En ministers uppgörelse med systemets ängslighet.
Flickor utsatta för hedersförtryck placeras på samma institutioner som gängkriminella killar. Mammor kontaktas utan att någon förstår att de kan vara en del av problemet. Lärare och socialarbetare upprätthåller aktivt könssegregation i klassrummen.
I ett samtal mellan tidigare jämställdhetsministern Paulina Brandberg och Varken Hora Eller Kuvads (VHEK) ordförande Amineh Kakabaveh blottas en obekväm sanning: Sverige har vetat om hedersförtryckets mekanismer i över 20 år, men ängsligheten att agera har kostat generationer av flickor deras frihet.
Paulina Brandberg har lämnat regeringskansliet och ministerposten. För första gången på länge kan hon tala friare, utan det filter av försiktighet som följer med ämbetet i en koalitionsregering. När hon möter Amineh Kakabaveh i Hederspodden är tonfallet både uppgivet och ilsket.
– Det som gör mig mest upprörd är att vi har placerat flickor utsatta för hedersförtryck på SiS-hem. Alltså på samma ställen som vi placerar gängkriminella killar. Jag blir så indignerad att jag inte vet vart jag ska ta vägen när jag tänker på det.
Det är en kärnfull sammanfattning av Sveriges hantering av hedersrelaterat våld: välmenande på papperet, men ofta katastrofal i praktiken.
Kunskapens pris
När Paulina Brandberg började arbeta som åklagare 2010 kom hon direkt i kontakt med hedersrelaterade ärenden. Hon beskriver i dag hur otillräcklig kunskapen var:
– Jag kan få lite ont i magen när jag tänker tillbaka. Jag hade inte den kunskap som jag hade behövt ha.
Skillnaden mellan ett hedersärende och ett annat våldsärende i nära relation är avgörande. Hedersbrottens kollektiva karaktär gör dem svårare att förstå, utreda och förebygga. Det handlar inte om en ensam förövare och ett offer, utan ofta om nätverk av släktingar där både kvinnor och män kan utöva kontroll, hot och våld.
Utövas påtryckningar av släkten kan flickan utsätta sig för direkt livsfara om hon berättar. Det är den insikten som blev kärnan i Brandbergs politiska arbete. Under sin tid som minister drev hon att hedersförtryck skulle bli ett eget, sjunde delmål i jämställdhetspolitiken, skilt från kategorin ”mäns våld mot kvinnor”.
Motståndet var omfattande. Få kommuner och organisationer stödde förslaget. Många ansåg att uppdelningen var onödig, till och med skadlig.
– När man kallar det för mäns våld mot kvinnor fastnar man i att det finns en förövare och ett offer, säger Brandberg. Man missar att här pratar vi om hela släkter, både kvinnor och män som förövare, och även pojkar som tvingas kontrollera sina systrar.
Samtidigt har debatten ofta förenklats på ett sätt som gjort verkligheten svårare att se. Hedersförtryck har alltför ofta framställts som något som enbart rör muslimer eller människor från Mellanöstern.
Amineh Kakabaveh menar att det är en farlig missuppfattning:
– Vi möter hedersförtryck bland kristna, ortodoxa, romer, ateister, muslimer och människor från alla delar av världen. Det är mycket mer omfattande än man tror.
Normaliseringens tystnad
I juni 2024, efter tre års väntan, lämnades propositionen om förbud mot oskuldskontroller, oskuldsoperationer och oskuldsintyg till riksdagen. Trots att alla riksdagspartier säger sig vara överens om behovet har lagstiftningen dröjt. Bakom frågan ligger över 20 års kamp från VHEK.
Brandberg beskriver en djup frustration över att utvecklingen gått så långsamt. Men det handlar inte bara om byråkrati. Det handlar också om rädsla.
När hon som minister föreslog att lärare som såg tecken på hedersförtryck skulle göra fler orosanmälningar till socialtjänsten – exempelvis när små flickor tvingades bära slöja eller förbjöds att leka med pojkar – möttes hon av hård kritik.
En forskare skrev en debattartikel där användningen av ordet hederskultur beskrevs som rasistisk. För Brandberg blev reaktionen ett exempel på den ängslighet som fortfarande präglar samhällets agerande.
– Ängsligheten – rädslan att bli kallad rasist eller islamofob – genomsyrar fortfarande hela samhället, säger Amineh Kakabaveh. Om vuxna kvinnor inte vågar, hur ska då ett barn kunna motstå?
Hon beskriver hur kvinnor vid skolbesök, folkhögskolor och SFI-undervisning ibland tar av sig slöjan på rasterna när bara kvinnor är närvarande, men inte vågar göra det inför män. Den tystnaden säger något avgörande om hur stark kontrollen är – och hur svårt det är för barn att göra motstånd där vuxna själva inte vågar.
De som bär fram förtrycket
Det som gör Brandberg allra mest upprörd är inte okunskapen, utan medvetenheten.
Hon menar att det finns aktörer inom både skola och socialtjänst som själva aktivt bidrar till att upprätthålla hedersförtrycket. Det handlar om vuxna som medvetet begränsar unga flickors livsutrymme och förstärker könssegregation i miljöer som borde vara trygga.
Rapporter från Malmö och Göteborg har visat hur personal inom välfärden själva kan bära på hederspräglade normer. Det får konsekvenser för barn som redan lever under stark kontroll i hemmet.
Kakabaveh återkommer till skolans roll som avgörande:
– Barn ska bygga sina rättigheter från grunden. Skolan är pelaren, en frizon där eleverna självständigt bygger sina liv.
Brandberg är tydlig i sin slutsats: den som inom skola eller socialtjänst aktivt medverkar till att upprätthålla förtryck inte ska ha kvar sitt jobb.
Problemet förstärks ytterligare av segregationen. I områden som Rosengård, Bergsjön, Gottsunda och Järva växer barn upp i miljöer där hedersnormer har starkt inflytande, ibland också bland delar av skolpersonalen. Det leder till att könssegregering normaliseras. Separata badtider för flickor och pojkar motiveras med att flickor annars inte kommer att lära sig simma.
Men, invänder Brandberg, det är ett kortsiktigt tänkande. Om samhället accepterar könsuppdelning för att undvika konflikt, flyttar man bara fram gränsen för vad som anses acceptabelt. Till slut riskerar själva principen om flickors och pojkars lika frihet att urholkas.
Priset för friheten
VHEK blir kontaktat av unga kvinnor som tvingats lämna Sverige eftersom samhället inte kunnat skydda dem. De flyr inte bara till kvinnojouren i nästa stad, utan till andra länder i Europa. Familjen och släkten söker upp dem, hittar dem och fortsätter kontrollen.
När flickor väl söker hjälp möts de dessutom ofta av personal utan tillräcklig kunskap om hedersförtryck. I vissa fall kontaktas mamman, utan att någon förstår att hon själv kan vara en del av kontrollsystemet. I andra fall placeras flickor i institutioner tillsammans med kriminella pojkar i stället för att få ett tryggt, specialiserat skydd.
– Man har gjort precis allting fel hittills när det gäller de utsatta för hedersförtryck, säger Amineh Kakabaveh.
Paulina Brandbergs förslag att flytta det nationella hederscentret från Östergötland till Jämställdhetsmyndigheten var ett försök att samla kompetensen. Båda är överens om att regionala lösningar inte räcker i ett geografiskt stort land med omfattande behov. Nationella aktörer behövs, med överblick, stödstrukturer och ansvar som når hela landet.
VHEK efterlyser också ett nationellt exitprogram. Socialtjänsten vet ofta vad den ska göra när en kvinna utsatts för våld av en partner. Men när hela släkten är involverad finns ingen självklar plan, inga tydliga rutiner och alltför lite specialiserad kompetens.
Framtidens kamp
När samtalet kommer in på HBTQ-personer i hederskontext blir allvaret ännu tydligare. Brandberg berättar om ett projekt i Rinkeby där homosexuella ungdomar kunde söka stöd – under mycket starka säkerhetsåtgärder, för att de inte skulle bli avslöjade.
– Rätten att älska vem man vill ska vara densamma oavsett om du bor på Södermalm eller i Rinkeby, säger hon.
Men i praktiken ser verkligheten annorlunda ut. I hederskontexten ryms ofta inget annat än en strikt uppdelning mellan man och kvinna. Samkönade relationer betraktas som skamliga eller förbjudna, och i många delar av världen är de kriminaliserade.
Varken Hora Eller Kuvad betyder just detta: att vägra bli definierad av andra, att vägra välja mellan att kallas hora eller att vara kuvad. Det är den friheten organisationen vill försvara för varje flicka i Sverige.
Kakabaveh säger att det pris hon själv och andra betalat i kampen mot hedersförtrycket är obetydligt i jämförelse med vad de utsatta flickorna betalar varje dag. Och Brandbergs slutsats är lika enkel som obekväm: samhället kan inte vara passivt när tydliga signaler om hedersförtryck finns där.
Antingen står Sverige upp för alla flickors frihet och rättigheter – eller så sviker man dem.