Det var under en helt vanlig skoldag i aulan som allt förändrades. Honey satt bland sina klasskamrater och lyssnade på en föreläsare som pratade om hedersrelaterat våld och om en ungdomsbok som hette Fotbollshoran.
Honey hade aldrig hört ordet hedersvåld förut. Men när föreläsaren beskrev kontrollen, reglerna och rädslan, insåg hon att det var hennes eget liv hon hörde beskrivas från scenen.
Efteråt smög hon till skolbiblioteket, letade reda på boken och lånade den. Sedan gömde hon sig. På toaletten och i andra skymda hörn av skolan satt hon i hemlighet, läste och grät. Sidorna blev en spegel. För första gången förstod hon att det inte var henne det var fel på. Misshandeln hon utsattes för var en del av ett systematiskt förtryck.
Mötet med boken gav henne modet att söka upp skolkuratorn Caroline. Det var det första steget på en lång och svår väg ut ur familjens grepp.
Brorsans väskor packades
Honey växte upp under styvfaderns hårda kontroll och grova misshandel. Men skräcken i hemmet sträckte sig långt bortom det fysiska våldet i lägenheten. Några år tidigare hade hennes äldre styvbror försökt göra motstånd. Han polisanmälde styvfadern för misshandeln.
Familjens motreaktion blev snabb och skoningslös. Broderns väskor packades. Under förevändning att han skulle följa med på en begravning i Somalia lurades han i väg på en utlandsresa. Väl där berövades han sitt pass och sina id-handlingar, och lämnades kvar, inlåst på en koranskola.
Att brodern så enkelt kunde raderas från deras svenska vardag spred en förlamande rädsla i syskonskaran. De visste exakt vad som hände med den som vågade slå larm.
Ändå valde Honey till slut att berätta. Det som drev henne var inte hennes egen situation; hon beskriver hur hon kände att hon själv kunde utstå och överleva misshandeln. Men hon var också en ”lillmamma” för sina småsystrar. Hon hade tagit hand om dem sedan de var små, torkat dem i rumpan och uppfostrat dem. När hon såg hur styvfaderns våld och kontroll började riktas alltmer mot systrarna, kände hon att gränsen var nådd. Hon visste att risken var akut att de skulle föras ut ur landet för att könsstympas. För deras skull valde hon att riskera allt.
Skolsköterskans dolda bevis
Att fälla en förövare för hedersrelaterat våld i en svensk domstol är notoriskt svårt. Det finns sällan några utomstående vittnen, och när rättsprocessen väl startar sluter släkt och familjemedlemmar nästan alltid leden. De nekar till allt och utövar ett hårt tryck på offret att ta tillbaka sin anmälan.
I Honey fall fanns inga släktingar som var villiga att vittna. Men hon hade en oväntad allierad i skolsköterskan.
Under flera år hade skolsköterskan i hemlighet fört noggranna och detaljerade journalanteckningar varje gång Honey sökt hjälp för fysiska skador. Det var en dokumentation som familjen inte hade någon insyn i eller kontroll över. Hemma var kontrollen annars total. Om Honey hade blåmärken såg hennes mamma till att systematiskt skjuta upp alla inbokade läkarbesök på vårdcentralen tills skadorna hade läkt ut och huden var hel igen. Men skolans journaler kom mamman inte åt.
När polisen slutligen gjorde en husrannsakan och inledde en utredning, blev skolsköterskans dolda anteckningar den stödbevisning som åklagaren behövde. Tillsammans med vittnesmål från kuratorn Caroline och ett massivt stöd från fosterföräldrarna Kent och Lotta, som skyddade Honey fysiskt och mentalt när hotfulla släktingar dök upp i domstolen för att pressa henne, ledde processen till att styvfadern dömdes till fängelse.
Därefter ställde socialtjänsten ett hårt och ovanligt krav på mamman: hon skulle inte få träffa sina yngre barn igen förrän hon genomgått en utbildning och tvingats rannsaka sin egen medverkan i hedersförtrycket.
Myndigheternas farliga fumlighet
Honey hade turen att möta en skola som förstod allvaret, en handlingskraftig polis och ett fosterhem som stod pall. Men den turen har långt ifrån alla.
I mindre svenska kommuner är socialtjänsten ofta hårt underbemannad och lider av djup resursbrist. En enskild socialsekreterare förväntas hantera allt från underhållsstöd och missbruksärenden till gängkriminalitet och komplicerade hedersärenden. Även om kunskap och nationella riktlinjer finns i teorin, når de sällan ut till de enskilda handläggarna på de mindre orterna.
Detta bottnar i ett grundläggande utbildningssvek. Blivande socionomer vid tunga lärosäten som Göteborgs universitet och Uppsala universitet vittnar om att hedersförtryck knappt berörs under deras fleråriga utbildning. Det kan röra sig om tjugo minuters diskussion på ett enstaka seminarium. När nyutexaminerade socialarbetare sedan möter verkligheten står de helt handfallna.
Det gör att livsfarliga misstag sker. Flickor röjs för sina familjer och skickas tillbaka till sina förövare. Att lägga skulden för dessa misslyckanden på de enskilda handläggarna är orättvist – det handlar om ett systemfel där universiteten misslyckas med att förbereda sina studenter för den verklighet de ska arbeta i.
När kunskapen saknas blir myndigheternas åtgärder ibland direkt skadliga. SVT-journalisten Marja Grill, som har följt dessa tjejer under lång tid, beskriver fallet med flickan ”Jasmina”.
Efter att Jasmina slagit larm placerade socialtjänsten henne först i ett familjehem som visade sig ha nära kopplingar till hennes biologiska familj. Hennes gömställe röjdes omedelbart. När hotbilden därefter eskalerade, såg socialtjänsten ingen annan utväg än att placera Jasmina på ett låst Sis-hem.
Motiveringen från socialsekreterarna var absurd men talande: på Sis-hemmet fanns det staket, vilket gjorde det till den enda platsen där de kunde garantera att familjen inte kidnappade henne. Jasmina låstes in bakom galler och berövades den frihet hon riskerat allt för, medan de släktingar som hotat henne kunde fortsätta röra sig fritt i samhället. Det är en djup rättslig paradox att brottsoffer spärras in för att skyddas, medan förövarna går fria.
Pojkarna som fostras till vakter
För att bryta hedersförtrycket krävs också att samhället nå de unga män som förväntas upprätthålla det. Pojkar i dessa miljöer fostras tidigt in i en roll där de ska övervaka sina systrar och kontrollera deras sexualitet. De formas av fädernas våld och släktens krav.
I Gävle kommun startades ett projekt kallat ”Shanazi Hjältar”. Där fick unga män mötas i grupper för att diskutera manlighetsnormer, heder och vad det innebär att vara en ung man i Sverige. En av pojkarna som Marja Grill intervjuat beskriver hur projektet blev en vändpunkt. Han insåg det orimliga i det våld och det förtryck han utsatt sina egna systrar för, lyckades bryta mönstret och kunde till slut be dem om förlåtelse.
Att förändra värderingar är dock en långsam process. Maria Grill efterlyser ett enhetligt nationellt regelverk för hur skolor ska hantera misstankar om hedersvåld. Hon jämför med principen för brandövningar: oavsett om en skola är byggd av trä eller tegel, och oavsett vem som är rektor, finns det ett tvingande och utvärderat regelverk för hur man agerar vid brand. Liknande nationella skyddsnät och tvingande instruktioner behövs för hedersvåldet.
Detta krav har vi i organisationen Varken Hora Eller Kuvad krävt under decennier.
Ett fritt liv på avstånd
Idag har Honey nått det mål hon kämpade för. Hon har en egen lägenhet, ett jobb och ett litet barn. Men priset har varit oerhört högt. Att ta sig ur ett hedersförtryck innebär nästan alltid att man tvingas bryta helt och permanent med hela sin biologiska familj och släkt.
När en placerad ungdom fyller 18 år upphör dessutom ofta samhällets ekonomiska stöd till familjehemmet, och därmed klipps den formella kontakten. För en ungdom som tvingats offra hela sitt naturliga nätverk innebär detta en enorm sårbarhet. De behöver stabila, känslomässiga vuxenrelationer som finns kvar även efter myndighetsåldern, annars lämnas de helt ensamma med sina trauman.
Honey har ingen kontakt med sin mamma eller sina systrar idag. Men på avstånd, genom sociala medier, kan hon följa deras liv. Hon kan se att hennes småsystrar idag lever i frihet. De bär inte slöja, de kan umgås med kompisar och de kan gå ut på kvällarna.
Honey tvingades offra sin egen familj, men genom sitt mod gav hon sina systrar en barndom i frihet.
Läs även artiklar där Jasmina, Honey och Hanin från boken- Hedersflickorna berättar med egen ord för Förortsfeministen.
Faktaruta: Om boken, Honey och myndigheternas brister
- Boken Hedersflickorna: Skriven av SVT-journalisten Marja Grill. Boken bygger på mångåriga granskningar och dokumenterar unga människors kamp för att ta sig ut ur hedersförtryck, samt myndigheternas återkommande misslyckanden.
- Honey: En av bokens nyckelpersoner. Hon sökte hjälp hos skolkuratorn efter att ha hört en föreläsning om boken Fotbollshoran. Hennes vittnesmål och skolsköterskans hemliga journalanteckningar ledde till att styvfadern dömdes till fängelse, vilket också räddade hennes småsystrar från könsstympning och bortförande.
- Jasmina: En ung kvinna vars fall blottlade stora brister inom socialtjänsten. Efter att ha blivit felplacerad i ett familjehem med kopplingar till sin biologiska familj, låstes hon in på ett Sis-hem med motiveringen att anläggningens staket var det enda sättet att skydda henne från att kidnappas.
- Utbildningsbristen: Trots decennier av politisk debatt vittnar blivande socionomer vid Göteborgs och Uppsala universitet om att hedersproblematik i princip helt saknas på socionomprogrammet, där det ofta bara ägnas tjugo minuter under ett seminarium.