Två decennier där vi stått längst fram i stormen – när andra teg, när vi kallats ”rasister”, när våra erfarenheter förnekats och förminskats. Ändå stod vi kvar, och vi står kvar än idag.
Vi har varit hyllade och attackerade, mött motvind men också känt styrkan i att ha medvind. Vi har byggt kunskap, skapat verktyg och aldrig kompromissat med vår övertygelse: att varje flicka, varje pojke, varje människa – oavsett bakgrund, kön eller sexualitet – har rätt till frihet.
När vi 2005 startade VHEK, inspirerade av systerorganisationen NPNS i Frankrike, var det ett löfte till alla de flickor vars frihet begränsats i hederns namn. Sedan dess har vi tvingat fram ett skifte i samhällsdebatten. Vi var först i Sverige med att kartlägga barns och ungas verklighet under hedersnormer. Våra unika undersökningar i Stockholm och Göteborg visade det många inte ville se: förtrycket är djupt, det växer, och det börjar redan i förskoleåldern.
Men vi nöjde oss inte med att blottlägga problemen. Under åren har vi utbildat hundratusentals människor genom föreläsningar, workshops, seminarier och debatter. Vi har stått i skolor, på fritidsgårdar, bibliotek, arbetsplatser och universitet – från förorten till landsbygden – och gett språk åt erfarenheter som länge tystats. Vi har visat att kärlek och respekt aldrig kan byggas med rädsla och hot, och att förtroende aldrig skapas genom förtryck.
Vi har också gått före. Tillsammans med Viskadalens folkhögskola startade vi Sveriges första folkhögskolekurs om hedersförtryck – Förtryck i hederns namn. Vi har gett ut Respektguiden, vår metodbok som används av skolor och socialtjänst, startat Hederspodden och tidskriften Förortsfeministen, och publicerat antologin Hedersförtryck – berättelser från Sverige och världen.
I riksdagen tog vi initiativ till och ledde det tvärpolitiska nätverket mot hedersrelaterat våld och diskriminering. Där har vi under åren arrangerat hundratals seminarier och debatter, där våra ögonvittnen har vittnat om det hedersförtryck och den diskriminering de själva utsatts för. På så sätt har vi varit en blåslampa i maktens korridorer – vi har påverkat lagstiftare och makthavare, och vi har drivit igenom konkreta förändringar.
Genom envis opinionsbildning har vi varit en drivande kraft bakom lagar mot barn- och tvångsäktenskap, förbud mot oskuldsintyg och oskuldsoperationer, utreseförbud för barn i riskzon, och införandet av hedersmotiv som straffskärpningsgrund. I dag finns en bred politisk enighet om att bekämpa hedersförtryck – men det är en enighet vi kämpat hårt för att skapa.
Vi har också drivit på för att de sju jämställdhetspolitiska målen ska vara centrala i kampen mot hedersförtryck. För oss är kampen feministisk och antirasistisk – ett arbete som kräver universella värden och lika rättigheter för alla.
Och vi har alltid lyft de röster som annars inte hörs: flickor och pojkar i våra förorter, hbtqi-personer, kvinnor från Kurdistan, Iran, Afghanistan, yazidiska kvinnor som överlevt Daesh, liksom kvinnor från Turkiet, Irak, Latinamerika, Indien och Sverige. Ofta långt från arbetsmarknaden, ibland utan skolgång, men med kraft, med röst och med en vilja att delta.
Ändå återstår så mycket. Flickor, pojkar och hbtqi-ungdomar lämnas fortfarande ensamma i kommuner där hedersnormer tillåts styra vardagen. Kvinnor mördas fortfarande i hederns namn – Pela, Fadime, Sara, Barin, Maria, Nadja, Shahida och många fler. Över 68 000 flickor i Sverige har könsstympats. Hundratusentals unga lever under hedersförtryck. Kunskapen finns – men handlingen brister.
Vi firar våra 20 år. Men vi firar inte för att vi är färdiga – vi firar för att vi vet att kampen fortsätter, och för att vi aldrig kommer att tystna. VHEK har burit sanningen genom hat, hot och hån. Vi har vunnit mark, men framför oss ligger fortfarande ett berg. Och vi bestiger det. Tillsammans. För friheten. För framtiden.
VHEK är mer än en organisation – det är ett löfte. Vi kommer aldrig att tystna. Vi kommer aldrig att ge upp. Vi kommer att kämpa tills varje flicka, varje kvinna, varje människa är fri.
Amineh Kakabaveh Ordförande VHEK