Redan vid den islamiska regimens maktövertagande i Iran 1979 ställdes kvinnorna inför ett ultimatum: underkastelse eller motstånd. När ayatolla Khomeini införde den obligatoriska slöjan gick kvinnor omedelbart ut på gatorna. De visste vad som stod på spel. Fyrtiosju år senare pågår samma kamp – men till ett ännu högre pris.

Under de senaste decennierna har kvinnor i Iran och Mellanöstern stått längst fram i kampen mot tvångsslöjan och religiösa påbud. Den så kallade arabiska våren visade detta med all tydlighet. I Kairo, Tunis, Damaskus och andra städer deltog kvinnor – unga flickor, lesbiska kvinnor och aktivister – sida vid sida med män. De gjorde det trots hot, sexuella övergrepp och våldtäkter från islamistiska grupper. Historien visar gång på gång att kvinnor i muslimska länder inte passivt accepterar religiöst förtryck, utan aktivt bekämpar det.

Denna kamp nådde åter världens uppmärksamhet hösten 2022, efter statsmordet på den kurdiska kvinnan Jina Amini, som dog i den iranska moralpolisens förvar för att hon inte bar slöjan på ”rätt sätt”. Upproret som följde leddes av kvinnor och flickor som brände sina slöjor och ropade: Kvinna, liv, frihet. I början av mars mördades den feministiska rösten Yanar Mohammadi i sitt eget hem i Bagdad av islamistiska grupper. Hennes kamp för kvinnors rättigheter var välkänd i hela Irak. Yanar kämpade också mot det lagförslag som senare antogs av en majoritet i det irakiska parlamentet – där giftermålsåldern för flickor sänktes från 18 till 9 år.

Mot denna bakgrund framstår den svenska debatten om slöjan som skev och präglad av ett ankdammsperspektiv. Inte minst bland liberala och vänsterfeminister reduceras slöjan ofta till en fråga om religionsfrihet. Samma rörelser som historiskt kämpat för att befria kvinnor och barn i Sverige från religiösa påbud försvarar i dag ett plagg som i praktiken symboliserar könssegregering och kontroll – inte minst när det gäller barn.

Det är anmärkningsvärt att vi i Sverige år 2026 ens behöver argumentera för flickors rätt att slippa religiösa krav i skolan. Samtidigt betalar kvinnor i Iran, Kurdistan, Rojava, Irak och Afghanistan med sina liv för samma frihet. Där kämpar deras medsystrar mot slöjan och mot religiöst förtryck. Här tillåts högljudda islamister och religiösa företrädare tala i alla kvinnors namn – ofta med stöd av västerländska feminister som borde veta bättre.

Vår samtid, präglad av krig och oro, påminner oss om en enkel sanning: kvinnors rättigheter är universella. Solidaritet kan inte vara selektiv. Att stå upp för kvinnors frihet i Iran, Syrien, Kurdistan, Afghanistan och på andra platser kräver också modet att försvara flickors rättigheter här – utan undanflykter, utan relativisering och utan rädsla.

Står vi upp för hedersutsatta flickor i svenska skolor och förskolor, som inte själva får välja sina liv, står vi också upp för kvinnorna i Teheran, Rojava, Bagdad och Kabul. För kampen är densamma: rätten till sin egen kropp, sin egen röst och sitt eget liv. Den som menar allvar med kvinna, liv, frihet kan inte blunda när friheten begränsas – oavsett om det sker i Mellanöstern eller i Sverige.

Varken Hora eller Kuvad driver nationella och internationella krav på att den svenska regeringen och riksdagen ska stärka kvinnors och flickors rättigheter – både här hemma och globalt. Det sker genom att lyfta kvinnors situation i EU, FN och andra politiska sammanhang. Flera av våra krav har också blivit lag, vilket är viktiga steg framåt: förbud mot oskuldskontroller och så kallade oskuldsoperationer, lag mot kusinäktenskap samt hedersrubricering och straffskärpning för att föra ut barn ur landet i syfte att utsätta dem för barnäktenskap eller könsstympning.

Men lagar räcker inte. De måste följas upp. Myndigheter och rättsväsende som ska tillämpa lagarna behöver utbildning och kunskap om hederskulturens mekanismer och komplexitet. Det är oacceptabelt att hundratusentals unga flickor, kvinnor och pojkar lever under hedersförtryck i Sverige.

Vi kan aldrig kalla oss jämställda förrän alla kvinnor och flickor är fria. Den förväntningen måste vi kunna ha på Sverige – ett land som länge har stått i bräschen för jämställdhet.

Vi kan heller inte blunda för motsägelserna i vår egen samtid. När politiker och feminister säger sig kämpa för frihet och jämställdhet, men samtidigt accepterar att små barn i skolan och förskolan bär slöja till följd av religiösa och kulturella krav, uppstår en tyst acceptans av ofrihet. Att detta tolereras av delar av den svenska politiken och feminismen är svårt att förstå.

För oss är det enkelt: frihet och jämställdhet får aldrig vara villkorade av religion eller kultur. De rättigheter som garanteras alla barn och kvinnor – genom barnkonventionen och svensk lag – måste alltid gå före förlegade traditioner och patriarkala strukturer.

Amineh Kakabaveh
ordförande, Varken Hora Eller Kuvad