Amineh Kakabaveh, ordförande och grundare av organisationen Varken hora eller kuvad samtalar med Helén Olsson, docent i socialt arbete.
Fyra decennier av kamp mot hedersförtryck
Under 1980-talet fanns det inget namn för det våld som utövades bakom stängda dörrar i hederns namn. Det som i dag definieras som systematiskt förtryck avfärdades då som ”lägenhetsbråk” eller ”passionsvåld”.
Helén Olsson blickar tillbaka på en yrkesresa genom tystnad, motstånd och ett välfärdssamhälle som alltför länge tittat bort.
I mitten av 1980-talet klev en ung Helén Olsson in på sitt första jobb som socialsekreterare. Sverige befann sig i en tid då lagstiftningen kring kvinnofrid och barns rättigheter var i sin linda; i princip saknades helt skydd mot våld i hemmet. När kvinnor sökte hjälp möttes de ofta av professionella som, trots att de såg blåmärkena, saknade verktyg och begrepp för att kunna ingripa.
Vi benämnde det vi såg som kvinnomisshandel, men hade inte några råd att ge. Det talades inte om våld och förtryck i nära relationer. På den tiden pratade vi om att det här våldet som någonting som skett inom lägenhetens väggar,
förklarar Helén Olsson.
Denna namnlöshet skapade en mur mellan de utsatta och den hjälp de så desperat behövde. Unga kvinnor som kom till socialkontoren fick höra att de snart skulle fylla 18 och att de då kunde bestämma själva hur de skulle föra sina liv. De tillfrågades inte om man borde polisanmäla det som dessa unga kvinnor hade blivit utsatta för. Och vad blev resultatet? Kvinnorna försvann, övertygade om att det inte var någon idé att söka stöd hos myndigheterna, berättar Helén Olsson,
Kontrollens osynligaarkitektur
– Det hedersrelaterade våldet och förtrycket (HRV) skiljer sig ju från ”vanligt” våld i nära relationer genom sin kollektiva karaktär. Det handlar inte bara om en enskild mans våld mot en kvinna, utan om ett helt nätverk av kontrollmekanismer, menar Amineh och
betonar den ”multikomplexitet” som präglar hedersutsatthet. I en hederskontext kan pojkar, män och kvinnor vara både offer och förövare. En bror, en mamma, en äldre syster eller en mormor m.fl. kan medverka i ryktesspridning. Det kan handla om att bevaka syskon och andra kvinnliga släktingar och samtidigt själv leva under det tryck som hedersnormerna skapar. Denna dubbelhet gör myndigheternas sociala arbete extremt svårt och kräver en expertis som länge lyst med sin frånvaro.
Akademins tystnad och rädslans pris
Trots att behovet av kunskap länge varit och är skriande, har vägen till formell utbildning varit lång. Det var först år 2018 som det infördes ett krav i högskoleförordningen om att utbildningar för läkare, socionomer och sjuksköterskor ska innehålla undervisning om mäns våld mot kvinnor.
Helén Olsson vittnar dock om en polariserad akademisk miljö där det finns en rädsla för att ”stigmatisera” eller ”rasifiera” minoritetsgrupper.
Det har lett till osäkra lärare som hellre väljer att inte undervisa om teorier som kan appliceras på hedersnormer. I många fall syns ett avvisande förhållningssätt gentemot hedersrelaterat våld även i socionomers läroböcker. Det innebär att man i praktiken förmedlar ett otydligt budskap och därmed överger de mest utsatta kvinnorna i syfte att vara ”politiskt korrekt,
säger Helén Olsson
Vägen till självbestämmande: Det sjunde delmålet
Kampen mot hedersförtryck har nyligen tagit ett historiskt kliv genom förslaget om ett sjunde jämställdhetspolitiskt delmål, specifikt inriktat på just hedersvåldet.
Socialsekreterare som jag pratar med säger: ”Det här är toppen. Nu får vi ytterligare mandat och acceptans att jobba med de här frågorna, säger Amineh Kakabaveh
Jag har för närvarande på regeringens uppdrag arbetat med att vid Boverket utreda och i februari i år (2026) redovisa hur kvinnor i olika former av hederskontext drabbas. Det kommer att handla om hur hedersutsatta kvinnor uppfattar sin offentliga närmiljö – var de känner sig trygga, och vilka platser de undviker för att slippa plågoris som exempelvis moralpoliser med mera. Resultaten förväntas ge viktiga nycklar till hur samhället kan stödja kvinnor under deras resa mot ett fritt liv.
Solidaritet som vapen
Trots omfattningen, tyngden och allvaret som genomsyrat vårt samtal finns det ett starkt stråk av hopp. De kvinnor som lyckas bryta sig loss beskrivs som ”överlevare” med en enorm inneboende kraft. Få kan göra den långa resan ensamma, förklarar Amineh. Det krävs solidaritet och sammanhållning.
Det krävs ett välfärdssamhälle, vars myndigheter det går att lita på – en skola som inser hedersproblematikens hela vidd, och ett rättssystem av kunniga och välinformerade jurister, som inte tvekar att namnge förtrycket, menar Amineh Kakabaveh.
Att bekämpa hedersförtrycket är inte en fråga om att attackera en viss grupp, utan handlar om att försvara universella mänskliga rättigheter. Som jag hört dig säga: Man kan inte vänta tills rasismen är besegrad innan man börjar prata om kvinnors frihet. Alla samhällsproblem måste attackeras samtidigt, förklarar Helén Olsson.