Amineh Kakabaveh samtalar med Lise Tamm, före detta åklagare och generaldirektör på Jämställdhetsmyndigheten. De talar om myndigheternas arbete och uppdrag gällande kampen mot hedersförtryck, om varför Sveriges rättssystem fortfarande sviker flickor som lever under hedersförtryck – och om vad som måste förändras nu.

---

De ringde föräldrarna först. När flickan försvann kallade polisen in mamman och pappan för att ”reda ut situationen”. Samtalet var präglat av god vilja och en övertygelse om att dialog löser konflikter. Men flickan fanns redan på ett plan mot Mellanöstern. Det som rättssystemet behandlade som en familjeangelägenhet var ett människorov – ett kollektivt planerat brott där föräldrarna var gärningsmän, inte medlare.

”Stor okunskap, ingen kunskap alls skulle jag vilja säga i rättsväsendet”,

säger Lise Tamm, generaldirektör för Jämställdhetsmyndigheten och tidigare åklagare med decennier av erfarenhet av hedersrelaterade brott.

”Och därför har man agerat så fel väldigt många gånger.”

Detta är kärnan i Sveriges paradox: ett av världens mest jämställda länder som systematiskt misslyckas med att skydda en grupp av sina mest utsatta flickor och kvinnor.

Det kollektivistiska brottet i ett individualistiskt system

När Fadime Şahindal sköts till döds 2002 väcktes Sverige till medvetenhet om hedersrelaterat våld. Men 24 år senare kämpar rättssystemet fortfarande med att förstå hedersbrotts grundläggande natur.

”Hedersbrott är kollektivistiska brott och inte individuella. Och hela vår rättegångsbalk och brottsbalk är baserat på individuella brott”, förklarar Tamm. ”Många hedersbrott har inte blivit karakteriserade som hedersbrott genom åren.”

Skillnaden är avgörande. När en ung flicka mördas utförs dådet ofta av fadern eller brodern, men beslutet är kollektivt. Bakom kulisserna står ett familjeråd – inte sällan ledd av en farmor eller svärmor – som fattat det avgörande beslutet. Ändå går de äldre kvinnorna ofta fria.

”Man förstår inte det här kollektivistiska. Det är väl nästan det största problemet, vilket gör att man tror att man ska få den här familjen att sammanföras igen.”

För Lise Tamm är förklaringen till missförstånden delvis strukturell. Sverige är, ”det mest sekulära landet i världen” med en djupt individualistisk kultur. Vi har inte haft stammar på tusen år. Vi är också skadade när det gäller de här. Vi förstår det inte.”

Resultatet blir ett rättssystem som behandlar hedersbrott som vanligt våld i nära relation – och därmed tillämpar fel metoder. Socialtjänst och polis kontaktar föräldrarna. Man försöker medla. Man tror på dialog och försoning. Och flickorna försvinner.

Tystnaden som våld

”Tystnaden är vår kamps värsta fiende, för tystnaden tar sig många former”.

Det är tystnaden i universitetsutbildningarna, där blivande jurister, socialarbetare och lärare inte får grundläggande kunskaper om hedersrelaterat våld. Det är tystnaden från myndigheter som ser mellan fingrarna av rädsla för att uppfattas som rasistiska. Och det är tystnaden från dem som relativiserar könsstympning som en ”kulturell särart” i stället för ett brott mot mänskliga rättigheter.

”Det här handlar om att vi ska slå fast att alla ska omfattas av svensk lagstiftning. Alla ska omfattas av svensk jämställdhet. Det är mänskliga rättigheter det handlar om, ingenting annat”, betonar Tamm.

Men tystnaden har en mäktig vapendragare: rädslan för att bli stämplad. I en tid präglad av polarisering används hedersfrågan som slagträ från både höger- och vänsterextrema krafter. Muslimska brödraskapet och högerextremister har, ”ett gemensamt mål: att destabilisera vår demokrati”.

”Så fort du börjar stå upp för alla flickors rättigheter, även de som har utländsk härkomst, ja, då blir du brunsmetad. Du blir anklagad för att vara rasist och islamofob.”

Resultatet är en förlamande självcensur där välinformerade tjänstemän tiger av rädsla för att bli uteslutna ur sin grupp.

”Det kräver mer mod”, konstaterar Tamm, ”och det är väl inte vår starkaste sida.”

Från vaggan till graven

En av de mest genomgripande insikterna i samtalet är hur allomfattande hedersförtrycket är. Det handlar inte bara om våld – det är en total kontroll som genomsyrar varje aspekt av livet.

Hedersförtrycket är från vaggan till graven. Det är ju från första dagen flickan föds, föds hon i en hedersfamilj blir hon diskriminerad från dagen hon föddes,

säger Tamm.

Flickan som inte får lära sig simma. Tonåringen vars bror kontrollerar vem hon pratar med. Kvinnan som inte får ha ett eget bankkonto, vars man följer med som ”tolk” till läkaren och talar för henne. Företeelser som svenska myndigheter accepterat under täckmantel av kulturell respekt.

Ett särskilt smärtsamt exempel är könsstympning. Tamm, vars mamma arbetade som gynekolog i Tensta i 20 år, beskriver med svidande tydlighet hur vissa läkare och akademiker försökt bagatellisera ingreppet.

”Det lidandet som flickor och kvinnor har livet ut om de har blivit könstympade – hur kan man ens bagatellisera det?” frågar hon retoriskt.

Hennes mamma mötte nyligen gifta par som inte kunde ha sex, där både mannen och kvinnan vädjade om hjälp.

”De skulle kunna ha ett vanligt, värdigt liv” – men först efter kirurgiska ingrepp för att rätta till skadan.

Det sjunde delmålet – ett erkännande och en utmaning

Sedan 1 januari 2025 har Jämställdhetsmyndigheten det nationella samordningsansvaret för arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Tillsammans med detta följer Sveriges sjunde jämställdhetspolitiska delmål – ett delmål dedikerat specifikt till hedersfrågan, skilt från det sjätte delmålet om mäns våld mot kvinnor.

Beslutet var kontroversiellt. Endast ett fåtal organisationer – däribland Varken hora eller kuvad, GAPF och Brottsofferjouren – stödde det. Majoriteten av kvinnorörelsen var emot införande av 7 jämställdhetsdelmålet.

Men för Tamm är uppdelningen avgörande:

”Man behöver använda helt olika metoder. En person som ska skyddas från hedersrelaterat våld och förtryck, oavsett om det är en homosexuell kille eller om det är en ung tjej, behöver ett helt annat stöd, ett långsiktigt stöd.”

”Lägger man det under mäns våld mot kvinnor, då är det bara våldet vi tittar på och inte allt det andra. Att du får lära dig att simma, att du får klättra i träd, att du får gifta dig med vem du vill. Det är inte bara våld, utan det är mycket, mycket mer.”

Myndighetens nya uppdrag omfattar kunskapsspridning, kartläggning, analys och samverkan. Men utmaningen är enorm. Kommuner och regioner är självständiga enligt svensk grundlag – staten kan endast ”samverka”, inte befalla.

Tamms strategi blir därför dialog, utbildning och att påverka på ledningsnivå.

”Det enda verktyget vi har är samtal, utbildning, samtal, prata, prata, prata om det. Därför pratar jag med er idag om det.”

Framtiden

När samtalet närmar sig sitt slut ställer Kakabaveh frågan: Om vi sitter här om fem år – vad har Sverige då uppnått?

Tamms vision är tydlig: Lagstiftning som redan finns tillämpas. Grupper i utanförskap nås med budskapet om sina rättigheter. Relativiseringen marginaliseras. Och framför allt:

”Jämställdheten är det svenska guldet och då måste det omfatta alla som bor i Sverige.”

Det är en vision som kräver strukturella förändringar – inte bara i lagar utan i utbildningssystem, myndighetsledning och samhällskultur. Det kräver att jurister, läkare, lärare och socialarbetare får obligatorisk utbildning om hedersrelaterat våld. Att chefer utövar ledarskap i stället för att se mellan fingrarna. Att vi kollektivt vågar utmana både högerextremisters och islamisters instrumentalisering av hedersfrågan.

Men framför allt kräver det att man i Sverige slutar vara ”rädd för konflikter”, som Tamm formulerar det. Att vi slutar likställa kritik av hedersförtryck med rasism. Att vi förstår att det mest diskriminerande vi kan göra är att se mellan fingrarna när barn utsätts för våld i kulturens eller religionens namn.

”Vi ska höja våra röster och prata om det här, för att annars så låter vi tystnaden tala, och det är inte bra.”