Helena Vilhelmsson, ordförande i Riksdagens nätverk mot hedersförtryck i hederns namn, och VHEKs ambassadör
Vågen av hedersrelaterat våld satte igång en intensiv nationell debatt och avslöjade stora brister landets sociala skyddsnät. Nu krävs genomgripande reformer – inte bara inom rättsväsendet utan också i skola och socialtjänst, menar Helena Vilhelmsson, ordförande i Riksdagens nätverk mot hedersförtryck i hederns namn, och VHEKs ambassadör, i ett samtal med VHEKs ordförande Amineh Kakabaveh.
Från tragedi till uppvaknande
När en gravid kvinna brutalt mördades i Örebro nyligen spred sig chockvågorna genom landet. Händelsen rev upp fördomen om att hedersförtryck bara förekommer i vissa miljöer, främst storstäderna. Men verkligheten är att det förekommer i små som stora samhällen. Det finns överallt i Sverige.
”Man kan aldrig tänka att det här bara är ett storstadsproblem. Hedersnormerna finns överallt, även i det lilla samhället”, menar Helena.
Andra fall har väckt liknande bestörtning.
Barin, som höggs till döds av sin egen bror, eller Fadime och Pela – namn som ristats in i svensk rättshistoria.
Det här är inte isolerade dåd. Många drabbade syns aldrig i statistiken. Många dödsfall döps om till ’familjetragedi’ eller rentav ”självmord”.
En växande epidemi under ytan
Officiella siffror visar på ungefär 15–17 dödade kvinnor årligen, men många experter menar att mörkertalet är stort. ”Många fall försvinner tyst bort från statistiken, just för att samhället ofta undviker att se hederns logik.”
Bakom siffrorna gömmer sig hundratusentals barn, ungdomar och kvinnor som varje dag lever under hot och social kontroll.
”För inte så länge sedan visste professionella socialarbetare i mindre kommuner knappt vad hedersproblematiken innebar, än mindre hur de skulle agera. Även om kunskapen ökat, så haltar implementeringen rejält”, säger Helena.
Strukturella hinder blockerar rättvisan
Sverige har på pappret stärkt lagstiftningen kring hedersvåld och infört särskilda brottskoder och skärpta straff. Men i praktiken fungerar det dåligt. Helena påpekar att ytterst få fall lett till fällande dom enligt den nya lagstiftningen, trots hundratals anmälningar. ”Det handlar mycket om kunskapsbrist inom domstolar och rättsväsende och en ovilja att se problemen för vad de är.
Lagar spelar mindre roll om de som tolkar eller tillämpar dem tvekar eller saknar insikt”. menar hon Också skolan vittnar om parallella utmaningar. I teorin finns hedersproblematiken nu med i läroplanen, men i praktiken är fortbildningen av lärare både oklar och otillräcklig. Lärare förklarar inte sällan: Vi har vare sig tid eller stöd eller utrymme för allt detta.’ Det blir upp till individens eget engagemang.
Rädsla tystar hjälparna
Lärare och socialsekreterare vittnar om rädsla – både för repressalier och för sin egen säkerhet. Propagandakampanjer och desinformation där det hävdas att socialtjänsten ”kidnappar muslimska barn”, ökar misstänksamheten och försvårar ingripanden. ”Det råder ett klimat av misstänksamhet och rädsla, som förlamar dem som annars vågar agera”, säger Helena.
Där lokala resurscenter fungerar väl, gör de stor skillnad. Men, poängterar Helena, ”det bygger ofta på eldsjälar och engagemang – på många platser hänger allt som rör hedersförtrycket på en tunn tråd”.
Vägen mot verklig förändring
Röster växer sig nu allt starkare för att frågan om hedersförtryck måste in som ett självständigt, lagstadgat delmål i det svenska jämställdhetsarbetet. ”Olika former av våld kräver olika arbetssätt och kunskap. Hedersrelaterad problematik kan inte jämställas rakt av med andra typer av våld – varken till motiv eller till struktur. Det kräver egna resurser och lösningar. Detta handlar inte om att stigmatisera någon viss kultur utan om att utmana de värderingar och beteenden som bryter mot svensk lag och grundläggande mänskliga rättigheter.
Framåt: kunskap, mod och solidaritet
Att lämna en hederspräglad miljö är ofta livsfarligt. ”Det måste finnas en trygg väg ut, och samhället måste finnas där hela vägen”, säger Helena. ”Ingen kvinna, ingen flicka ska tvingas fly landet för att överleva.”
”Resurser är viktiga, men kunskap och mod är helt avgörande – både hos yrkesverksamma och politiker. Vi kommer aldrig åt problemen genom att blunda. Det krävs civilkurage och systematiskt arbete för att skapa verklig förändring.
Sverige står vid ett vägval. Ska vi fortsätta tystnaden – eller våga se, agera och skapa möjligheter för landets mest utsatta att leva fria och trygga liv? Allt fler röster höjs för handling – och upprepade tragedier måste bli en vändpunkt, inte bara ännu en siffra i statistiken”, säger Helena.