Regeringen tillsatte 2019 en utredning om behovet av en brottsrubricering om hedersbrottsligheten. I oktober följande år lade de fram sitt förslag ”Ett särskilt hedersbrott” (SOU 2020:57).  Ganska snart inser man att de inte helt förstått vad de skulle utreda.

Det har länge funnits de som ansett att gällande lagstiftning är tillräcklig. De har inte förstått de samhälleliga sammanhang i vilka dessa brott begås, utan fastnat i en sorts formalistisk juridisk korrekthet. Istället för att gå på djupet när det gäller hedersvåldet har man valt att gå en sorts medelväg och talar om ”ett särskilt hedersbrott”, som inte förpliktar till något av våra förslag.

Det förbjudet att mörda, misshandla, förfölja, ofreda, hota, utsätta människor för olaga tvång eller stjäla andras egendom m.m. Det är mycket som är förbjudet att utsätta människor för. De som begår brotten har olika motiv för sina handlingar. Brottslingarna ställs inför rätta i en domstol med åklagare, försvarare och domare biträdd av en nämnd eller jury. Straff utmäts enligt en skala där motivet spelar en viktig roll för hur strängt straffet blir. Så ser systemet ut i en modern demokratisk rättsstat. Moderna stater eftersträvar att följa rättsstatens principer, där alla människor har samma värde och alla är lika inför lagen. 

Andra principer än rättsstatens

Men det finns samhällen där rättsstatens principer inte tillämpas eller är okända. Dessa samhällen är ofta djupt patriarkala och uppbyggda efter ett hierarkiskt mönster, där äldre män värderas högre än unga män och där kvinnor värderas lägre än män. Familjen, släkten och klanen utgör en sammanhållen enhet. Kvinnor har inom den inte samma rättigheter som män utan står alltid längst ned i hierarkien. De är i alla sammanhang diskriminerade och deras grundläggande mänskliga fri- och rättigheter i det dagliga livet är starkt begränsade på praktiskt taget alla områden. Men det är kvinnorna som genom att underkasta sig eller oftast tvingas in i den patriarkala ordningen som ansvarar för familjens och släktens heder. Det centrala inom hederskulturen är kontrollen av kvinnornas sexualitet, i första hand de yngre kvinnornas, vars liv strängt bevakas av föräldrarna – främst av fäder och bröder men också av mödrarna och släkten. Unga kvinnors liv begränsas genom olika former av isolering, diskriminering och övervakning. Dessa förhållanden utgör en samhällsordning, som i varierande former finns i stora delar av världen, trots att den strider mot allt vad mänskliga rättigheter heter. Denna ordning är äldre än de religioner vi känner till. Den har sitt ursprung i förhistorisk tid. Den är tillkommen i en tid långt innan dagens religioner uppstod. I ett längre perspektiv är vår tids religioner ganska unga företeelser. Därmed blev isoleringen och diskrimineringen av kvinnor rättfärdigat och förvandlat till en religiös dogm. Religionerna har sedan sina uppkomster bevarat kvinnofientligheten som ett levande fossil in i vår tid.

En annan samhällsordning

En modern stat som eftersträvar att förverkliga människors lika värde och jämställdhet mellan könen, kan självfallet inte acceptera en samhälls- och rättsordning, som har sitt ursprung i ett odemokratiskt hierarkiskt klansamhälle genomsyrat av kvinnoförtryck. Vår justitieminister Morgan Johansson, har förklarat att hedersförtrycket ”måste ryckas upp med rötterna”. Det är starka ord som förpliktar. Och det är viktigt att hans vision förverkligas.

Det är därför märkligt att den utredning som nu framlagts i akt och mening att göra just detta, knappt kommer halvvägs när det gäller att komma till rätta med ett föråldrat odemokratiskt och kvinnofientligt samhällsmönster (eller om man så vill ”kultur”). Den utredning som tillsatts har fokuserat mycket på hedersförtrycket, men visar inte förståelse för att det handlar om en parallell odemokratisk och kvinnofientlig samhällsordning som måste bekämpas. Man ser visserligen att det finns en vardagsbrottslighet och en grövre hedersbrottslighet, men genom att upprätta en s.k. brottskatalog istället för att på allvar undersöka förbindelsen mellan vardagsbrotten och de grövre brotten och tala om en brottsrubricering, smiter man från att ta sig an problemets kärna. Man missar det strukturella förtrycket och riktar in sig på – visserligen många och viktiga – men spridda och disparata delar av det. Och när man missar detta förlorar man även förbindelsen mellan hedersförtrycket och gängkriminaliteten. I straffhänseende presenterar utredningen inget nytt. Straffsatserna är desamma för de enskilda brotten. Så bekämpar man knappast en odemokratisk och kvinnofientlig parallell samhällsordning. Då måste man anlägga ett helhetsperspektiv. Det räcker inte med att göra en förteckning. 

En snäv syn på hedersförtrycket

Det mest anmärkningsvärda, men samtidigt en följd av bristen på ett helhetsperspektiv i utredningen, är att den inte föreslår något närståenderekvisit. Hedersbrottsligheten handlar sällan om ensamma förövare ansvariga för ett begånget brott. Flera personer, familjemedlemmar och släktingar, är ofta inblandade på olika sätt. Något tillspetsat skulle man kunna säga att den verklige mördaren är en månghövdad skara, medan den som utför själva dådet bara är gruppens verktyg.

Utredningen missar också att ta upp de föreställningar som finns inom hederskulturen som handlar om oskuldskravet för kvinnor, som medfört att föräldrar och blivande svärföräldrar kräver läkarintyg på att flickorna är oskulder före bröllopet. Hela denna verksamhet måste i lag förbjudas – inte minst därför att den inte bygger på vetenskap utan på omhuldade myter och vidskepelse, men också då den innebär en allvarlig våldshandling riktad mot unga flickor.

Den korta tioåriga preskriptionstiden som utredningen förslår vittnar om att utredarna inte riktigt förstått vad det är för ett samhällsfenomen man hanterar. Hedersbrotten är av den karaktär att de kan pågå ett helt liv och vara ett helvete bestående av en lång rad återkommande ”vardagsbrott”. Vidare kan ett hedersbrott begånget vid ett tillfälle vara avgörande för resten av en människas liv. Hedersbrotten skall därför inte ha någon preskriptionstid. Vad det ofta handlar om är att livet kan bli en praktiskt taget ändlös serie av vardagsbrott mot en människa som kan pågå under resten av hennes liv. Det visar sig förövrigt att barn som vuxit upp under hedersförtryck har mycket svårt att frigöra sig från det som vuxna. 

VHEK skriver i sitt remissvar att förbud som är viktiga för att motverka hederskulturer och som inte finns med i utredningen bör införas i en bredare brottskatalog än den föreslagna, eller ha de kopplingar som behövs till annan lagstiftning på området. På olika nivåer gäller det förbud mot oskuldsintyg från läkare, könssegregation i institutioner och i skolor och att alla barn utan undantag ska delta i undervisningen – alltså också i gymnastik, simning och sexualundervisning. Dessutom ska det införas ett förbud mot moralpoliser och mot s.k. uppfostringsresor för både pojkar och flickor. Som VHEK också har tagit upp i tidigare remissyttranden bör även ett skärpt förbud mot månggifte som föreslås i SOU 2020:2 ingå, liksom ett förbud mot tvång att stanna kvar i äktenskap. Vi menar att om ett hedersbrott kan förstöra en människas hela liv så ska det helt enkelt inte finnas någon preskriptionstid.

Det måste mer till än lagstiftning

Kampen mot hedersförtrycket har inte bara juridiska aspekter. Det handlar om värderingar kring människosyn och kvinnosyn. Det handlar om kampen mot fördomar och vanföreställningar. I dessa sammanhang är juridiken och rättsväsendet ofta en spegling av hur det ser ut i samhället. Viss lagstiftning kan dock vara något före sin tid och fungera normbildande och medverka till att bryta ned vidskepligheter och andra socialt negativa ideologiska föreställningar. Så fungerar dock inte det som utredningen föreslår. 

Men för att förändra lagstiftningen när det gäller kampen mot hedersförtrycket krävs också andra åtgärder. Det gäller att se till de organisationer och institutioner i samhället som dagligen producerar nya eller reproducerar gamla ovetenskapliga föreställningar och fördomar. Till dessa hör exempelvis religiösa friskolorna och religiösa samfund, vars verksamhet innehåller ett antidemokratiskt och kvinnofientligt budskap. Den typen av skolor och organisationer ska förvägras statliga och kommunala anslag. Om man vill komma åt hedersbrottsligheten måste man, som VHEK kräver, även genomföra förändringar på skolans område. Skolor som bryter mot eller missköter elevernas rätt till undervisning i sex och samlevnad eller nonchalerar flickornas rätt att utöva gymnastik och idrott måste förbjudas.

I andra sammanhang uppträder den strömning som kallas kulturrelativism, som i praktiken resulterar i att man prioriterar etniska gruppers kulturella säregenheter framför mänskliga rättigheter. Denna riktning har en mer vulgär släkting i den populism som är direkt vetenskapsfientlig och odlar en extremtolerant inställning och talar om ”alternativa fakta” – dvs. att det egentligen inte finns några fakta alls, bara åsikter. Modern vetenskap i fysik, kemi, biologi och astronomi kan exempelvis som hos de s.k. kreationisterna bytas ut mot Bibelns skapelseberättelse.

Det måste mer till än en lagstiftning om man ska kunna bekämpa hedersförtrycket, men när det är det gäller utredningens förslag till lagstiftning i ett brottsbekämpande syfte är dessa otillräckliga. Perspektivet kunde varit vidare. Utredningen har bara sett isbergets topp.  

Amineh Kakabaveh

CategoriesUncategorised

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *