Säkerligen har VHEK:s medlemmar och Förortsfeministens läsare hört, sett och läst att VHEK:s ordförande Amineh Kakabaveh lämnat Vänsterpartiet och/eller uteslutits ur partiet.
I själva verket är det så att hon under lång tid motats bort av partiledningen, som i grunden – tvärtemot partikongressens beslut – ansett att kampen mot hedersförtrycket är rasism. Partiledningen satte genom uteslutningen bara pricken över i den kampanj av mobbning och förtal den drivit mot henne påhejade av islamistiska fundamentalister och kulturrelativister. Nedan berättar hon själv vad som hände i kulisserna.
När SVT intervjuade mig för programmet ”Min sanning” i augusti berättade jag att jag tänkte lämna Vänsterpartiet. Innan programmet hann sändas kallade Vänsterpartiet till presskonferens där partisekreteraren Aron Etzler ensam berättade att partiets verkställande utskott (VU) bestämt att föreslå att jag skulle uteslutas ur partiet.
Man påstod att jag skulle ha struntat i att gå på riksdagsgruppens möten. Under mina år i riksdagen har jag haft samma närvaro på gruppmöten som alla andra fram till denna mandatperiod. På grund av den mobbning som jag utsattes för var jag sjukskriven från dessa möten. Under mina år som ledamot så har tre olika talmän och en riksdagsdirektör talat med mig om min arbetssituation.
Redan innan riksdagsgruppen hunnit fördela utskottsplatser mellan sig gick gruppens valberedning ut i Sveriges Radio och förklarade att gruppen saknade förtroende för mig. Vad jag en gång fick lära mig i partiet var att förtroende var något man fick av väljarna och partiets medlemmar. Jag var folkvald som alla de andra, men här handlade förtroende bara om populäritet i ett litet kotteri av vänsterpartistiska riksdagsledamöter.
Men anklagelserna mot mig handlade också om de frågor som jag drivit som ordförande i VHEH. Mitt engagemang för förortsfeminismen har alltid ansetts vara en belastning för ledningen och partisekreteraren ville under förra mandatperioden inskränka mitt offentliga engagemang för VHEK.
När jag 2009 i en motion uppmärksammade hur hedersmord ofta inte utreddes av polis utan avskrevs som olyckor eller självmord, så ville partiet stoppa min motion. Idag har min motion äntligen blivit vänsterpartiets politik. När jag 2015 uppmärksammade hur moralpoliser hindrade kvinnors rörelsefrihet i Stockholms förorter reagerade partiledningen med offentliga angrepp på mig. I förra årets valrörelse tvingades partiordföranden i SVT:s partiledarutfrågning ta avstånd från denna artikel och därmed också från sin egen partisekreterare.
Under sommarens Almedalsvecka tillstod till slut Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet inte reagerat tillräckligt mot hedersförtrycket. Men tydligheten i det budskapet förminskades av att partisekreterare Etzler ställde sig i Expressens webb-tv och förklarade att Sjöstedt övertolkats och att det istället handlade om att Vänsterpartiet alltid gjort allting rätt som istället räknat in hedersförtrycket som ett av flera uttryck av ”mäns våld mot kvinnor”. Man hade alltså tagit upp hedersförtrycket utan att nämna det vid namn. Frågan är: Hur gör man då?
I skrivelsen med uteslutningsförslaget var det istället jag som anklagades jag också för att ha saboterat partiledarens uttalande. Sanningen är att jag istället skrev till riksdagsgruppen och tyckte att kommunikationsavdelningen borde sprida Sjöstedts uttalande aktivt på sociala medier. Jag erbjöd mig att skriva artiklar tillsammans med Jonas i frågan, ett erbjudande som jag också gav honom före valet.
I underlaget till uteslutningsärendet framhölls särskilt att jag offentligt drivit VHEK:s krav om att unga flickor ska slippa krav om att t.ex. bära slöja eller annan religiös symbol i skolan. Detta förklarades vara en ”extrem position som knappast delas av några seriösa krafter till vänster”. Jag undrar om Jan Guillou eller den norska socialdemokraternas tidigare vice ordförande Hadia Tajik, som också var Nordens första muslimska minister, eller grundaren för NPNS/Vhek Fadela Amara som är troende muslim inte heller är några seriösa vänstermänniskor. Samtliga har uttryckt sig på samma sätt som jag. Är de extremister?
I samma skrivelse beskrivs mitt förortsfeministiska engagemang som ”frågor som går helt emot partiets och våra väljares värderingar”. Detta är ett exempel på hur partiledningen sätter sig över demokratiskt fattade beslut i partiet. I Vänsterpartiets feministiska plattform stå det: ”Samhället har inte agerat tillräckligt kraftfullt när det gäller hedersrelaterat förtryck, ibland med hänvisning till rätten att få utöva sin kultur.” Detta är förändringar som jag har varit med om att driva fram och som alltså har blivit kongressens beslut. Men istället har ledningen straffat dem som följt den feministiska plattformens formuleringar. På samma sätt har riksdagsgruppen velat hindra mig från att lämna in motioner och interpellationer om invandrarkvinnors utsatta position i Sverige. Jag har kritiserat hur mansdominerade religiöst konservativa organisationer som anmält Sveriges arbete mot hedersförtryck till FN. Partiordföranden har istället hållit trivselmöten med samma företrädare utan att lyfta jämställdhetsfrågorna.
Som ledamot har jag ansträngt mig för att samarbeta med många kvinnoorganisationer och andra rörelser för demokrati och mänskliga rättigheter. Jag har dessutom arbetat tvärpolitiskt i frågor om hedersförtryck. Jag har rest och reser runt i landet och träffar tusentals ungdomar i skolor och kvinnor som drabbas av hedersförtrycket och diskriminering. Jag försöker göra en folkbildningsinsats i dessa frågor. Detta arbete kommer jag att fortsätta i ännu större utsträckning än tidigare för behovet av Vhek som feministisk och antirastisk kamp som inkluderar och vågar alla kvinnor är mer än någonsin nödvändigt.
Det uteslutningsärende som Vänsterpartiets VU inledde hann aldrig behandlas av vare sig partistyrelsen eller kongressen. Om partisekreteraren bara hade ringt mig innan han höll sin presskonferens så hade den heller aldrig behövt inledas. På presskonferensen sa partisekreteraren att en uteslutning av mig skulle göra partiets arbete mot hedersförtryck mer trovärdigt. Ingenting tyder på att han är trovärdig eller seriös, utan att signalen som skickats istället blivit att Vänsterpartiet vänder förortsfeminismen ryggen.
I ett parti som kallar sig socialistiskt och feministiskt borde inte kampen för alla människors lika värde och kvinnors rättigheter inte vara uteslutningsgrundande. Nu har denna min kamp likafullt blivit det. Vänsterpartiet påstår sig vara ett parti som har högt i tak och långt till dörren, men idag är det tyvärr precis tvärtom. Partiet är toppstyrt, dess ledning respekterar inte kongressbeslut. Partiets dagliga arbete karaktäriseras en byråkratisk praktik där man möter kritik av ledningen med administrativa metoder. Mina skäl att lämna vänsterpartiet är mycket starkare än partiledningens för att utesluta mig.
Amineh Kakabaveh
