Ingen liten skitsak i samhällets marginal

Skulle du vilja berätta för oss vem du är, varifrån du kommer och hur det kommer sig att du hamnat i Sverige?

Jag heter Shara Hassan och kommer från Kurdistan, och jag har bott i Sverige i 30 år. Jag lämnade mitt hemland i ganska tidig ålder, jag var bara 18 år. Jag hade just hunnit gå klart lärararlinjen där. Därefter följde några år då jag och min man, som var gerillasoldat, levde i bergen i ett och ett halvt år. Sedan fick vi stipendier i Ryssland och studerade där. Efter att ha studerat klart sökte min man och jag asyl i Sverige.

Vi valde Sverige för att det var ett demokratiskt land som försvarade de mänskliga rättigheterna. Sedan jag kom till Sverige har jag arbetat med barn under alla mina år här.

Först läste jag naturligtvis på SFI under sex månader. Därefter flyttade vi till Märsta och jag började plugga på Komvux. Efter det gick jag till Arbetsförmedlingen och frågade om jag – eftersom jag hade en lärarutbildning – kunde få arbete på förskolan. Jag fick jobb, och sedan arbetade jag som förskollärare i nästan 13 år. Jag ville jobba med äldre elever och började på Lärarhögskolan för att vidareutbilda mig.

Du antyder att du gjort en lång och framgångsrik livsresa i Sverige med mycket arbete och utbildning, trots att du gifte dig tidigt. Det var ju för 30 år sedan du kom hit. Det var ett annat Irak och Kurdistan än det vi ser idag. Hur drabbades du av hedersförtrycket under tiden du levde där? Hur var det när du var ung och gick i skolan där? Vilka minnen har du från den tiden?

Det fanns olika kulturer med skilda sociala koder i olika hem, men i vår familj hade vi en farmor som bestämde väldigt mycket. Det var hennes regler som gällde. De beslut hon fattade och de förhållningsorder hon gav var vi tvungna att följa. Hon riktade sig däremot inte direkt till oss när hon ville tala om för oss vad som var lämpligt eller olämpligt beteende. Hon pekade på andras dåliga beteende och förklarade till exempel:

“Titta på grannflickan där. Hur kan hon ha mage att gå klädd på det där viset. Och hon har för många killar omkring sig.”

Det var en sorts indirekt uppfostran. Budskapet var att går man klädd på ett visst sätt eller ofta springer hem till kompisar, särskilt om det är en vän som har många bröder, så är det något som inte är bra. ”Då är man ute efter någonting… ”

Hon var jättenoga med hur vi uppträdde. Hon betonade : ”Du är ung och vacker, du ska gå rak i ryggen, du ska vara stolt och gå rakt fram och inte titta åt sidan, inte på någon pojke. Gör du något sådant ser man ner på dig och ingen vill ha dig.” Det var viktigt hur jag uppträdde. Det betydde mycket för att jag skulle bli accepterad av andra.

Jo, man uppfostrades i enlighet med hederskulturens regler. Men hur var det i skolan, för skolan är i mångt och mycket en spegelbild av samhället?

Under hela min skoltid i Kurdistan gick jag i blandade klasser med både pojkar och flickor. Det var till en början ganska fritt och respektfullt. Vi bodde en liten bit utanför staden, Sulimania, men snart började man genomföra ändringar som innebar att pojkar och flickor inte skulle undervisas tillsammans – även på lärarlinjen.

Det blev så att tjejerna gick i skolan på förmiddagen och killarna på eftermiddagen. Man fick inte lämna skolans område. Man skulle inte visa några tecken som antydde att man ville ha kontakt med någon kille. Vi tyckte det var jobbigt i den åldern. Vi var ju i 15-16 årsåldern och man ville ju ha kontakt med pojkar. Atmosfären i skolan var väldigt hård. Lärarna och föräldrarna var väldigt hårda mot oss – i alla fall mot mig.

Det var också på det viset att om man slutade skolan kl. 12 så måste man vara hemma
senast halv ett. Höll man inte tiden blev föräldrarna väldigt arga på en, för man kunde bli misstänkt för att man träffade en kille eller gjorde något som inte passade familjen.

Familjens rykte var jätteviktigt. Jag anpassade mig väldigt mycket.

På den tiden i Kurdistan var det nog lättare att anpassa sig, eftersom alla var i samma situation. Man visste inget bättre. Man hade ingenting att jämföra med.

Jag kan tänka mig hur svårt det är för flickor som är uppfostrade enligt kurdiska, turkiska eller iranska normer och uppförandekoder, att se vilka friheter och möjligheter svenska flickor och pojkar har när det gäller att umgås och träffas efter skolans slut – när deras flickkompisar går till modebutikerna och tittar på kläder eller fikar tillsammans med sina pojkkompisar. Själva är de tvungna att gå raka vägen hem efter skolan för att det inte ska börja pratas om dem. Nu är hon ute och härjar…och så vidare.

Valet av äkta man

Hederskulturen med sina begränsande normer följer en varje minut under dagen. Du gifte dig för svenska förhållanden ganska ung. Du var 18 år. Var det du själv som fattade det beslutet eller försökte föräldrarna styra dig vid valet av man?

Jag fick bestämma själv. Men det är ju så att om du har varit begränsad under hela din uppväxt så vet du inte så mycket om hur du ska välja eller vad du ska tänka på när du väljer. Det räcker inte med att man får lite valfrihet i slutet av sin uppväxt. Man sade hela tiden: ”Du får välja själv, men du får inte smutsa ner ditt rykte.” Det fanns en rädsla som hela tiden präntades in. Jag fick välja själv, men jag skulle se till att omgivningen blev nöjd med mitt val. Jag blev alltså inte bortgift utan fick fatta det där sista avgörande beslutet själv. Man utsåg ingen man åt mig.

Man väljer själv, men det görs vissa förberedelser inför valet av man. En ny fråga inställer sig då: Vem står för dessa förberedelser – föräldrarna eller en själv? Du har talat om begränsningar. Det finns alltså i alla fall gränser som man inte får överskrida. Var går de där gränserna?

Ja, det kan hända att man förälskar sig och blir kär i en pojke och omgivningen får veta det och folk börjar prata. Ja, då får man kanske inte gifta sig med den där pojken för att det skvallrats om att man kanske kan ha haft sex med honom. Det går inte att gifta sig med honom, för att man dragit familjens heder i smutsen. Om du blir kär i en pojke så är det jätteviktigt att ingen får veta om det. Det måste hållas hemligt. Jag har många tjejkompisar som varit kära, men bara för att de inte kunnat hålla det hemligt har de inte fått gifta sig med den de varit förälskade i.

Då blir det ju så att flickorna inte gifter sig med pojkar som de tycker om och älskar, utan med dem som föräldrarna utser till äkta make.

Ja, det är föräldrarna som i verkligheten bestämmer vem flickorna ska gifta sig med. Föräldrarna anger riktningen och bestämmer långt i förväg hur hela processen fram till bröllopet ska gå till.

Många vuxna kvinnor säger att de fått välja sin man själva, men i själva verket har de varit manipulerade hela vägen. Allt det där pratet om valfrihet är bara en dimridå. Man påstår att flickorna själva väljer att bära slöja. Det gör de inte alls, de indoktrineras redan som barn att de när de blir nio år ska börja bära slöja. Det är inte valfrihet.

I min familj var det inte så att familjen plockade fram en man som jag skulle gifta mig med. Jag hade möjligheten att säga nej, så i det avseendet hade jag valfrihet. Många kvinnor har inte haft den möjligheten.

Hederskulturen i vardagen

Det har ju gått många år sedan du gifte dig i Kurdistan. Nu har du levt 30 år i Sverige. Det är många som kommit hit från Mellanöstern, Iran och Afghanistan. Deras liv här kan knappast beskrivas som problemfritt. Migrations- och integrationsfrågor fyller dagligen en stor del av tidningarnas spalter, Internet och Facebook. Du har ju i ditt arbete i skolan en bra utsiktspunkt – vad ser du utifrån den när det gäller hedersförtrycket? Vad görs och vad försummas?

Ja, under många år uppmärksammades hedersförtrycket inte alls. Det var först i och med morden på Pela Areoshi och Fadime Sahindal som media fick upp ögonen för förtrycket av invandrartjejer. Det var då det började bli känt hur det stod till hemma hos en del flickor.

Jag jobbade ju med nyanlända flickor som skulle lära sig svenska och där mötte jag tjejer med stora problem. Föräldrarna var mycket hårda mot sina döttrar. De fick absolut inte gå ut efter skolan, absolut inte sitta bredvid pojkar i klassrummet. Många var tvungna att bära hijab från årskurs 3 och uppåt.

Jag minns särskilt en flicka som blev kvar på skolgården och spelade basket en stund efter skoldagens slut. Hon kom alltså inte hem på utsatt tid. Modern kom rusande till skolan och var alldeles uppriven. Hon skrek åt mig att jag var ansvarig om det hade hänt flickan någonting. Klockan var 3 på eftermiddagen och skoldagen slutade den dagen 13.30. Den här stackars kvinnan var fullständigt panikslagen. Hon skrek åt mig:

”Nu kommer det att hända någonting. Nu är hon ute med någon kille.”

Det förekommer så mycket missförstånd. Och många invandrare talar om hur slappt det svenska samhället är. Man missförstår det svenska samhället på sätt som leder till att man misstror både landets medborgare och landets myndigheter.

Politiker och myndigheter talar så mycket om hur nödvändigt det är med förebyggande arbete för att man ska förhindra uppkomsten av sociala problem. Jag tycker att det förebyggande arbetet i många sammanhang lyser med sin frånvaro. Det gäller särskilt nyanlända. Det är när personer just kommit hit man har chansen att förmedla information om det svenska samhället. Samhällsinformationen är väldigt dålig och nästan alltid alldeles för sen.

När man flyr till ett annat land så flyr man också från någonting. Man flyr för sitt liv och för att skydda sina barn. Man flyr för familjens bästa och barnens bästa. Men hur får man som förälder reda på vad som är mina barns bästa i det nya landet? Man får vänta jättelänge på att få veta något om hur samhället här fungerar.

Barn som går i skolan är de som först möter det nya samhället, upptäcker och lär sig nya saker. När sedan barnen kommer hem blir det kollisioner och missförstånd. Föräldrarna har inte fått tillräcklig information, medan barnen upptäckt och fått lära sig nya saker som strider mot föräldrarnas föreställningsvärld.

Barnen har fått lära sig att detta nya nu är deras liv och att de har rättigheter. Föräldrarna har däremot inte fått möjlighet att lära sig något. Barnen kommer hem från skolan med nya kunskaper och möter föräldrarna som inte fått lära sig något om detta nya land. De kanske rent av blivit felinformerade eller blivit offer för ryktesspridning. Det är då vi får kulturkrockar och konflikter i familjerna.

Sedan kommer barnen tillbaka till skolan och berättar för lärare och kuratorer hur de blir behandlade av sina föräldrar. Kulturkrockarna och konflikterna utvidgas till att omfatta skolan med lärare och kuratorer på den ena sidan och föräldrarna på den andra. Barnen hamnar i ett ingenmansland, där de har svårt att orientera sig.

Om man vill förhindra att dessa konflikter uppstår måste man gå igenom vilka lagar och förordningar som gäller i Sverige. Här är det förbjudet att misshandla sin fru och sina barn. Nu säger jag inte att alla gör det, men alla behöver höra det och få veta vilka konsekvenser som följer av sådana handlingar i Sverige.

Jag tänker på den där mamman du talar om som blev hysterisk och sprang till dig i skolan när hennes dotter inte kom hem direkt efter skolan. Hon var skräckslagen och trodde kanske att hennes dotter träffade en kille och förlorade oskulden. Hon var förtvivlad för att hon var fullständigt övertygad om att den där myten om oskulden var sann. Inte bara det. Flickan behövde kanske inte ens träffa någon mansperson alls. Flickan får ändå dåligt rykte och därmed hela familjen. Inom hederskulturen är myten om oskulden och mödomshinnan så stark att flickorna kan bli mördade om de inte underkastar sig den.

Visst var det så när jag var liten att vi flickor inte fick cykla, inte simma eller utöva krävande kroppsövningar för man trodde att man skulle börja blöda. Det skulle då inte komma något blod på bröllopsnatten. Det sistnämnda är så viktigt för många att flickor kan bli mördade vid misstanke om att flickan varit med en man. Det är därför så otroligt viktigt för dem som kommer hit att de så snart som möjligt får klart för sig vilka barnets rättigheter är och att vi i Sverige följer FN:s barnkonvention.

Det räcker inte med att jag pratar med mina elever om barnkonventionen och vad den betyder. Man måste också nå föräldrarna. Gör man inte det bygger man ett slott på lösan sand. Grunden är ju till sist ändå föräldrarna.

När man talar med föräldrarna hör man dem ofta säga: ”Ni talar bara om barns rättigheter. Har inte barnen också vissa skyldigheter.” Dessa skyldigheter som barnet då anses ha, har de i första hand gentemot föräldrarna. Barnets skyldigheter gentemot föräldrarna krockar med kravet på föräldrarnas respekt för barnets rättigheter.
Jag tror inte att konflikter av det här slaget löses av skolan. Visst ska man ha samtal och föräldramöten, men det kan uppstå missförstånd. Föräldrarna kan få för sig att skolan ska uppfostra både barnen och föräldrarna. Man måste finna andra och fler vägar för samarbete mellan föräldrarna och andra myndigheter.

Jag har träffat föräldrar som säger: ”Varför kommer socialen och hämtar mina barn? I mitt hemland slog jag mina barn varje dag. Här har jag bara slagit mina barn två gånger. Det betyder ju att jag håller på att förbättra mig?” Den förälder som säger så har inte förstått innebörden av de två gångerna – att en gång är en gång för mycket i Sverige. Det krävs information och utbildning. Men man kan naturligtvis bli hur utbildad och informerad som helst utan att det sker någon förändring. Handlingar medför ju alltid konsekvenser. Information borde helst ske redan när någon söker asyl.

Hanteringen av hedersvåldet i skolan

Åter till skolan och dess arbete mot hedersförtrycket. Skolan spelar ju en viktig roll som en del av integrationsprocessen. Skolan får inte smita undan undervisningen i sexualitet, samtycke och relationer, idrotten, simundervisningen. Likafullt förekommer det att skolor ser mellan fingrarna med flickors frånvaro i dessa ämnen. Vad gör man för att ändra på detta?

Det händer naturligtvis att barnen säger att de inte vill delta i till exempel simundervisningen. De säger envist att de inte vill lära sig simma. I själva verket är det föräldrarna som förbjudit dem att gå till simundervisningen. Att det förhåller sig på det viset säger inte barnen för de har lärt sig att om de säger att föräldrarna förbjudit dem att gå till simhallen så får familjen socialförvaltningens ögon på sig. Detta är mycket olyckligt, eftersom man lastar över ansvaret för barnets bristande insikter och färdigheter på barnet, när det i själva verket är föräldrarna som inte tagit sitt ansvar.

Barnet säger ju inte som det är därför att de inte vill bli omhändertagna av socialtjänsten. De vill naturligtvis vara lojala med sina egna föräldrar. En hel del av de här problemen skulle minska avsevärt om informationen om Sverige som samhälle kunde delges tidigare än vad som sker idag.

Förutom okunnigheten om hederskulturen och hedersförtrycket finns det ju en valhänthet från skolans och andra myndigheters och institutioners sida. Man vet inte riktigt hur hedersförtrycket fungerar och framför allt inte hur man ska hantera situationen när man stöter på det. Lärarna är inte tillräckligt observanta. Många av dem är väldigt arbetsbelastade … eller motsatsen. Det är jobbigt att ta sig an problematiska elever – man tittar bort.

Ja, så kan det vara. Det finns ibland en viss liknöjdhet eller likgiltighet. Lärare och annan skolpersonal kan smita ifrån eller förtränga problemen. Man säger: Låt dem ha sin kultur, låt oss respektera att de är annorlunda. Man engagerar sig därmed inte i situationen för stunden och skapar därmed ännu större problem i framtiden. De avvikande eleverna kommer ju att bli äldre och ingå i det svenska samhället. De kommer att påverka alla som är runt omkring dem.

En av skolans uppgifter är att barnen ska bli ”goda samhällsmedborgare”. För några år sedan fördes en intensiv diskussion om att uppfostra eleverna till ”goda samhällsmedborgare”. Den diskussionen förekommer inte så ofta idag. ”Goda samhällsmedborgare” är sådana som ”sköter sig”. Alla har ju inte lika lätt för att ”sköta sig”. Förutsättningarna för att “sköta sig” är olika.

Kommer man från en familj med problem är det inte så lätt att uppnå det där skötsamhetsidealet. Familjen håller sig med egna lagar och regler som inte ligger i linje med svenska förhållanden. Det leder till att barnen blir frustrerade och får svårt att koncentrera sig i skolan. Istället bråkar och tjafsar de på lektionerna. Då vet jag att det ibland inträffar att lärare säger: ”Låt oss lämna den där bråkige och problematiske eleven därhän och koncentrera oss på de 24 andra istället”.

Vad händer när skolan, till följd av brist på resurser och kunskap eller för att man hemfallit åt kulturrelativism, inte heller ställer upp. Nu är emellertid läroplanerna ändrade sedan 1 juli 2023. Märker du något av det?

Inte så mycket. Jag har själv tagit upp hedersförtrycket ett par gånger, men skolan har mest ägnat sig åt att prata med barnen om det mest grundläggande när det gäller skolans värdegrund – att ingen får röra din kropp om du inte vill. Jag undrar emellertid om det verkligen räcker med detta.

Egentligen borde alla lärare i kommunen där jag arbetar få en ordentlig föreläsning om hedersvåldet – särskilt om hur man arbetar förebyggande. Det behövs säkert på andra ställen också.

Allt detta är så viktigt därför att hederskulturen är en så tyst kultur. Den lever i skymundan. Även om jag märker att en flicka går omkring med hijab och är mycket skygg och att hennes bror övervakar henne, så förnekar de båda att de har några problem. Trycket hemifrån gör sig gällande.

Föräldrarna säger till barnen att de aldrig ska gå till skolans kurator, för då blir de stämplade på ett sätt som kommer att följa dem hela livet. Hur ska kuratorn nå de här eleverna som mår dåligt? Vi har alla läst våra kursplaner och vi ser vad det står i dem, men det behövs mer utbildning och diskussion om hur man konkret ska gå tillväga när man upptäcker hedersförtryckets effekter bland barnen och vad man ska göra när man väl upptäckt dem.

Inom skolan kan det finnas personer som själva är uppvuxna i hederskulturen och är en del av den.

Jag har faktiskt aldrig sett att någon skolpersonal motarbetat några kursplaner i de skolor där jag arbetat. Jag kan naturligtvis inte gå i god för hur det är på de religiösa skolorna. Det är ju faktiskt så att om ett barn kontaktar kuratorn så måste kuratorn ta kontakt med föräldrarna och fråga om barnet får gå till kuratorn. Det är då föräldrarna kan förhindra att barnet träffar kuratorn i fortsättningen.

I skolan arbetar ju inte bara lärare. Det finns ju mycket annan personal och så finns ju där alla obehöriga och vikarier, som inte har tillräcklig utbildning eller som inte är färdiga med sin lärarutbildning.

Många lärare och andra anställda i skolan är konflikträdda. Föräldrar riktar kritik mot skolan, inte minst mot enskilda lärare. Föräldrarna biter sig fast vid hederskulturens föreställningar, myter och normer. Många av våra samhällsinstitutioner har i praktiken inte varit tydliga när det gäller hederskulturen – kanske inte ens i moraliskt och ideologiskt avseende. Istället har de vikit sig för kulturrelativismen. Kvar blir bara vackra ord – men kanske väl så tomma?

Just precis! Vi måste dra fram det som döljer sig bakom de vackra orden och i detalj och mycket konkret klargöra hur verkligheten ser ut för unga människor, särskilt när det gäller flickornas situation, och vidta konkreta åtgärder mot hederskulturen och hedersvåldet. Det vi talat om här är inte någon liten skitsak i samhällets politiska och sociala marginal. Hederskulturen sträcker ut sina tentakler till flera olika delar av samhället och driver utvecklingen i riktning mot bristande respekt för demokratiska och mänskliga rättigheter – och en sådan utveckling drabbar flickor och unga kvinnor allra hårdast.