H

Hedersförtryck i vardagen

Diana är till synes en vanlig svensk student, 22 år gammal. Hennes föräldrar kommer dock från Mellanöstern. Familjen flydde undan krig och förföljelse och hamnade i Sverige. Som uppvuxen i det svenska samhället med politisk demokrati och regeringar med jämställdhetsmål har hon ändå brottats med hederskulturens normer. Diana hör inte till den grupp som är utsatt för det grövsta formerna av hedersförtryck. I tidigare nummer av Förortsfeministen har vi berättat om några sådana fall. Diana samtalar här med oss om de mer vardagliga formerna av hedersförtryck och om vilka följder dessa kan få för flickor och för samhället.

Kan du berätta lite om din uppväxt som invandrad flicka från Mellanöstern i Sverige?

När jag gick i lågstadiet var jag lite av en rebell. Jag lekte med killarna och hade ett mod och ett självförtroende. Sedan kom tonåren och då vändes allt upp och ner. Jag uppmanades att umgås mer med tjejer. Vänskapsrelationerna förändrades. Jag blev mer medveten om mitt beteende. Jag skulle bete mig som en stereotypisk flicka. Jag uppmanades att verka blyg, tillbakadragen och passiv i sociala sammanhang, bland släkt och vänner. På så sätt försågs jag med en ny identitet.- Det är väldigt tydligt för mig idag hur min tillvaro förändrades. Det som idag kallas ”vardagsheder” har varit närvarande under hela min uppväxt. Detsamma gäller mina vänners uppväxt. För min del har det varit psykiskt påfrestande liksom för de flesta flickor. Det handlar om begränsningar. – Det handlar mycket om kontroll av flickorna – av vad de gör på fritiden. Om att man inte ska umgås med killar. Man har inte samma frihet som andra tjejer i det avseendet. Det påverkade mig väldigt mycket. Begränsningarna innebar att jag inte kunde göra saker som alla andra unga människor gjorde och det blev mycket svårt när jag skulle försöka förklara för andra varför jag inte kunde göra det som andra gjorde – varför jag inte kunde vara som dem. Man skulle inte identifiera sig med andra. Jag blev väldigt mycket utanför. Jag var omedveten och jag tror att många flickor är det fortfarande. Vi flickor blir inte upplysta om samhället och om våra rättigheter. – Idag arbetar jag med jämställdhetsfrågor och i organisationer som arbetar för tjejers rättigheter, men det arbetet har ändå handlat mycket lite om hur hedersnormer och hedersförtryck tar sig uttryck i vardagen. Det sker ju på så många olika sätt. Det gör att det blir problematiskt att beskriva det. I press, radio och TV och i sociala media, ser hedersförtrycket ut på ett visst sätt, som jag inte kan identifiera mig med.

Det du berättar om drabbar miljontals flickor i världen. Det gäller också tiotusentals unga flickor i dagens Sverige. Hur kändes det att plötsligt inte längre helt och fullt kunna vara sig själv – att kanske förändra sin umgängeskrets – att tvingas umgås med sådana man inte velat umgås med och avstå från vänskaper man tidigare haft? Hur hanterar man sådant? Hur tar sig den här vardagshedern uttryck i skolan, på fritidsgården och andra liknande sammanhang?

Till att börja med gick jag i en skola där majoriteten var etniska svenskar, men i högstadiet gick jag på en annan skola som var mångkulturell. När vi blev tonåringar uppstod en skarp gräns mellan könen. Man umgicks inte med varandra över könsgränsen. Vad jag känner idag är en väldig frustration över att vi blev så begränsade, att vi flickor skulle hålla oss för oss själva. Jag känner idag en ilska över att man blev begränsad till att göra vissa saker och förbjuden att göra andra. Idag ser jag upp till den där lilla flickan som fanns tidigare i lågstadiet, som vågade vara sig själv och gjorde allt som var roligt och inte tänkte på några normer om hur en flicka ska vara.- Språkbruket spelade en stor roll. Jag tänker på det där begreppet ayb. Hur allt det där som var ayb har påverkat mig och mitt språk. Det där ordet ayb är arabiska och betyder ungefär något är skamligt, oanständigt eller dåligt uppförande – något som är förbjudet. Att det användes och riktades mot mig, berodde faktiskt bara på en enda sak – att jag var flicka eller kvinna. Hedersförtrycket handlar inte bara om mord och misshandel som ger rubriker i kvällspressen. Det finns överallt i vardagen.

Omgivningen tog ifrån dig rättigheter som du tidigare haft. Man tog alltså ifrån dig möjligheterna att vara fri och göra det du själv ville göra. Men det var du väl knappast ensam om? Pratade ni flickor med varandra om vad det var som drabbade er eller uppfattade ni det som något normalt? Var det så pass normalt att ingen talade om det?

Jag skulle nog vilja påstå att det var väldigt normaliserat. Att det drogs en gräns mellan tjejer och killar ansågs vara normalt. Det var inget som ifrågasattes. Jag hade ingen aning om vad normer var för något. Jag visste inte något om vilka rättigheter jag hade och ingen berättade för mig att jag hade rättigheter, men något av den där rebelliska flickan fanns ändå kvar. Det var hon, eller minnet av henne, som gjorde att jag inför mig själv började ifrågasätta saker och ting. Jag kom att intressera mig för feminism och kvinnors frigörelse. Jag började se olika strukturer i samhället.

Det finns många som säkert säger till dig: Du är så medveten och vältalig, inte kan du ha underkastat dig hedersnormerna. Du var ju dessutom rebellisk nästan av naturen. Men steget till en feministisk inställning måste ändå ha varit långt – särskilt svårt när familjens och släktens tryck är hårt. Feministiska teorier diskuteras sällan i anknytning till konkreta former av förtryck av hedersförtryck. Hur är det idag – nu när du går på universitet. Talar man där om hedersförtryck? Talar flickor som levt under hedersnormer med varandra om det? Det finns många organisationer som arbetar mot hedersförtrycket. När du gick i grundskolan och gymnasiet förekom det någon diskussion där? Kunde skolan ha ingripit på något sätt?

Skolan borde ingripit på något sätt. När jag gick på gymnasiet skrev jag faktiskt en uppsats som handlade om hedersproblematiken, om kvävande kärlek och kontroll av barnen, särskilt om flickornas situation. Jag skrev om hur omsorgen och föräldrars kärlek förändras och blir kontrollerande. Jag kommer ihåg att jag skrev engagerat och med stor ilska inom mig själv. Jag hade önskat att läraren hade pratat med mig om det som uppsatsen handlade om, tagit upp hedersproblematiken till diskussion. Hon kunde ha frågat mig mer om det som jag hade skrivit. Jag minns att jag skrev för att få utlopp för vad jag kände. Men jag var fortfarande ganska omedveten om vad vardagsheder var och hur den tog sig uttryck. Jag önskar verkligen att lärarna idag blir mer uppmärksamma. Lärarna ska våga fråga, våga diskutera.- Jag tror att det största problemet är att de inte vågar göra det. Man är rädd för att man trampar folk på tårna. Det är därför man inte kommit längre. Det är samhällets ansvar att ta itu med de här frågorna – inte barnens ansvar. Det är ett så stort problem att det måste vara en fråga för hela samhället. Ansvaret ligger på skolan, på föräldrarna och lärarna, på politiken och myndigheterna. Ingen kommer egentligen undan. De som inte har något ansvar är de hårdast drabbade dvs. barnen. Det ser, som du säger, mycket olika ut. Jag tillhör inte de som är mest utsatta för hedersförtrycket. Men med hedersförtrycket är det som med allt annat förtryck – de som inte är utsatta har alltid ett ansvar för dem som drabbas.

Du gick först i en förortsskola. Kunde flickorna där tala med varandra om hur begränsade ni var. Eller var ni mycket slutna inom er själva – var och en för sig? Fanns det några som försvann utomlands för att ingå barn- eller tvångsäktenskap? Fanns det någon som reste utomlands under sommarlovet och sedan inte kom tillbaka.

Det var väldigt skönt att ha vänner som kom från andra länder i Mellanöstern för de förstod att man som tjej var begränsad och kringskuren, att man inte kunde vara med på vissa aktiviteter. Själva förståelsen för de problem man hade, hade också andra. Förståelsen fanns där och det kändes skönt. Vi slapp att hela tiden förklara för varandra varför man inte hade det på samma sätt som andra. Förståelsen var dock en sak. Det handlade inte om något gemensamt ifrågasättande.- När det gäller frågan om att tjejer ibland försvinner och inte kommer tillbaka nästa termin i skolan har jag svårt att säga något om, eftersom man inte får reda på vad som egentligen hänt.

Unga flickor låses tidigt fast i en roll som hämmar deras utveckling till fria och självständiga människor. Först senare, i 20-årsåldern, upptäcker de kanske att livet har mer att erbjuda än det hederskulturen föreskriver. Killarna däremot växer upp med att de ska kontrollera sina systrar eller kvinnliga kusiner. Det måste ju vara frustrerande för dem också.

Jag träffar ju studenter hela tiden på universitetet och jag brukar ofta prata med dem om hedersförtryck och det är väldigt många som inte har en aning om vad hedersförtryck är och vad det innebär. Hur ska man kunna ta itu med problem som människor inte har några kunskaper om, problem som de kanske inte ens vet om att de finns. Vi måste utbilda människor och då tror jag skolan är den bästa platsen att göra det på. Man måste upplysa samhället utanför hederskulturerna om hur det är. Det handlar om förtryck som borde var självklart att bekämpa. Det är en mänsklig rättighet att leva utan förtryck. Vi ska ta det på allvar. Vi har resurserna.- Det finns otroligt många som kan berätta sin historia. Det är deras situation som ska dras fram i ljuset. De ska berätta och dela med sig av sina erfarenheter, tala om sin sorg och sin smärta. Jag är en av dem som varit utsatt för det på ett sätt, andra har blivit det på andra och kanske värre sätt. Jag känner det som min skyldighet att berätta min version. Förhoppningsvis är det många som kan känna igen sig i min berättelse och sedan göra detsamma som jag – berättar.

Men du har ändå en pappa som är väldigt modern och radikal i många avseenden. Det finns de som råkat ut för förtryck från sin familj som är mycket, mycket värre, men som inte kan berätta. De vågar inte. Det är livsfarligt. En sådan som du kan berätta om vilken frustration man drabbas av, vilken besvikelse det innebär när samhället sviker. Man förväntar sig ju att samhället ska stå på barnens sida. När föräldrarna sviker så ska samhället träda in och ingripa. Men du gick ju senare i en skola där det fanns både barn med invandrarbakgrund och etniskt svenska barn. Talade man om flickors rättigheter och om Barnkonvention?

Nej, det talades ingenting om det. Det tycker jag är mycket märkligt. Vi lever ju i ett samhälle som är mångkulturellt. Jag har haft en väldig tur som har kunnat vara öppen på det sätt som jag är. Min familj har, trots allt, varit villig att prata om hedersförtrycket. Mina föräldrar har i grunden varit måna om sina barns välbefinnande. Jag har haft turen och fått möjligheten att ifrågasätta. Men jag har likafullt inte kommit undan den vardagsheder som funnits och finns där. Den finns där oavsett religion, kultur, eller etnicitet. Det behövs upplysning, undervisning nu när vi alla lever i ett så mångkulturellt samhälle.

Ibland gör man felbedömningar i skolan. Man säger att de här flickorna är ju högljudda. De kan väl inte vara förtryckta, menar man. Vi som är socialarbetare har haft kontakter med skolan och sett att de som är skrikigast och bråkigast i skolan ofta är de som är hårdast hållna hemma. Hemma tystas de ner, medan skolan blir en frizon där man kan få leva ut sin frustration. En del av problemen med stökiga elever i skolan är en produkt av det vardagliga hedersförtrycket.Vi brukar ju säga att flickorna är de som blir hårdast drabbade av hedersförtrycket och så lägger vi till lite grand på slutet om att pojkarna också är förtryckta, att även de drabbas av exempelvis tvångsäktenskap. Att mäta graden av förtryck är en vansklig sak. Men en grupp som inte tas upp så mycket är unga homosexuellas situation, men de drabbas också hårt i och med att de blir så isolerade och på så vis ensamma.

Hbtqi-frågor är något oerhört svårt att diskutera när man tar upp dem i hederssammanhang. Jag tror att det ofta är så att man i familjen kan tycka att det är okej att andra utanför familjen identifierar sig som hbtqi-person. Det kan man klara av. Men om någon i den egna familjen, t.ex. ens egna barn kommer ut som hbtqi är en helt annan femma. Det är helt oacceptabelt. Man kan fråga sig varför det är på det viset. Jag tror att hbtqi-frågor är ett så främmande ämne – så avlägset i den egna föreställningsvärlden. Man är inte det minsta insatt i hbtqo-personernas belägenhet. Det blir alldeles för jobbigt att prata om. Men det är ändå just det man måste göra. Man måste börja prata om det för det är inget som ska ses som främmande. Hbtqi-personerna finns och är en viktig del av samhället.

Visserligen lever homofobin kvar hos somliga även i Sverige. Men etniska svenskar mördar inte – om de är i någorlunda mental balans – människor för att de är hbtqi-personer. Och man mördar dem framför allt inte om de är ens egna barn, men inom hederskulturen är det förenat med livsfara att erkänna en sexuell läggning som anses avvikande. Och den fruktade mördaren kan finnas inom den egna familjen. Inom hederskulturen kan man säga att kärleken kan bli livsfarlig för alla. Särskilt farlig blir den för hbtqi-personer.

Ja, och man talar ändå aldrig om sexualitet inom hederskulturen. Det finns ingenting som är så tabubelagt som sex. Ändå handlar allting inom hederskulturen om sex. Äktenskap, könsstympning, s.k. oskuldskontroller – allt handlar ju om hur man ser på sexualiteten och hur den ska kontrolleras. Men ingen talar om allt detta i termer av sex. Det sker stället i termer av vad som anses var lämpligt beteende och uppförande, vad som är ayb eller inte.

Att du pratar om det här öppet betyder mycket. Du talar om allt det här som ett specifikt fenomen förbundet med en rad patriarkala kulturer, som kan ta sig mycket våldsamma uttryck. Vi vet ju att även i västvärlden och i Sverige förekommer mäns våld mot kvinnor. Men det är oftast ett våld som förekommer i parförhållanden. Det våldet är definitivt inte sanktionerat som något normalt av det omgivande samhället, av familj och släktingar eller samhället. Men när det gäller hederskulturen och kontrollen av kvinnors sexualitet inom den, då kan våldet till och med vara sanktionerat av kvinnorna själva som när t.ex. det gäller könsstympning. Det är kvinnorna som utför själva ingreppet och det finns kvinnor som försörjer sig genom att ta betalt för könsstympningar. Oftast är det männen i familjen som ytterst bestämmer vem dottern ska gifta sig med, men ibland kan även mödrarna vara pådrivande i den processen. Vad dottern själv vill har ofta ingen betydelse.

Även om vi talat om hedersförtrycket följdverkningar, alla de problem som det ger upphov till – inte bara för flickor och unga kvinnor, utan för samhällsutvecklingen i dess helhet så tycker jag ändå att vi kan se ett visst ljus i tunneln. Det är få som idag förnekar att det finns ett hedersförtryck. Men man måste ju göra något för att bekämpa det. Det är mycket som måste göras och det som jag tycker är särskilt viktigt är att regering och myndigheter ingriper på en rad olika sätt. Viktigast är att skolan, ja utbildningsväsendet i dess helhet, tar sig an hedersproblematiken. Visserligen är ljuset i tunneln än så länge ganska svagt, men det finns där.

Att du pratar om det här så öppet betyder mycket. I press, radio, TV och sociala medier talar man mest om hur de grövsta brotten inom hedersförtrycket tar sig uttryck och sällan om det lågintensiva hedersförtryck som du berättat om. Du ska ha stort tack för att du talat med oss om detta.

CategoriesOkategoriserade

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *