Det går långsamt.
Det händer en del inom det svenska rättssystemet när det gäller kampen mot det våld som utövas i hederns namn. Det går långsamt. Det har förflutit några år sedan man förbjöd tvångs- och barnäktenskap. Men nya förändringar står på tur enligt justitie- och migrationsministern Morgan Johansson.
Du har varit justitie- och migrationsminister i sex år nu. Tidigare var du inrikesminister under en period. Vi vet att du var intresserad av de frågor som vi arbetar med inom VHEK. Vad var utgångspunkten för ditt intresse?
Ja, jag känner ett starkt engagemang i de frågorna. Alla människor måste ha rätt att själv välja sin egen väg i livet – vem man t.ex. vill gifta sig med eller leva tillsammans med. Ingen har rätt att inskränka dessa rättigheter på det sätt som nu sker inom de hederskulturer som finns. Detta måste ryckas upp med rötterna.
Våra regeringar i Sverige har ända sedan Fadime Sahindal mördades satsat hundratals miljoner på att försöka komma till rätta med hedersvåldet, men likafullt tycks brott som begås i hederns namn att öka. Vad tror du det beror på?
Jag tror att svårigheten ligger i att det rör sig om frågor som handlar om familj och släkt. Vi vet ju alla hur svårt det är att hantera brott som begås av människor som står oss nära. Familj och släkt är något tryggt och man bryter inte sådana band utan vidare, det vet vi alla. Om man gör det leder det till att man känner otrygghet.
– En annan orsak till att det skett en ökning av antalet brott i hederns namn är att vi för ett antal år sedan tog emot stora grupper av flyktingar från Somalia och därefter många som flytt kriget i Syrien. Sedan Syrienkriget bröt ut har vi sedan 2011 tagit emot 180 000 flyktingar därifrån. De allra flesta som kommer hit har schysta värderingar, men det är självklart att det finns en grupp bland dessa som bär hederskulturen med sig. Detta gör att det totala antalet människor som lever i en hederskultur och begår brott i hederns namn blivit fler.
Kommer hedersvåldet att öka?
Vi vill stanna kvar lite vid den här frågan om migration, integration och hederskultur. 2009 gjordes en undersökning av Ungdomsstyrelsen som visade att 70 000 unga människor levde under det förtryck och hot som utgör en del av hederskulturen. 2014 var samma siffra 100 000. Fem år senare är vi uppe i en kvartsmiljon. Jag är rädd att vi kommer att få se mer av hederskulturens effekter längre fram, eftersom den senaste flyktingvågen ännu inte börjat göra utslag i statistiken. Man kan alltså befara att statistiken kommer att se värre ut framöver.
Så kan det vara. Vi kommer sannolikt att få erfara att bland dem som kommit de senaste fem åren också i högre utsträckning kommer att anmäla brott begångna i hederns namn. Det gör att vi kan få se en ökning i statistiken. Allteftersom barnen växer upp och ser hur det moderna svenska samhället fungerar så kommer hederskulturen för dem te sig som alltmer otidsenlig. Anmälningsbenägenheten kommer då sannolikt att öka. Hederskulturens normer och begränsningar kommer att bli synlig för dem. De kommer att flyta upp till ytan och framstå som alltmer absurda. Då gäller det att vi har en stark Socialtjänst, en stark polis och en stark lagstiftning som gör att vi kan utreda och lagföra dessa brott.
Skadligt för demokratin!
I förrgår var vi i Flen och föreläste. Efteråt mötte vi lärare och socialarbetare som jobbade på ungdomsmottagningen och flickor som lever i en hederskultur. De berättade för mig att de religiösa församlingarna utsatte dem för ett väldigt hårt tryck. Man talade om att bygga särskilda moskéer för enbart flickor. De berättade om könssegregation. Ska vi ha religiösa skolor, föreningar och församlingar som utövar denna påverkan på barn och ungdomar? Till råga på allt får de statliga och kommunala anslag till sin verksamhet, då deras verksamhet finansieras med skattemedel. Ska vi ha det på det viset?
Det ska vi inte! Som ni vet är jag anhängare av en sekulär stat, där religionen har sin plats, men att det är staten som sätter ramarna. Vi skall naturligtvis ha religionsfrihet. Man ska kunna ha rätt att ha den religion man vill utöva. Men vi ska lika självklart ha rätt att slippa religion om man vill det. Jag satt några år i styrelsen för Humanisterna och jobbade mycket med de här frågorna. När det gäller anslag och bidrag till den typen av organisationer som bär upp en sådan förtryckande struktur som hederskulturen gör – sådana organisationer ska inte få pengar av det allmänna. De pengarna ska dras in.
Kulturdepartementet försöker bringa reda i vart pengarna går och arbetar på ett lagförslag. Där avser man att skapa en organisation så att man bättre ska kunna kontrollera vart de statliga och kommunala bidragen går. Vi hjälper till från Justitiedepartementets sida. Alla organisationer som vill ha bidrag ska stå för och tillämpa grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Det andra är att vi har börjat undersöka dessa skolor: vilka det är som driver dessa skolor, granska undervisningens kvalitet m.m. Nu ökar vi möjligheterna att dra in tillståndet för skolor som inte uppfyller fastställda krav. Ett antal skolor har nu stängts.
Till och med ledamöter i riksdagen har drivit tvivelaktiga religiösa skolor och använt sin politiska position för att driva skolor där könsapartheid tillämpats. Dessa skolor finns i olika delar av landet.
Jo, jag känner till Waberis (som satt i riksdagen för moderaterna) och hans skolor, men Anna Ekström, vår skolminister – jag tror det var i slutet av september – gick ut med att man skulle utöka kontrollen av hans och andra religiösa skolor.
Hur skall slöjtvånget hanteras?
Regeringen har valt att skriva in FN:s Barnkonvention i den svenska lagstiftningen. Likafullt tillämpas den inte av en del muslimska och kristna trosriktningar. Könsapartheid tillämpas. Man försöker kontrollera flickornas sexualitet och låter killarna dominera, styra och ställa. Går inte detta mot våra grundlagar? VHEK menar att i skolorna borde det inte förekomma religiösa symboler. Vill man bära slöja kan man göra det till och från skolan, men i skolan bör man ta av den och lägga den i skåpet.
Och då är vi inne på den andra frågan du ställde, som handlade om slöjan i svenska skolor. Att klä sig som man vill, det har man rätt till. Det har man även som barn och med en sådan ordning skulle man bli tvungna att förbjuda 16-17-åringar att bära ett kors runt halsen eller en Davidsstjärna. Jag tror inte att man kan förbjuda religiösa symboler, däremot kan vi förbjuda alla former av förtryck.
Men i Frankrike har man förbjudit alla religiösa symboler i skolorna. Varför kan man inte göra det i Sverige? I Turkiet var det länge förbjudet för kvinnor att bära slöja, men nu börjar man under ökat islamistiskt inflytande frångå detta förbud. Vi i VHEK möter kvinnor som tagit av sig slöjan och frigjort sig från tvånget att bära den. De har fått det svårt. Hela deras sociala liv har slagits i spillror. Där har vi förtrycket. När inte ens äldre livserfarna kvinnor inte kan värja sig, hur ska då barnen kunna göra det? Vad det handlar om är att rädda flickor från förtryck. Är det inte det som borde vara normen?
Jag är osäker på om man verkligen förbjudit exempelvis Davidsstjärnor i franska skolor. Jag är osäker på hur det förhåller sig med den saken. Vi får nog kolla hur det är. Jag har mycket svårt att föreställa mig att det i franska skolor är förbjudet t.ex. bära Davidsstjärnan. Jag betvivlar på att det skulle vara på det viset. Och vi lever ju inte i Turkiet. Det tidigare totala förbudet mot slöja var ju lika intolerant och stelbent som det rigida påbudet i Iran att alla kvinnor måste bära slöja. Det var ett diktatoriskt förbud infört av Kemal Ataturk.
Nu spelar det emellertid inte så stor roll för mig som justitieminister hur det är med den saken i Frankrike eller Turkiet. Jag måste förhålla mig till den svenska grundlagen. Skulle vi vilja införa ett förbud mot religiösa symboler i skolan måste vi först ändra grundlagen. Som justitieminister måste jag för övrigt förhålla mig till alla religiösa grupper och behandla dem lika.
(Fotnot: Efter intervjun har vi i Förortsfeministens redaktion noggrannare undersökt vad den franska lagstiftningen säger. Den förklarar att det är förbjudet att i skolorna bära synliga/utmanande religiösa symboler i skolorna. Lagtexten anger ingen specifik symbol, t.ex. det kristna korset, muslimska halvmånen eller slöjan, den judiska davidsstjärnan eller kippan, den sikhiska turbanen. Detta torde innebära att man kan bära ett halsband med en Davidsstjärna eller ett kristet kors men knappast de tidigare uppräknade huvudbonaderna i franska skolor).
Varför inga religiösa skolor?
För VHEK är det en viktig fråga hur partierna, inte minst det socialdemokratiska partiet, förhåller sig till frågan om religiösa skolor. Hittills har regeringen bara sagt att det inte skall etableras några nya religiösa skolor. Utan religiösa skolor skulle det bli lättare att föra kampen mot hederskulturen. Sveriges radio har gjort en undersökning och rapporterat att 60 skolor stängts p.g.a. etnisk segregering. Samtidigt lämnar man de religiösa skolor utanför, åtminstone tills vidare, och låter dem fortsätta sin verksamhet – kristna går i sina skolor, muslimerna i sina och judarna sina. Är inte det att splittra och segregera?
Vi kommer absolut att hålla fast vid att vi ska avveckla de religiösa skolorna. Det har vi kongressbeslut på. Du känner säkert till historien bakom allt detta. De religiösa skolorna var en följd av den borgerliga politiken i början av 90-talet. De borgerliga drev fram och införde privata skolor mot vår vilja. Den grundläggande socialdemokratiska linjen är att man i skolan skall mötas både över klassgränser och etniska gränser så att människor med olika bakgrund träffar varandra. När de borgerliga drev igenom sin privatskolereform och införde de s.k. friskolorna bröt man sönder möjligheterna att föra en sådan politik. Denna borgerliga politik ledde till en mycket kraftig segregering. De borgerliga drev en valfrihetsagitation, men det verkliga syftet bakom de här skolreformerna låg också i att vissa skolkoncerner skulle få möjlighet att tjäna väldigt mycket pengar. I spåren av de borgerligas skolreformer följde uppkomsten av många religiösa skolor. Vi kom i januariavtalet så långt att vi kunde stoppa nyetablering av religiösa skolor. Vi kommer självklart att fortsätta att driva de här frågorna vidare.
Som justitieminister har du säkert följt affären med de sex imamer som Säkerhetspolisen förklarat som säkerhetsrisker. De har drivit på radikaliseringen bland unga muslimer. Det har fattats beslut om att de skall utvisas ur vårt land, men utvisningsbesluten har inte verkställts. Det sägs att detta beror på att de skulle råka illa ut – bli mördade eller torterade – i de länder dit de tvingas återvända. Mig veterligen finns det inte ett enda exempel på att någon imam råkat illa ut när de återvänt till sina hemländer?
Jag hade gärna sett att utvisningsbeslutet i det här fallet blivit verklighet, men vi har också en lagstiftning som säger att det är domstolar som avgör om det föreligger verkställighetshinder. Det är alltså domstolarna som fattar sådana beslut, inte regeringen. Under tiden kan vi inte göra annat än att vänta på att situationen förändras så att verkställandet av utvisningsbeslutet kan ske. Medan dessa individer är kvar i landet får man hålla dem under bevakning, vilket vi gör. Några av dem har för övrigt redan lämnat Sverige. Men de som är kvar har det förstås besvärligt här. De har inget uppehållstillstånd och därmed inga möjligheter att arbeta här. Detta förfaringssätt är inget specifikt för Sverige. Det gäller alla länder som är anslutna till Europakonventionen. I den har vi förbundit oss att inte utlämna någon när det finns risk för tortyr eller avrättning.
Det finns en besynnerlig motsägelse i migrationspolitiken och det är att det finns människor bl.a. flickor som vill undslippa könsstympning, som drabbas av en mycket strikt tillämpning av vår migrationslagstiftning och tvingas lämna Sverige. Samtidigt finns det personer som kommit hit som flyktingar, återvänt till sina hemländer och till och med blivit ministrar där, men samtidigt fortsatt att erhålla bidrag från Sverige. Det handlar om män med makt och pengar.
Lagstiftningen är ju sådan att alla som löper risk att avrättas, torteras eller könsstympas ska ha uppehållstillstånd i Sverige. Och som sagt så har vi tagit emot 180 000 människor sedan 2011. Män, kvinnor och barn.
Mest män faktiskt…
I första skedet, ja. De som kom 2016 var mest män, men därefter kom deras familjer – kvinnor och barn från flyktinglägren. När det gäller de som återvänt och fått olika uppdrag och hamnat på framträdande poster så är det så att de haft skyddsskäl när de kom och fick då uppehållstillstånd. Åt själva uppehållstillståndet kan man inte göra så mycket. Beslut om sådant är fattat och kvarstår. Har personen i frågan begått brott eller fått bidrag som han eller hon inte har rätt till, då ska det svenska rättsväsendet i vanlig ordning gripa in och ta itu med saken. Har du inte skyddsskäl så ska du inte ha uppehållstillstånd.
Genomförda och kommande åtgärder?
Det finns enligt uppskattningar som gjorts omkring 600 000 könsstympade kvinnor i Europa. Kommer du som justitieminister försöka att i EU driva på utvecklingen så att fler EU-länder antar en lagstiftning liknande den svenska eller allra helst förmå EU att föra en enhetlig politik mot könsstympning så att risk för könsstympning kan bli ett skyddsskäl som gäller för hela EU?
Jag svarar ju bara för den svenska lagstiftningen och den säger mycket tydligt att om du löper risk att könsstympas då ska du ha uppehållstillstånd. Vi har ju för övrigt nyligen, den 1 juli i år, infört en ny lag som gör det möjligt att ingripa mot resor utomlands när det föreligger risk att ett barn kommer giftas bort eller könsstympas. Det sker faktiskt en hel del på det här området som vi talat om här idag. Just i dagarna presenteras ett förslag till en särskild brottsrubricering när det gäller brott i hederns namn, som jag hoppas kommer att innebära att straffskalorna ändras så att brott i hederns namn bestraffas hårdare. Det sker en rad förändringar.
Vi har inte talat om balkongflickorna – flickor som när de inte underkastar sig sina föräldrars giftermålsplaner – blir mördade genom att de kastas ut från en balkong, varefter deras död framställs som självmord. Ofta har dessa brott utretts på ett dåligt sätt, därför att polisen varit rädd för att beskyllas för rasism. Vi har själva hört poliser ge uttryck för sådana farhågor.
Jag tror att detta håller på att förändras. Beskyllningar riktade mot polisen för att de är rasistiska går inte hem på samma sätt längre. Problemet när det gäller dessa brott är naturligtvis att det är svårt att få fram tekniska bevis, vittnen m.m. som kan ligga till grund för åtal. Likafullt försöker vi att göra något när det gäller dessa brott. Polisens resurser har utökats för att vi ska kunna ta itu med även hedersbrott. Vi har anslagit mer pengar till polis och åklagare för att dessa brott ska kunna bedrivas. De här brotten är högprioriterade.
En sak kommer att bli mycket viktigt framöver när vi får en särskild brottsrubricering för hedersbrott. Då kan man jobba med hedersbrott på ett nytt sätt, och på samma sätt som vi sedan några år tillbaka kunnat göra när det gäller kvinnofridsbrott. Får man till en särskild brottsrubricering kan man lägga ihop antal olika brott som skett under en längre period under en och samma brottsrubricering och på det sättet komma högre upp på straffskalan. Vi genomförde kvinnofridslagstiftningen för 20 år sedan och kan idag se att det har betytt jättemycket för att få upp skalorna. Jag tror och hoppas det kommer att betyda mycket också när det gäller brott i hederns namn.