”Kulturer är en seg deg att knåda när det gäller kvinnornas rättigheter”

Nemam Ghafouri är ursprungligen från Irak. Hon är läkare till yrket och utbildad i Sverige. Som läkare har hon en omfattande internationell erfarenhet. Under sina tjugo år i yrket har hon varit verksam i fem världsdelar – de senare åren främst i de yazidiska flyktinglägren i de kurdiska delarna av Syrien och Irak. Här berättar hon för Förortsfeministen om sina erfarenheter, bland annat om kvinnorna i de yazidiska läger där hon varit verksam och om de fångläger där IS-kvinnor är internerade. 

Under IS-kalifatet mördades 10 000-tals yazider. Tusentals kvinnor mördades, våldtogs och togs som sexslavar av IS-terroristerna. Detta är idag väl känt och har fått stort utrymme i våra medier. Nemam vill emellertid tala särskilt om vilka svårigheter som de yazidiska kvinnorna i flyktinglägren har att brottas med. De är hårt drabbade av den hederskultur som är utbredd i Mellanöstern – inte minst bland yaziderna själva. 

– Man tycker att ett folk som genomgått ett så fruktansvärt folkmord skulle hålla samman över könsgränsen – men så är det inte. Många kvinnor som varit fångar hos IS har blivit våldtagna. Flera av dem har fått barn med de män som hållit dem som sexslavar. Dessa kvinnor, liksom deras barn, accepteras inte av det yazidiska samhället. Ingen vill kännas vid dem. I enlighet med hederskulturens oskuldskrav betraktas de som värdelösa – som förbrukat gods. De lidanden som de har utsatts för av IS spelar ingen roll i sammanhanget. De betraktas som smutsiga, berättar Nemam.

Hederskulturens existens är det idag få som förnekar. Kunskapen om hur den fungerar har också under senare år börjat uppmärksammas och fördjupas. I Europa och andra delar av västvärlden har det uppstått rörelser som protesterar mot att familjer och klaner, som till följd av den alltmer omfattande migrationen, försöker att leva efter samma normsystem och kulturmönster som finns i de länder, varifrån man ursprungligen kommer. Hur ser du på dessa förhållanden?

– Visst finns hederskulturen här i Sverige, förklarar Nemam. Vad som är värre är att västvärldens regeringar och myndigheter spelar med på hederskulturers villkor. Det har bland annat kommit till uttryck i hanteringen av de yazidiska kvinnorna.  Låt mig ta ett aktuellt exempel: När en ung yazidisk kvinna för en tid sedan sökte asyl för sig själv och sitt barn i Australien förklarade man för henne:  ”Jovisst, hon var välkommen. Även andra i hennes familj var – om de undgått IS-terroristernas våld – välkomna att följa med, men inte det barn hon fött”. Australien anpassade sig alltså till den yazidiska hederskulturen och gjorde det med hänvisning till att man måste respektera ett främmande folks kultur. Därmed blev en föråldrad hederskultur överordnad humanitära skäl. På det sättet sviker västvärlden i all sin påstådda humanism de yazidiska kvinnorna, förklarar Nemam.

”Diplomati” för humanism

Detta uppträdande från myndigheters och politikers sida är oacceptabelt, menar Nemam. Det går inte att vara ”diplomatisk” i en fråga som handlar om mänskliga rättigheter. Denna undanglidande hållning har hon stött på också i de skandinaviska länderna. Inte ens den ”humanistiska stormakten Sverige” undgår Nemams kritiska blick.

– Jag var på en skandinavisk konferens för en tid sedan som skulle handla om yazidernas situation i allmänhet och då kan man ju självklart inte undgå att ta upp kvinnornas situation. Men strax innan konferensens början tog emellertid en av arrangörerna mig avsides och berättade att bland de närvarande under konferensen fanns yazider som var traditionalister och konservativa när det gällde de yazidiska kvinnornas situation och menade att man därför borde vara ”försiktig” och inte uppträda alltför utmanande mot dem i frågan om kvinnornas situation.

– Det är faktiskt så här: Om man har tre yazidier så kan de bilda fem partier och sju frontorganisationer för att bekämpa varandra, men en sak kan de vara eniga om: våldtagna mammors barn hör inte hemma i det yazidiska samhället. Och när det kommer till kritan accepterar västvärlden detta.

– Överallt springer politiker runt och besöker olika religiösa grupper och religiösa ledare för att tala med dem om mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter. Det blir en stunds diskussion och därmed tycker man att man gjort en insats, men man har inte gjort någonting som leder till verklig utveckling och förändring – absolut ingenting. Man borde se till att dessa mödrar kunde få vara tillsammans med sina barn och ges möjlighet att skapa en anständig tillvaro någonstans där de inte förföljs. Resultatet av det man inbillar sig ha gjort har inte sällan blivit det motsatta.

Ett moment 22

Men det finns, enligt Nemam, andra förhållanden som gör att de våldtagna yazidiska kvinnornas barn blir ett hinder för dem när de försöker lämna lägret, emigrera och få en fristad i något annat land för att slippa terroristerna och den förtryckande hederskulturen.

– Kvinnorna lever med sina barn under bedrövliga förhållanden i flyktinglägren. Deras situation är visserligen något bättre än hos IS. De vill naturligtvis därifrån men de kan t.ex. inte skaffa identitetshandlingar åt sina barn för det är så fiffigt ordnat av de irakiska och syriska myndigheterna att ett barn endast kan registreras hos dessa av barnets far. 

– Alla vet att ingen stat tar emot någon utan identitetshandlingar. Men var finns då fäderna? Antingen är de döda, på flykt, har gått under jorden eller bytt identitet. Barnens fäder kommer inte att höra av sig, då våldtäktsmän inte brukar höra av sig till sina offer. Alldeles för lite har gjorts för att lösa de våldtagna och tidigare förslavade yazidiska kvinnornas situation. IS-terroristernas barn med yazidiska kvinnor blir alltså utan identitetshandlingar och därmed finns ingen möjlighet för de yazidiska kvinnorna att söka asyl åt sig själva och sina barn.

Relativism, tolerans och terrorism

En sak som gör Nemam extra frustrerad är när hon jämför detta moment 22 för förföljda yazidiska kvinnor med svenska myndigheters undfallenhet gentemot religiösa fundamentalister och anhängare till s.k. jihadism.  

– Jag reagerar mycket starkt när jag hör att svenska myndigheter slösar skattemedel på religiöst fundamentalistiska friskolor, som är ett hot mot demokratin, men inte kan ge en fristad åt traumatiserade yazidiska kvinnor. Kvinnorna lever dessutom under diskriminering i hederskulturens namn, de jagas av sina konservativa och traditionsbundna släktingar samt av terrorister. Tar man inte hederskulturen på allvar eller tror man att IS försvunnit från jorden yta? Faran är definitivt inte över bara för att kalifatet håller på att bekämpas i Mellanöstern. Det är ett faktum att IS håller på och reorganiserar sig, säger Nemam.

– Ännu mer upprörd blir jag när jag tänker på att många av IS-terroristerna som begick alla dessa våldshandlingar i Irak och Syrien kom från Europa. Hela 400 av dem kom från Sverige. Utifrån det faktum att flera av IS-soldaterna rekryterades från europeiska länder borde dessa länder se sig som medansvariga för de tragedier som inträffat och understödja de som råkat värst ut för det s.k. kalifatets härjningar.  

Det var emellertid inte bara yaziderna som drabbades av IS-terror. Också andra etniska och religiösa minoriteter och deras kvinnor utsattes för samma förbrytelser. IS-terrorn var urskiljningslös, menar Nemam.

– I den muslimska historien har judar och kristna räknats till ”Böckernas folk” och har i en del sammanhang blivit sedda med visst överseende från muslimska regenters sida. Men yaziderna räkas inte till ”Böckernas folk”. Det finns likafullt en annan grupp av kvinnor som också blev mycket illa behandlade av IS fast de är muslimer – de shiitiska kvinnorna. Bland shiiterna förtigs helt vad som hände med de tillfångatagna shiitiska kvinnorna. Det har varit helt tyst om deras lidanden och i de shiitiska områdena är det ingen som tar upp frågan. De yazidiska kvinnorna hade Nadja Muradi, som hade kraft och mod att berätta vad som drabbat de yazidiska kvinnorna och som fick Nobelpriset för sina insatser. De shiitiska kvinnorna har inte haft någon som Nadja Muradi som kunnat berätta.

Religion, klass och kultur

Som inom de flesta hederskulturer är yaziderna mycket strikta när det gäller regler för äktenskap. Det är till exempel inte tillåtet för yazider att gifta sig med någon med annan trossuppfattning, även om det finns vissa undantag, men då måste man, enligt Nemam, vara mycket rik.

– Religionen är ytterst rigid när det gäller kvinnans ställning och familjeförhållandena. I andra avseenden finns dock en del positiva sidor vilket blir motsägelsefullt. När yazider ber så börjar man med att be för alla andra människor och först därefter för sin egen sak. Man håller sig inte heller med en himmel och ett helvete utan tror istället på själavandring. 

– Men yaziderna är regida inte bara när det reglerna för äktenskap. Man håller sig med ett kastsystem. Det finns tre olika nivåer eller kaster. Giftermål får inte förekomma över kastgränsen. För den högsta kasten, pir, finns det ytterligare restriktioner som innebär att vissa familjer inom den inte kan ingå äktenskap med någon ur vissa bestämda familjer. I andra avseenden har den en del positiva sidor. Den är motsägelsefull. 

– Vi får inte glömma att många andra religiösa minoriteter förföljdes av IS – assyrier, syrianer och shiiter. De har behandlats på samma eller ett likartat sätt som yaziserna. I och med att IS tog yazidiska och andra kvinnor som sexslavar försattes kvinnorna i en situation som innebar en omöjlig utmaning för den yazidiska hederskulturen, vilken inte skiljer sig från andra hedersnormer i regionen.

Hederskultur kan förekomma bland alla folkgrupper i Mellanöstern

Yaziderna är alltså inget undantag bland herskulturerna i Mellanöstern. Det finns ökända exempel på hur unga kvinnor stenats och skändats. Ett mycket omskrivet och videoinspelat fall var när en ung yazidisk kvinna, den 17-åriga Du’a Khalil Aswad, 2007 stenades på öppen gata därför att hon blivit förälskad i en icke-yazidisk kille. På videobilderna kunde man se hur polis och militär betraktade den pågående lynchning utan att ingripa. Efter den gräsliga händelsen som var en internationell skandal uttalade den religiösa ledaren sin avsky för det som hänt. Det finns alltså nu en officiell hållning proklamerad av en religiös ledare som innebär att man fördömer handlingar av det här slaget. I det vardagliga livet finns däremot samma föreställningar kvar oförändrade, förklarar Nemam. Likartade händelser har inträffat därefter. Nemam berättar om ett fall som dock inte slutade i ond bråd död, men som visar på de föreställningar och mentaliteter som finns bland människor där hederskulturen är förhärskande.

– För några år sedan, 2014, skulle några läkare – två män och en kvinna – bege sig upp till ett läger i bergen för att ta hand om ett barn som förlorat synen på grund av torkan och hettan i trakten. Man skulle även ha med sig mediciner till området. Efter att man lämnade mediciner och kurerat barnet kom gruppen tillsammans med en tysk journalist på återvägen till ett yazidiskt läger, där läkargruppen stämt möte med den kurdiske hälsoministern. Medan de väntade på att ministern skulle bli klar med ett pågående sammanträde kom gruppen i samspråk med en ung yazidisk man. Under det samtalet kom fallet Du’a på tal och den unge mannen förklarade att steningen av Du’a var helt korrekt.  

– Den kvinnliga läkaren blev upprörd och deklarerade tydligt att hon var av motsatt uppfattning och försökte dessutom förklara för honom att han skapade splittring mellan de folkgrupper som alla blivit drabbade av IS. Efter meningsutbytet försvann den unge mannen en stund, men återkom snart, fast inte ensam. Med sig hade han en mobb på flera tusen skrikande personer som började kasta sten mot gruppen, som redan satt in i bilen och skulle iväg. Stenkastningen fortsatte och bilen demolerades. Chauffören som körde bilen hade samma uppfattning som den unge mannen och den uppretade folkmassan. Han lämnade bilen så snart han såg vad som höll på att hända. 

– Räddningen blev att hälsoministern kom till platsen. Folkmassan vek undan och man kunde köra därifrån. Det går knappast att påstå att några stora förändringar har inträffat i människornas huvuden när det gäller kvinnosynen. Visst är det fint och bra att vissa framträdande religiösa ledare har gjort uttalanden och fördömt behandlingen av Du’a Khalil Aswad. Men ett folks traditioner, mentaliteter och attityder ändras inte bara med några ledande personers uttalande. Kulturer är en seg deg att knåda även när det gäller respekten för mänskliga rättigheter – särskilt kvinnornas rättigheter.

Kvinnorna i Al Hol-lägret

Nemam har inte bara arbetat i yazidernas flyktingläger utan även varit aktiv i det av olika medier omskrivna och omtalade Al Hol-lägret där de kvinnor som anslöt sig till IS är internerade. Situationen där är en helt annan där än i yazidernas.  

Man ska inte inbilla sig att de kvinnor som idag lever i dessa läger har ändrat sig. De flesta är fortfarande hårdföra jihadister. Och de mest hårdföra håller koll på dem som eventuellt skulle svikta i tron på IS. De har haft yazidiska kvinnor som slavar i de hem och familjer de hade i kalifatet och de har behandlat sina slavar – ofta unga flickor – mycket illa. Jag fick höra flera hårresande berättelser av mina yazidiska patienter. 

En 13-årig flicka som varit slav i en sådan familj blev mycket brutalt behandlad av kvinnan i IS-familjen. Mannen i familjen hade dock blivit sexuellt attraherad av den unga flickan och utan vidare våldtagit henne, eftersom han ansåg sig – enligt sin tolkning av islam – ha rätt till att göra det, då den yazidiska flickan bara var en simpel slav och ingenting värd.

– Det som var märkligt i den 13-åriga flickans fall var det sätt ”husbondens” hustru reagerade. Hon visade inget ogillande gentemot mannen för att han skulle ha varit henne otrogen, inte heller för att det var frågan om en våldtäkt. Av svartsjuka gav hon sig istället på flickan, våldtäktsoffret, och kastade en kastrull kokande vatten på henne så att hon fick brännskador. Den unga flickan straffades för att mannen i familjen blivit attraherad av henne. Av islamistiska kvinnor av den sorten kan man inte förvänta sig någon bättring, menar Nemam.

– I förhållande till sina barn är dessa IS-kvinnor oförändrade. De uppfostrar dem i jihadistisk anda, till terrorister. De vill naturligtvis komma till Europa, men inte underkasta sig det europeiska systemet som bygger på demokrati och mänskliga rättigheter. De vill ingå i ett försök att skapa ett nytt fundamentalistiskt kalifat. Jag anser att med den bakgrunden och den typ av uppfattningar de hyser redan från början avverkat sin rätt till asyl. 

– Det sägs ibland att man inte ska, och inte kan, skilja barnen från sina föräldrar, framförallt inte från sina mödrar. Jag menar att vi i Sverige faktiskt har en lagstiftning som säger att man kan göra precis det. Det finns personer som oavsett släktband – hur köttsligt besläktade de än är med barnen – är olämpliga som föräldrar.  Barnen är oskyldiga, de har inte bett om att få födas in i våld och terror. Föräldrarna är förbrytare och vill uppfostra sina barn till att bli detsamma. Barnen kan vi ta hand om, och det borde vi göra enligt Barnkonventionen och FN-konventionen om Mänskliga Rättigheter. Föräldrarna skall däremot ställas inför rätta! Det är vad jag har att säga i diskussionen om jihadisterna och deras barn. I Sverige ska vi använda den lagstiftning vi faktiskt har.

På UNICEF:s hemsida skriver man:

”Till följd av ökad migration har kvinnlig könsstympning blivit ett växande problem även i Sverige. Sedan 2017 gäller därför en hårdare lagstiftning mot könsstympning i Sverige – den som utför ingreppet riskerar nu mellan två och sex års fängelse. Om brottet bedöms som grovt riskerar förövaren mellan fem och tio års fängelse. Även förberedelser och underlåtenhet att avslöja könsstympning är straffbart”.

När det gäller tillämpningen av svensk lag och lagstiftning intar Nemam en kritisk hållning. Man vet att det finns över 30 000 könsstympade somaliska kvinnor i Sverige och att könsstympning även förekommer i Mellanöstern. I Sverige är könsstympning förbjudet sedan flera år tillbaka, men endast två fall har sedan dess lagförts och tagits upp i domstol. Med största sannolikhet förekommer det fortfarande illegal könsstympning i smyg – antingen här eller någonstans utomlands. 

Jag tycker att man ska samla människor som lever i Sverige men med ursprung i länder där det förekommer könsstympning och mycket tydligt klargöra för dem att könsstympning är förbjudet och straffbart i Sverige. Därutöver ska man genomföra en lagändring som innebär att de som gör ett så djupt och allvarligt ingrepp i en människas liv och könsstympar eller låter könsstympa flickor ska förlora sitt uppehållstillstånd och sitt medborgarskap i Sverige. Könsstympning är ett oerhört grovt övergrepp. 

– Det låter kanske i svenska öron hotfullt och som ett hårt straff, men jag tror att det faktiskt skulle vara mycket effektivt. Det skulle fungera. Ryktet skulle också snabbt sprida sig över världen precis som det snabbt spred sig att Sverige är ett så bra land med sociala skyddsnät, där man blir väl mottagen av stat och kommun osv. Rykten om olika länder sprider sig lätt och snabbt. Ett budskap om att Sverige infört en lag mot könsstympning, som innebär att man utvisas om man inte följer den, skulle sprida sig mycket snabbt. En sådan lag skulle dessutom bli ett frö att gro i människors huvuden i delar världen där det förekommer könsstympning. Människor skulle börja ifrågasätta sina brutala sedvänjor. Men jag tror också att man måste vara mycket konsekvent i tillämpningen av en sådan lag. Jag tycker man borde statuera exempel och visa att man menar allvar. Först då tror jag att man kan komma till rätta med problemet med könsstympning på allvar.  

– Det jag emellertid oroar mig för är att man i Sverige är så försiktig och konflikträdd. Och det är ju så bekvämt att luta sig tillbaka och snacka om könsstympning som en ”kulturyttring” och att man måste ha överseende. Det är en form av tolerans som får katastrofala följder för kvinnor.  

CategoriesUncategorised

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *