​Hanins familj som förutom föräldrarna och henne själv bestod av tre systrar och två bröder kom 2015, från Mellanöstern till det – som hon föreställt sig – det trygga Sverige. Familjen bestod av tre systrar och två bröder.

Men den förväntade tryggheten förbyttes snart till utökade begränsningar. Kontrollen av flickorna ökade. När mamman gick bort stod tre tonårssystrar oskyddade inför sin pappa. Till slut tog Hanin och hennes systrar steget som splittrade familjen, men räddade deras liv. Här följer berättelsen om skolsystemets beröringsskräck, om bröderna som lämnades kvar och frihetens pris.

Pappan tog mobilerna över sommaren

En första och viktig åtgärd som fick allvarliga konsekvenser var att pappan tog ifrån döttrarna deras telefoner.

Det var mitt i sommarlovet och telefonerna var borta. Tre systrar, då 13, 14 och 15 år gamla, stängdes ute från omvärlden. Pappan hade slagit sönder deras mobiler efter ett vardagligt bråk. Skälet var tydligt. Utan telefoner fanns inga kontakter med kompisar, inga vägar ut ur lägenheten och ingen möjlighet att röra sig utanför familjens kontroll.

När skolan började igen berättade systrarna för personalen vad som hade hänt. De sade rakt ut att pappan tagit deras telefoner och att de inte fick ha dem längre. Men i stället för att slå larm eller ställa frågor om hur tjejerna hade det i hemmet viftades beskedet bort.

”Och ändå så får man ingen respons och inget gehör. Ja men det där var ju bra – då ska ni ju inte använda era mobiler”, var kommentaren Hanin möttes av.

Svaret speglar en obekväm verklighet i svenska skolor. Ett klassiskt hedersrelaterat kontrollbeteende utövat av en pappa tolkades av vuxenvärlden som en sund begränsning av skärmtid. Skolan såg inte att isoleringen var en del av ett mönster som pågått sedan familjen kom till Sverige 2015.

I hemlandet hade det fysiska våldet mot henne och systrarna varit en del av vardagen, men ankomsten till det svenska samhället utlöste en ny form av panik hos föräldrarna.

– När vi kom och mina föräldrar fick se hur fritt det är i Sverige, då blev de ännu mer oroliga och kände: Ja, men nu måste vi liksom hålla dem riktigt tätt, alltså tajt nu, för att det finns större möjligheter för dem att gå vilse eller typ bli mer fria, berättar Hanin.

Mamman hade varit skölden som försvann

Att växa upp i hemmet innebar en ständig anpassning till att skydda familjens heder. Flickorna tvingades bära sjal redan i nioårsåldern. När de efter ett par år i svensk skola förstod att andra barn inte hade samma begränsningar och uttryckte att de ville ta av sig sjalen var svaret givet: Här fanns det inget utrymme för förhandlingar, punkt.

Mitt i denna tillvaro stod mamman. Hon var själv utsatt för grovt fysiskt våld från fadern, men fungerade samtidigt som en skyddsmur för döttrarna. Kommunikationen i hemmet var uppdelad på ett nästintill surrealistisk vis: Systrarna pratade aldrig direkt med sin pappa. Även om han satt i samma rum gick alla budskap, önskemål och frågor genom mamman.

När mamman insjuknade och avled försvann inte bara en förälder. Det enda skyddet i huset rasade samman över en natt. Tjejerna stod plötsligt öga mot öga med en pappa vars kontrollbehov och ilska inte längre hade några spärrar.

Förskolan som blundade för barnmisshandel

Förtrycket drabbade inte bara döttrarna. I familjen fanns också tre yngre bröder. Våldet drabbade även dem. Det fysiska våldet var en del av barnuppfostran och vid ett tillfälle dök en av småbröderna upp på förskolan med synliga märken efter misshandel.

Förskolepersonalen upptäckte skadorna. Men i stället för att göra en orosanmälan till socialtjänsten eller koppla in polisen stannade ärendet i hallen. Mamman bad personalen att inte anmäla och lovade att det inte skulle hända igen. Eftersom personalen var landsmän och kände föräldrarna lät de saken bero.

– Det går ju att prata med personalen om man känner den och då går det liksom att komma undan en anmälan på något sätt, för att man har ju den ”rätta” kontakten, förklarar Hanin.

Händelsen sätter ljuset på ett strukturellt problem i många förskolor och skolor: När yrkesverksamma delar föräldrarnas kulturella bakgrund eller rör sig i samma sociala sammanhang riskerar lagstadgad anmälningsplikt att ersättas av inofficiella överenskommelser. Ett barn med blåmärken lämnades kvar i våldet för att personalen valde lojaliteten med föräldrarna framför barnskyddet.

Flykten och uppbrottet

När situationen för systrarna blev ohållbar efter mammans bortgång fattade de beslutet att berätta allt för skolledningen. Den här gången möttes de av vuxna som agerade utan dröjsmål.

Skolledningen tog emot berättelsen, kopplade in socialtjänsten och såg till att de tre systrarna placerades i trygghet. De hamnade tillsammans i ett familjehem hos en kvinna som tog emot dem med öppen famn och gav dem den stabilitet de saknat.

För systrarna blev placeringen vändpunkten. Samtliga tre har i dag läst vidare på universitet och byggt egna, självständiga liv i olika städer. Men friheten hade ett högt pris.

Bröderna som lämnades kvar

Efter att döttrarna flytt ställdes fadern inför svensk domstol och dömdes för brott i hemmet. Men innan straffet kunde verkställas lämnade han Sverige och tog de tre minderåriga sönerna med sig ur landet. Myndigheterna ingrep inte för att förhindra bortförandet, trots att systrarna larmade och bad om hjälp för sina bröder.

I dag är den äldste brodern 15 år. Pappan har skickat honom tillbaka till Sverige där han bor hos en farbror, men relationen till systrarna är helt avskuren. Fadern har under åren utomlands skapat en bild av döttrarna som förrädare.

– Sen har vi ju inte fått ha kontakt med dem just för att min pappa har målat upp den här bilden av att vi för honom är horor och att vi har förstört den familjen och att det är vi som har skapat problemen, säger Hanin.

15-åringen som bor i Sverige vägrar att träffa sina systrar. Hanin känner ingen bitterhet mot sin bror utan ser honom som ett offer för samma hederskultur som hon själv flytt ifrån:

– Han ser ju oss som problemet och jag förstår att han gör det. Jag förstår verkligen det utifrån det är det han har fått höra om oss. Han har ju också utsatts för väldigt mycket från min pappa. När det finns möjlighet att skylla ifrån sig – då gör man ju det. Allt blir ju enklare på det viset.

Att ta sig ut ur en hederskontext kräver att man bryter med föreställningen om att familjens rykte står över den enskilda individens välbefinnande. För Hanin har vägen till försoning inte handlat om att förlåta övergreppen, utan om att avmystifiera förövaren.

– Jag känner inte så längre, att Jag hatar dig du förstörde mitt liv utan jag tänker Bara för att ditt liv blivit förstört måste inte mitt liv också bli det.

När hon ger råd till andra unga tjejer som lever under kontroll och hot är hennes budskap kompromisslöst. Hon uppmanar dem att söka stöd hos vuxna i skolan, men stryker under att de bör vända sig till personer står utanför sin egen kulturgrupp för att undvika att mötas av en tystnadskultur eller föreställningar om att hedersförtrycket är kulturellt betingat och därför skall uppfattats som normalt.

– Så var så självisk du kan vara och ta det där viktiga steget och rädda dig själv för att de kommer aldrig älska dig som du älskar dig själv, avslutar Hanin.

Faktaruta

Bakgrund: Hanin och hennes familj kom till Sverige från Mellanöstern runt 2015. Familjen bestod av tre döttrar med ett års åldersskillnad samt tre yngre bröder (födda 2011, 2017 och 2018).

Skolans insats: Efter mammans bortgång anförtrodde sig de tre systrarna åt skolledningen, som omgående larmade socialtjänsten och ordnade en akut placering i ett gemensamt familjehem.

Brödernas situation: Fadern dömdes i svensk domstol men lämnade landet med de tre sönerna innan fängelsestraffet avtjänades. Den äldste brodern har senare skickats tillbaka till Sverige och bor hos en släkting.

Citat

Och det var ju det som gjorde mig så arg. Det var att vi var 13, 14 och 15 år och plötsligt så försvinner våra telefoner och vi säger att min pappa har tagit våra telefoner. Och ändå så får man ingen respons, utan det var mer att det där var ju bra då ska ni inte använda era mobiler.

Sen har vi inte fått ha kontakt med dem just för att min pappa har målat upp den här bilden av oss som horor … att det är vi som har skapat hela det här problemet.

Så var så självisk du kan vara och ta det här steget och rädda dig själv för att de kommer aldrig älska dig som du älskar dig själv.