Nya lagar rörande hedersförtrycket har stiftats och börjat gälla. Men i vilken grad följs de upp av myndigheter som polisen och rättsväsendet? I vilken utsträckning kan de nya lagarna komma att tillämpas och vilken effekt kan de komma att få i samhället? Dessa och flera angränsande frågor om kampen mot hedersförtrycket diskuteras här av Rebecca Lagh som är jurist med erfarenhet av hedersbrott och Amineh Kakabavek, ordförande i VHEK.
– Den första frågan jag vill ställa till dig, Rebecca. handlar om vårt rättsväsende idag när det gäller hedersbrottsligheten. Står det väl rustat med konkreta kunskaper om de lagar som stiftats för att skydda dem som är hedersutsatta och när det gäller att på allvar ta itu med dem som gör sig skyldiga till brott i hederns namn?
Jag jobbar som advokat och som sådan väldigt mycket med hedersrelaterade ärenden. Det har blivit särskilt spännande nu, tycker jag, när vi fått en ny lag mot hedersförtryck. Jag gissar att vi kommer in på allt det nya lite senare, men låt mig först beskriva min person och belägenhet. Jag har varit advokat i 16 år, men jag har egentligen jobbat med den här typen av frågor I ungefär 20 år, kanske mer. Jag kan inte ange exakt årtal och datum när jag började engagera mig i hedersfrågorna, men engagemanget har varit långvarigt. Dock inte bara med hedersfrågorna utan även med våld i nära relationer.
På vår byrå jobbar jag enbart med våldsutsatta och mest med kvinnor och barn, men även män, som även de kan vara hedersutsatta. Jag har alltså en tämligen lång och gedigen erfarenhet av hur hedersförtrycket fungerar.
Det är en ganska speciell uppgift på det sättet att kunskapen och kompetensen när det gäller de här frågorna fortfarande är ganska låg. Därför, menar jag, att kravet på att hedersförtrycket skulle ges en särskild brottsrubricering var bra. Nu har vi fått en sådan brottsrubricering..
Få fällande domar
– Men det är få mål som kommer upp i domstolarna. Det tycks dröja innan vi ser någon sorts ”genombrott”?
Ja, det avkunnas fortfarande väldigt få domar. Man kan naturligtvis fundera över varför det är så. På den punkten tror jag faktiskt att det handlar om att vi generellt sett inom rättsväsendet är dåliga på att fånga upp signaler som är uttryck för eller tecken på hedersförtryck. Man har svårt att sätta sig in i och förstå vad det handlar om. Det finns bara ett fåtal fällande domar avkunnade hittills.
– Vi har t.ex de här föräldrarna som var för sig dömdes till ett år respektive ett år och sex månaders fängelse. De ville båda först överklaga tingsrättens dom i hovrätten, men jag läste senare att en av föräldrarna dragit tillbaka sin överklagan. Den . domen var en framgång för oss som bekämpar hedersförtrycket.
– Straffsatserna skärptes, men frågar man polisen säger man där att det finns hundratals anmälningar men att väldigt få av dem som leder till åtal.
– Lagen finns alltså, men kanske är det fortfarande så att man inte vill veta eller inte klarar av att utreda brotten tillräckligt noga. Jag vet faktiskt inte med bestämdhet varför lagen om brott i hederns namn i jämförelse med andra förbrytelser inte ger samma effekt i form av fällande domar. Det verkar som om det är väldigt mycket enklare sätta sig in i, utreda och döma i alla andra brott än i hedersbrottsärenden.
– En annan fråga som också är av intresse att ställa är: Kan det finnas andra hinder som står i vägen för noggranna utredningar och fällande domar än bristande kunskap? Tror du att det kan finnas en rädsla för att man inte gör det man faktiskt ska göra?
Jag tror att det förutom okunnighet finns en – nu när du nämner det – en rädsla för att framstå som rasist. Man är väldigt försiktig med att kalla det hedersvåld för att man är rädd för att bli anklagad för att då peka ut en viss folkgrupp. Rädslan och osäkerheten tillsamman med okunnigheten och det bristande kompetensen gör att man blir onödigt försiktig.
Ingen kan säkert fastställa hur det ligger till med allt detta, men jag tror att allt detta sammantaget kan vara en bidragande orsak till att vi inte ser så många rättsfall som leder domar.
När det gäller straffskärpningsgrunden, erinrar jag mig ett kombinerat brottsmål och relationsbrott. Jag har en kollega på Advokatbyrån som företrädde en kvinna i en hederskontext. Mannen hade inför barnen knivhuggit kvinnan i en vårdnadstvist. Trots att det pågick ett brottmål mot mannen och trots att det fanns risker för barnen och mamman, som levde i skyddat boende, beslöt tingsrätten att pappan skulle ha umgängesrätt med barnen. I det fallet hade mammans målsägandebiträde, min kollega, pläderat utifrån för just hedersmotivet som straffskärpningsgrund. Tingsrätten gjorde bedömningen att det förelåg ett hedersmotiv. Men sedan när målet kom upp till hovrätten så fick målsägandebiträdet inte följa med upp i högre instans. Hovrätten gjorde bedömningen att det inte var styrkt att hedersmotiv förelåg.
– Hur kan det komma sig att det kan bli på det viset ?
Det har kommit nya regler för brottmål som säger att målsägandebiträdet, alltså brottsoffrets advokat, inte får följa med upp i högre instans. Det är ofta på det viset, såvida det inte finns särskilda skäl till ett annat förfaringssätt. Det betyder att åklagaren då tar över målsägandebiträdets roll och uppgift och driver processen I hovrätten.
I det här fallet förstod åklagaren inte riktigt hedersmotivet. Det var ju vi som i egenskap av målsägandebiträden i tingsrätten hade drivit hedersmotivet och fått mannen fälld där. Men sedan när det kom upp till hovrätten så ansåg hovrätten att det inte fanns något hedersmotiv.
Den tilltalade erkände i förhör att det fanns ett hedersmotiv och det fanns ytterligare stödbevisning i den delen. Han använde inte det ordet, men det framgick helt tydligt I förhöret, att det fanns ett hedersmotiv till den gärning han begått. Likafullt förklarar hovrätten då att det inte fanns ett hedersmotiv. Att allt gick fel berodde, som jag ser det, på att åklagaren I det här fallet inte hade tillräcklig kompetens för att kunna plädera för att det bakom mannens gärning låg ett hedersmotiv. Domen hade blivit hårdare om han drivit målet som ett hedersbrott.
Nu var det ju frågan om ett mordförsök så det blev ju ett ganska ordentligt straff ändå. Men det borde ha blivit hårdare. Hovrätten ansåg att det inte var bevisat och styrkt att det var ett mordförsök med hedersmotivet. Hela historien är ganska talande, tycker jag, för hur det kan bli om man inte har tillräckliga kunskaper om hur hedersbrottsligheten ser ut,.
Kunskap och kompetens
– Men är det inte beklämmande. Om förövaren i det här fallet inte hade begått andra brott som ledde till ett hårt straff hade han lämnat rätten som en fri man. Vad innebär en sådan rättsordning för en hedersutsatt människa. Jag är orolig för att många är väldigt rädda och tvekar att anmäla förövaren när sådana här saker händer. Många upplever att man inte lyssnar på den utsatta personen utan misstror rättssystemet på grund av sin egen rädsla. Vad tror du konsekvenserna blir då?
Resultatet blir från brottsoffrets sida en känsla av rättsosäkerhet. vilket får till konsekvens att brottsoffret avstår från att anmäla brott eller tar tillbaka sin anmälan. ”Ingen förstår och ingen som lyssnar”, tänker brottsoffret. Brottsoffret kommer fram till: ”Varför ska jag gå igenom allt det här jobbiga.” Och det är ju jobbigt att genomgå en polisutredning och en rättsprocess; särskilt om den inte leder någon vart.
Läget just nu är verkligen inte bra. Men sedan det nya lagstiftningen kom till så kan jag likväl uppleva att det är jättebra att den finns för att det är ändå ett klart och tydligt uttalande som säger att det tillstånd som råder inte är okay. Under polisförhör och under utredandets gång ska åklagaren ställa kravet: Ska vi inte utreda det som ligger bakom brottet. Måste vi inte utreda om det föreligger ett hedersmotiv till det brott som begåtts?
Det är inte så sällan som man inte delar vår uppfattning utan måste driva på saker, som i min och din värld är självklarheter
Naturligtvis – det måste jag säga – finns det bra poliser, som kan jobbet när det gäller hedersrelaterade brott, men det finns också många brister. Jag tror att polismyndigheten och kanske även åklagarkammaren behöver kompetensförstärkas. Vad är heder? Man måste också kunna läsa lite mellan raderna.
För förstår man hedersproblematiken eller kontexten på ett gediget och djupare plan så kan man också ställa rätt frågor och klarlägga samband och sammanhang. Det kan vara så att den som är utsatt kanske inte alltid själv förstår innebörden av vad hon eller han berättar. Det krävs ofta att man ställer många följdfrågor. Det är också min roll eller vår roll som målsägandebiträden att I polisutredningar lägga i dagen innebörden av händelser som ytligt sett ter som vardagshändelser. Det finns alltför många biträden som inte är kunniga nog när det gäller hedersproblematiken. Får den som anmäler ett hedersbrott ett sånt biträde så är det naturligtvis inte så bra.
Omedvetenhet om utsatthet
– Det du säger nu är väldigt viktigt. Vi träffar många kvinnor i förorterna – både unga och vuxna. Vi träffar dem I skolor och på ungdomsgårdar. Jag träffar själv hundratals varje vecka, ibland tusentals på stora gymnasier och på hög- och mellanstadieskolor. Många tjejer kontaktar oss på olika sätt. I många skolor skriver många flickor uppsatser om den här frågan. Trots den aktivitet och det intresse som vi möter kan jag lova dig att jättemånga bland dem som är hedersutsatta inte har den ringaste aning om vad de själva är utsatta för, därför att de uppfattar att det här förtrycket som ett normaltillstånd. Det blir så därför att vi lever i ett segregerat samhälle med segregerade skolor och segregerade bostadsområden. Där finns inte de som har en annan livsstil eller lever under andra livsvillkor, bär annan klädsel eller har andra beteendemönster.
– Många intar en försvarsposition och säger att de själva inte är hedersutsatta, Jag träffade några unga flickor i Botkyrka för en tid sedan, som sa att de inte var hedersutsatta. Men så började vi tala om konkreta saker som giftermål, att gå på bio, fika med klasskompisar, träffa killar… Nej, nej, nej, absolut inte Sådant kan vi inte göra! Då skrattade jag och förklarade för dem att de själva tyvärr hade begränsat sin frihet. Det enda de verkligen ville var att studera och det de var rädda för var att bli bortgifta före 18 års ålder. De här nya lagarna har sett till att föräldrar kan hindras från att gifta bort sina döttrar. Man kan bli bortlovad och förlovad i religiös mening, men sådana äktenskap erkänns inte av den svenska staten.
– Därför, menar jag, att det är så viktigt att man inom vårt rättsväsende vet om att ett brott som anmälts som hedersrelaterat kan vara av den arten att den utsatta personen i varierande grad kan vara omedveten om brottets art och grovhet. Många har aldrig hört talas om brottsrubriceringen och att straffen för hedersförtryck har skärpts. Här spelar alltså advokater som du en viktig roll genom att finnas och synas I debatten.
Ja, jag tänker ofta på de här unga tjejerna – och för den delen även på vuxna kvinnor – som lever under de omständigheter som du beskriver. De upplever missförhållanden som något normalt. De vet och inser inte alltid själva att det är utsatta för ett brott.
Det är också en del av vårt jobb när vi som advokater utses att företräda dem noga diskuterar de här problemen och synliggör för de här flickorna och kvinnorna att de villkor de lever under är en följd av brottsliga handlingar. Det är viktigt säga. Vi måste säga det ofta.
Jag tycker att ni gör ett jätteviktigt jobb som går ut I skolor och pratar om det här. Det är också ett sätt att synliggöra förtrycket. Rättsväsendet behöver absolut mer kunskap. Frågan är bara: Hur ska man få systemet att ta till sig kunskapen.
Det blir nästa fråga. Jag vet inte om ni inom VHEK har någon kontakt med rättsväsendet på det sättet, genomför utbildningar och kurser m.m.
– Vad jag vet är att när det gäller polismyndigheten så fick den under förra mandatperioden 50 miljoner i egna resurser – för att utbilda poliser och utredare. Men när det gäller utbildningen av advokater och åklagare och försvarare vet jag faktiskt inte hur det ligger till. Vi inom VHEK har varit inbjudna till kurser med nämndemän. Här i Stockholm har vi blivit inbjudna till Södertörns tingsrätt två gånger, men det var länge sedan. Intresset tycks vara klent. Vi har talat om att det krävs kunskap och erfarenhet, men det krävs även ekonomiska resurser för att de lagar vi stiftar ska kunna tillämpas. Under mina 15 år som jag motionerade och interpellerade i riksdagen i dessa frågor tycker jag att det borde vara en smula besvärande för rättsväsendet att det hänt så lite när det gäller tillämpningen av de lagar som faktiskt stiftats.
Ja, att ha lagar utan att tillämpa dem, gör ju ingen skillnad. Så jag håller med dig. Jag tycker att man som hedersutsatt – eller som utomstående kommer i kontakt med någon hedersutsatt – vill anmäla ett brott så måste personen i fråga veta att man har rätt att själv välja biträde och att man då ska välja någon som har kompetens och som väl känner till hedersproblematiken. Det finns en risk att man annars på måfå får välja en företrädare vald på en lista och då lätt kan få vem som helst som inte är insatt i den typ av ärenden det handlar om. Det blir som att blunda och peka och det kan leda till att det går illa. Som hedersutsatt ska man veta att man har rätt att välja.
Hur bär man sig åt för att anmäla hedersbrott?
– Kan du för våra läsare på ett enkelt sätt berätta hur man bär sig åt om man misstänker att man själv eller någon annan är hedersutsatt. Du har erfarenhet? Vad räknas som utsatthet? Hur ska man tänka och handla om man till exempel I skolan eller på fritidsgården eller i annat sammanhang tycker sig se ett fall av hedersförtryck? Hur kan man vägleda en utsatt till att anmäla brottet? Den utsatta människan är ofta ung och under 18 år.. Kan du kort beskriva hur man ska närma sig myndigheter i frågor som dessa och övervinna den hedersutsattas ängslan inför möte med myndigheterna och deras företrädare.
Många är ju, precis som du säger, minderåriga. Det handlar om barn. I sådana fall har myndigheterna en skyldighet att alltid göra en orosanmälan till socialtjänsten, som har till uppgift att utreda hur det ligger till. Det behöver inte alltid handla om fysisk misshandel. Det räcker med att barnet utsätts för en överdriven kontroll. Du talade nyss själv om att hedersbrott kan röra sig om kraftiga inskränkningar i barnets rörelsefrihet. Här tycker jag att skolan måste bli vaksammare på elevernas situation. Det kan handla om att eleven inte får klä sig som han eller hon vill. Man kan i många sammanhang notera att vissa elever inte får umgås med vilka de vill. Man får inte delta I fritidsaktiviteter, simning och andra idrotter i skolan. Man kanske blir lämnad vid och hämtad från skolan osv. Eleven/barnet – främst flickornas – liv är kringgärdat av en lång rad restriktioner.
Det finns många tecken man måste kunna läsa av. Familjen/släkten utövar kontrollen. Alla – föräldrar, syskon eller kusiner kontrollerar hur flickorna uppträder i skolan. Det borde e n skola kunna se. Jag har själv sett att skolor, förskolor och andra myndigheter kan vara överdrivet försiktiga I att orosanmäla. Myndigheterna vill gärna att eleven/barnet själv ska ha givit uttryck för det tvång och den ångest han eller hon känner innan skolan vågar göra en anmälan. Man har för sig att det är fel att man ska anmäla oro på grund av misstanken att någon far illa. men d et är sedan upp till socialtjänstens eller polisens sak att utreda om det funnits fog för misstankarna och ingripa om det behövs. Myndigheter är skyldiga att anmäla om barn far illa om man misstänker det. Det är det första man ska tänka på.
När man kommit så långt att man misstänker att det föreligger ett hedersförtryck, ska det fastställas om det är frågan om brottet är en enskild händelse eller om det består av en hel serie händelse som var för sig är mindre allvarliga. Handlar det om det sistnämnda betyder det att brottsoffret lever i ett sammanhang som i sin helhet förvärrar brottet. Då ska situationen bedömas som att det handlar om ett hedersförtrycksbrott och dömas hårdare. Det är det som är hela grejen med brottsrubriceringen hedersförtryck.
Det räcker t.ex. egentligen med att det förekommer en stark kontroll eller att man kanske är utsatt för ett ihållande lågintensivt tvång om att t.ex. att bära slöja eller att man på fritiden inte får lämna hemmet och gå ut utan att någon annan familjemedlem följer med. Många upprepade handlingar, som begränsar brottsoffrets personlig integritet, räknas som brott för socialtjänsten att anmäla till polisen.. Resulterar polisanmälan i ett åtal gäller det för brottsoffret att välja vilken advokat eller jurist hon eller han vill ha vid sin sida.
Man har alltid rätt till en advokat som skall hjälpa brottsoffret genom rättsprocessen. Man kan föreslå flera advokater och göra en prioritetsordning om vilken man vill ha i första, andra eller andra hand o.s.v. Det ska också sägas att det är kostnadsfritt. Det är viktigt att man får en företrädare som kan och förstår hedersproblematiken.
– Om man vill ha hjälp och råd med bedömningen av om man är utsatt för hedersförtryck, är det förenat med några kostnader?
Vi har det så på vår advokatbyrå att man kan ringa till oss och vi kan hjälpa till med att upprätta polisanmälan kostnadsfritt, Det finns säkert andra advokatbyråer som också har det på det sättet. Men vi har också en rådgivningstelefon dit man kan ringa om det gäller brottmål och få stöd och råd hur man ska göra.
Många ringer till oss och frågar om de är utsatta för ett brott? Det har jag varit med om. Många är osäkra och det gäller förstås inte bara hedersproblematik. Vår växel ser till att den som ringer hamnar hos rätt person.
Det kan naturligtvis vara känsligt och svårt att polisanmäla någon för hedersförtryck. Då är det kanske lättare för en flicka eller pojke att inte stå som anmälare av ett brott av det här slaget. Då kan våra byrå stå som anmälare. Då kanske det blir något lättare för en ung människa att hantera situationen gentemot den egna familjen.
Det är jättebra. i Vi ska lägga ut kontaktuppgifter på Spotify så människor kan ringa eller höra av sig för både rådgivning och anmälan. Vi låter naturligtvis andra advokatbyråer göra detsamma.
Jag tror inte att alla gör det. Vi gör det, men jag vet att det finns några som inte gör det. Detta är ju något som byråerna själva väljer att göra.
– Vad jag förstår finansierar ni det här förfaringssättet själva, vilket är mycket både behjärtansvärt och solidariskt.
De här villkoren när det gäller rådgivning gäller inte bara dem som är utsatta för hedersförtryck utan även fall som faller under den vidare begreppet Mäns våld mot kvinnor. Förutom att dessa kvinnor är förtryckta fysiskt och psykiskt är de det också beroende i ekonomiskt avseende. Det gäller särskilt vuxna invandrarkvinnor i våra förorter. De kan vara oerhört utsatta av familjen och släkten, sina egna föräldrar, mannens svärföräldrar, sina egna söner, av sina kusiner m.fl.
Det är ju verkligen en väldigt utsatt grupp.
Pojkar som offer för hedersförtryck
– Hedersförtrycket kan följa en människa från vaggan till graven. Vi har sett fall, som vi redogör för i boken Hedersförtryck. Berättelser från Sverige och världen, där många beskriver hur förtrycket har varit och är I hemlandet och hur det är här i Sverige. Och det är skrämmande att flickor som är födda och uppvuxna här och en del pojkar och män som är homosexuella, utsätts för samma sak här som i hemlandet.
– Jag tänkte förresten fråga dig. Pojkar och män är oftast de som är förövare av hedersförtrycket, men pojkar kan också vara offer, särskilt om de är homo- eller transsexuella. Har du erfarenheter av något rättsfall med homosexuella män eller pojkar. Har du företrätt någon inom den gruppen?
Nej, inte jag själv, men vi tar oss an utsatta pojkar och homosexuella män och lesbiska kvinnor och transpersoner. Ja, alla som innefattas i hederskontexten. Men dessa är ju inte lika många som flickor och vuxna kvinnor, men vi arbetar med dem också. Det handlar förresten inte bara om att dessa grupper är antalsmässigt mindre. Det föreligger ett större hinder för pojkar, sommar homosexuella och transpersoner, att anmäla brott än för heterosexuella kvinnor. Men de finns naturligtvis.
– För en tid sedan fick vi inom VHEK en statlig utredning på remiss, Det rörde en rad frågor rörande oskuldsproblematiken. En del förslag är bra, men det finns en sak som irriterar oss mycket. Det är att utredaren begår, som vi ser det, ett allvarligt tankefel när det gäller den s.k.omvandlingsterapin. Sådant hokus-pokus finns både bland, t.ex. Livets ord och andra, ortodoxa kristna och muslimska församlingar och familjer. Terapin går ut på att man inte accepterar en homosexuell utan på rent vidskepliga grunder förställer sig att man med en speciell behandling kan förändra människors sexuella läggning. Inte sällan slutar sådan ”omvändelseterapi” i katastrof. Sådan ”terapi” genomförs ofta under resor till hemlandet. Dessa ”omvändelseresor” måste kriminaliseras, menar vi i VHEK.
Ja, att det förekommer inom hederskulturen att man vill omvandla, människors sexuella läggning. Man anser att homosexualitet och transsexualitet inte accepteras utan är något skamligt. Jag vet inte vad den svenska lagen säger. Menar du att utredningen inte vill, kriminalisera att man försöker omvandla människor, är det så?
Exakt, det jag tycker så är beklämmande är att I en utredning – även om det i tre fall fyra – det faktiskt handlar om allvarliga brott. Utredningens hela namn är Förstärkt skydd för den personliga integriteten. Behovet av åtgärder mot oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp samt omvändelseförsök
Behov av åtgärder mot oskuldsnormer, oskuldsintyg, kontroller av oskuldsintyg och oskuldsingrepp samt omvandlingsförsök.(SoU 2023,37)
Ja, då vet jag vilken utredning du pratar om, men jag har inte läst den. Jag har ju i uppgift att i första hand att hålla mig á jour med redan stiftade lagar. Men jag kommer säkert att ta del av utredningen.
– Jag vill fråga dig: Har du någon gång haft något sådant ärende, träffat någon ung människa som utsatts för omvändelseterapier eller utsatts oskuldskontroll eller avkrävts oskuldsintyg. Har du haft sådana ärenden eller mött sådana personer?
Jag har mött sådana personer och kommit med sådana ärenden, men jag har aldrig haft dem som ett brottmål i den meningen att någon stått åtalad för något brottsligt när det gäller de övergrepp utredningen räknar upp. När jag mött dem har det handlat om vårdnadstvister och dylikt. Under sådana omständigheter kan allt möjligt dyka upp. Jag harinte mött de här övergreppen du nämner i något brottmål.
Hur kan det komma sig att oskuldsproblematiken och omvändelseresorna som kanske skymtar i en vårdnadstvist eller likartade sammanhang inte tas upp och blir till brottmål. Vad tror du det beror på?
Återigen återkommer till bristen på kunskaper i ämnet som medför bristande lyhördhet. Vidare kan till det bero på vad den drabbade blivit utsatt för. En ung homosexuell person hotas av att bli eller kan ha blivit utsatt för omvandelseförsök som håller på att tvingas till eller tvingats att gifta sig med någon av motsatt biologiskt kön. Då kan det bli frågan om tvångsgiftermål av det hela. Sådana mål är inte vanliga I svensk domstolar.
Det är I alla fall min erfarenhet att alla de här brotten som har dykt upp på senare år, det vill säga på 2000-talet, är ganska ovanliga I svensk domstol. Kolla på könsstympning. Det finns ju väldigt få brottmål gällande det brottet fast lagen har funnits ganska länge. Det handlar om att det finns en tystnadskultur också. Det är en del av den normalisering som finns när det gäller hedersförtrycket. Beviskraven är dessutom höga.
Jag har haft mål om könsstympning för utredning, men det är ofta väldigt svårt att bevisa vem som genomfört den. Könsstympningen kan ha genomförts när flickan varit i ett land långt härifrån. Det blir väldigt svårt att få till ett åtal. Hur bevisar man att någon har kontrollerat att man är oskuld?
Det kan jag tänka mig att det är svårt att bevisa. Men nu har ju lagen skärpts så att även om någon mormor eller någon släkting genomfört stympningen är det förbjudet att ta med svenska barn till andra länder och genomföra ingreppet eller, rättare sagt övergreppet, eller hur?
Ja, så är det. , Även om brottet har begåtts utomlands så kan man åtala I Sverige, vilket man normalt inte kan om brott har begåtts utomlands. Det krävs dock att förövarna har någon slags anknytning till Sverige i form av medborgarskap eller bor här och har uppehållstillstånd. Men det är ju en gång så att med lagar och lagändringar att det tar tid från det att en lag stiftas till att den faktiskt tillämpas. Många gånger är det så. Det krävs att fler processer genomförs och det handlar ofta om kompetens, insikt och förståelse från polisers och åklagares sida, om hur man utreder och bevisar att brott begåtts. Det är en utveckling som ständigt måste pågå. Man måste alltså försöka påskynda den processen på något sätt.
Att knäcka tystnadskulturen
– Tystnadskulturen som vi var inne på är ett stort hinder. Det handlar mycket om familjens heder och familjens anseende utåt. Det är väldigt svårt för väldigt många att anmäla brotten.
– Det har berättats för mig att två 16-åriga flickor I en Stockholmsförort som blivit grovt våldtagna. Familjerna vet om detta, men de vill inte polisanmäla det som hänt för då tror man att flickorna blir omhändertagna. De kan inte gå kvar i samma skola och familjens rykte komma att skadas. liksom släktens anseende i hemlandet. Där är familjens anseende viktigare än flickornas psykiska hälsa. Men det går att göra en anonym polisanmälan om att en förbrytelse mot dem begått
– Skolan känner till det inträffade och ingen gör någon anmälan. Det här handlar ett av de grövsta brotten som kan begås mot ett barn. Det är precis som Fadime Sahindal sa: En flickas liv och rättigheter är ingenting I förhållande till familjens heder och anseende. Därför tror jag att det blir väldigt svårt att att få till några rättegångar. Här I Sverige vill man att den som är utsatt själv berättar om sin utsatthet, eller hur? Eller att någon annan vittnar om det och berättar. Hur många är beredda att göra det? Man berättar för mig, särskilt flickorna, men pojkar berättar också för mig ibland. Ingen går emellertid runt och berättar att deras föräldrar är dumma, elaka och ondskefulla.
– Den rättslöshet som tystnadskulturen skapar gör att väldigt många, både vuxna och barn, far mycket illa.
Ja, så är det verkligen. Och jag tycker att många myndigheter I Sverige, inte klarar av att bryta tystnaden på grund av misstro och inkompetens. Myndigheter tror ofta att det är lättare att tala med mammorna för att veta vad som hänt. Det är komplext, mammorna är också involverade och underkastade hederskulturens regelverk. Myndigheter har väldigt svårt att förstå att mammorna också är involverade I förtrycket. Ibland kan de till och med istället vara starkt pådrivande i att upprätthålla tystnadskulturen, viiket gör att de här barnen blir ännu mer utsatta.
– Exakt, det gäller upprätthålla och bevara oskuldsnormen. Mammorna ikläder sig, eller tvingas ofta att ikläda sig rollen som övervakare. Gör de inte det anses det att de inte klarat av att bevara döttrarnas renhet och ärbarhet i enlighet med vad hederskulturen kräver. Då tycker man att hon är en dålig mor och mamman blir själv utsatt för männens och familjens påtryckningar och våld. Det var kanske så någon gång I tiden även i Sverige att det alltid var mammans dåliga uppfostran om någonting gick dåligt för döttrarna. Om någonting blir bra talas det om ”pappas flicka” eller ”pappas pojkar”.
– Jag uppskattar antalet hedersutsatta till en halv miljon(både barn och vuxna kvinnor) till en halv miljon. Det är en upprörande hög siffra. Våra myndigheter brister i hanteringen därför att kunskaperna är otillräckliga. Så det spelar ingen roll hur många undersökningar vi har stående på dammiga bokhyllor om man inte genomför insatser som riktar sig till dem i syfte att rätta till försummelser och fel och vidta förebyggande åtgärder. Därför frågar jag dig, vad tror du om Advokatsamfundets roll I det här? Oftast man hör man dess företrädare tala om brotten ur förövarnas perspektiv.. I en rättsstat där är det väldigt viktigt att se saken ur förövarens, det vet man. Men frågan är om det inte borde vara tvärtom när det gäller hedersbrottsligheten.. Då handlar det om förövare och offer. Kanske till och med i en och samma person. Hur jobbar man, hur tänker man, tror du? Har man tillräckliga med kunskaper kring det här som vi pratar. Det berör väldigt mycket klienterna eller hur?
Ja, det gör det såklart. Samfundet är ju en organisation som också är en remissinstans, när det skall stiftas nya lagar Jag håller med dig om att man jobbar väldigt mycket med fokus för förövarens rättigheter. Man är mycket mån on rättssäkerheten för den som är misstänkt för ett brott. Men jag tycker ändå att man på sista tiden börjat att arbeta mer utifrån brottsoffrets perspektiv även om det finns en del kvar att göra. Enskilda advokater har förstås kompetens och kan lyfta saker I samfundet, men I stort så saknas det en del kompetens även där. Det krävs att man har ett stort intresse och ett starkt engagemang när det gäller ny lagstiftningen av den typ av frågor som jag och en del andra ägnar oss åt. Det krävs att man har utbildat sig eller har ett intresse för frågorna som handlar om mänskliga rättigheter i stort. Och kampen mot hederskulturen är i högsta grad en sådan fråga. Människors rätt till ett fritt liv.
– Vi har ju i Sverige gjort Barnkonventionen till lag. Det är ju deras rättssäkerhet och frihet i stor utsträckning det handlar om.
Jag vet inte helt säkert, men när det gäller det hedersrelaterade våldet tycker jag mig i Advokatsamfundet se en tendens till att man skiftar fokus och börjar rikta ljuset mer på brottsoffren än på förövarna.
