudet tillämpas i betydligt större omfattning och att fler ärenden nu bifalls i domstol.

De juridiska verktygen finns alltså. Problemet är att deras tillämpning är extremt ojämn över landet. Det stöd en hedersutsatt ung person får beror helt på vilken kommun personen bor i, vilken skola personen går i och vilken enskild socialsekreterare personen möter.

– Och det blir som ett lotteri om man får hjälp eller stöd beroende på vilken skola eller socialtjänst eller vilken kommun du bor i, konstaterar Mikael Thörn.

Han poängterar att detta inte bara är ett praktiskt problem, utan innebär djup rättsosäkerhet:

– Vi sviker barnen genom att utsätta dem för en rättsosäkerhet, där vi inte i tillräcklig utsträckning tar hänsyn till de behov barnen har. Resultatet blir att vi inte ger dem det stöd och det skydd barnen är i behov av.

Pojkar och HBTQI-personer i skuggan

Den skärpta lagstiftningen har också synliggjort grupper som tidigare levt helt i skuggan av debatten. Hedersförtrycket anpassar sig och tar sig nya uttryck.

Idag drabbas pojkar i allt högre grad av så kallade uppfostringsresor. Det handlar om att pojkar skickas till föräldrarnas ursprungsland för att där uppfostras enligt familjens traditionella maskulinitetsnormer. Ofta handlar det om försök att komma till rätta med kriminalitet eller missbruk, eller att motverka att pojken anpassar sig för mycket till ett ”svenskt levnadssätt”.

Samtidigt löper HBTQI-personer och unga med funktionsnedsättningar stor risk att luras eller tvingas utomlands för att giftas bort i syfte att dölja deras identitet eller säkra familjens kontroll över dem. Dessa grupper är ofta ännu mer isolerade och har svårare att nå ut med sina rop på hjälp till det omgivande samhället. Ofta gifts de bort i tvångsäktenskap eller arrangerade äktenskap.

Hotet inifrån myndigheterna

Ett av de mest känsliga problemen är tystnaden och handlingsförlamningen inom de myndigheter som är satta att skydda medborgarna. Många gånger relativiseras problemen eller så saknar personalen vid myndigheterna kompetens och kunskap om hedersförtryck och hur det ska hanteras i praktiken.

En statlig utredning om skola och förskola visar hur personal och beslutsfattare som tillhör samma grupp eller kultur som förövarna ibland förhindrar att hedersutsatta barn får stöd eller att orosanmälningar görs. Det handlar om ett välfärdssystem som i värsta fall infiltrerats av de normer man är satt att bekämpa, vilket lämnar barnen helt utan skydd.

Fånge även efter räddningen

Traumat slutar inte för de barn som faktiskt lyckas ta sig tillbaka till Sverige eller som räddas i sista stund. Det långsiktiga skyddsarbetet brister ofta fundamentalt på grund av bristande hederskompetens inom socialtjänsten.

Ett belysande exempel är fallet med en dödshotad flicka som efter sin hemkomst placerades av socialtjänsten alldeles i närheten av familjens hemkommun. Placeringen tog ingen hänsyn till den utvidgade släktsfärens kollektiva kontroll. Flickan tvingades leva under ständig skräck för att möta släktingar eller familjebekanta varje gång hon klev på bussen.

Hedersrelaterade hot är kollektiva och sträcker sig över generationer och geografiska gränser. Att erbjuda kortvariga, akuta placeringar utan att förstå den utvidgade familjens förmåga till kontroll skapar en livsfarlig, falsk trygghet.

Vägen framåt

För att bryta utvecklingen krävs systematiska förändringar. Jämställdhetsmyndigheten har föreslagit ett nationellt system för inrapportering av statistik för att synliggöra mörkertalet. Men det förebyggande arbetet måste också omsättas i konkreta insatser utanför myndigheterna.

Vi i Varken hora eller kuvad VHEK föreslår obligatorisk undervisning och diskussioner om svenska lagar om barns rättigheter på SFI, folkhögskolor och inom arbetsmarknadsåtgärder.

I de flesta länder i Mellanöstern, Afrika och Sydostasien samt i Latinamerika gifts barn bort väldigt tidigt. I Iran, Irak, Afghanistan m.fl. kan flickor enligt ländernas lagar giftas bort redan när de är under 13 år. Att människor kommer till Europa och Sverige med den mentaliteten är varken ovanligt eller okänt, men det är skrämmande att den tillåts förekomma.

Mellan åren 2026 och 2028 planeras en stor nationell informations- och utbildningsinsats i samarbete med bland annat länsstyrelser, Barnombudsmannen, andra myndigheter och civilsamhället. Det är ett nödvändigt steg, men Mikael Thörn understryker att det till syvende och sist handlar om politisk vilja och civilkurage på lokal nivå.

– Det är ju oacceptabelt. Samma rättigheter måste ju gälla alla barn i Sverige. Det måste vi värna om i såväl ord som i handling, förklarar han.

Han bär med sig en personlig frustration över de systematiska misslyckandena, men också en envis tro på förändring:

– Jag har ju med mig bilder av svek och brister från samhällets sida som gör mig arg, ledsen och faktiskt förbannad. Jag kan naturligtvis ge flera exempel där myndigheternas arbete faktiskt fungerar och barn och unga får stöd och skydd utifrån sina rättigheter och behov över tid, säger Mikael.