K

Könsstympning: Männens makt över kvinnorna går före kvinnornas hälsa

Det talas alldeles för lite om könsstympning, om vari en sådant övergrepp består och vilka men som det kan ge upphov till. Förtegenheten beror dels på allmän okunnighet och bristande vetgirighet. Man skyggar för ämnet. Det är dessutom strängt tabubelagt bland dem som utsatts för detta övergrepp. Att ha blivit könsstympad och ta till orda och berätta om könsstympning är något som för många möter i det närmaste oöverstigliga hinder. Khadra Seerar Westerberg som är född i Somalia, men lever i Sverige och arbetar som lärare talar öppet könsstympning. Här samtalar hon med Amineh Kakabaveh om vilken roll könsstympningen spelat i hennes och andras liv.

Amineh

Om vi undantar hedersmord är könsstympning det grövsta fysiska övergreppet och uttrycket för hedersförtrycket. Det drabbar miljontals flickor i världen. Det finns många könsstympade kvinnor även i Sverige. De har kommit som tonåringar och blivit könsstympade i det land de lämnat. Det har emellertid förekommit och förekommer sannolikt fortfarande könsstympning även i Sverige, trots att vi har en lagstiftning som förbjuder könsstympning. Den lagen har funnits sedan 1982.

Du, Khadra, vet av egen erfarenhet vad det här handlar om. Du leder idag en kampanj mot könsstympning inom Varken hora eller kuvad. Skulle du vilja berätta om din bakgrund och varför du engagerat dig i kampen mot hederförtryck och könsstympning.

Khadra

För mig är kvinnlig könsstympning något väldigt personligt. Det har varit en del av mitt liv så långt tillbaka jag kan minnas. Det är ett övergrepp som i första hand görs på flickebarn och som sedan följer flickan under hela livet. För mig är det en högst personlig sak. Det har varit en del av mitt eget liv och för människor omkring mig. I det land jag kommer ifrån är könsstympning mycket vanligt. Cirka 90% av oss kvinnor och flickor blir utsatta för det. Länge levde jag i tron att det var en del av livet. Jag tog det länge för givet. Så är det bara, föreställde jag mig. Jag fick väldigt tidigt höra att det en vacker dag kommer det att hända något mycket stort. Men jag fick inte veta vad det var. Detta fick jag växa upp med. Det blev något jag nyfiket längtade. Och så en dag inträffade den där händelsen.

Jag stympades i samband med flykten till Sverige. Därefter gick livet vidare. Det gällde att överleva under en rad omvälvande händelser tills jag en dag många år senare satt och lyssnade på ett UR-program i radion, där man diskuterade den här frågan och jämförde kvinnlig könsstympning med piercing i underlivet. Det berörde mig på ett så djupt plan och väckte ett så kraftigt motstånd hos mig att jag måste verkligen säga ifrån. Jag måste göra min röst hörd. Detta hände först när jag var i 30-årsåldern.

Jag stympades som liten flicka. Men när jag hörde att man jämförde piercing i underlivet med det här övergreppet mot ett flickebarn utan att man talar om för barnet vad det var för ingrepp som skulle göras i hennes kropp gjorde mig oerhört upprörd. Den upprördheten fick mig att öppna mig på ett sätt som jag dessförinnan inte föreställt mig att jag skulle kunna göra. Jag tyckte det var så orättvist mot de här små flickorna som inte har chans att säga: Stopp, det här är min kropp! Jag tyckte det var ett grovt och klumpigt övertramp att jämföra könsstympning med piercing. Det var på det här sättet som jag kom igång med att tala om och mot kvinnlig könsstympning.


Du säger att du tidigt fick höra att något stort skulle hända. Du förbereddes alltså tidigt på ”något” som du inte visste vad det var som skulle hända. Hur tidigt började du förberedas för denna stora händelse? Hur gammal var du när den inträffade? Du säger att 90% av kvinnorna i ditt hemland är könsstympade? Könsstympar man också vuxna kvinnor?

I mitt hemland stympar man flickorna från fyra års ålder. Man stympar inte vuxna kvinnor. Men det förekommer om kvinnan blivit infabulerad, alltså ihopsydd efter en förlossning. Det allra vanligaste är dock att könsstympning genomförs på barn. Tiden innan könsstympningen, då man gick och väntade på det stora som skulle ske, kan jämföras med hur barnen här i Sverige går och väntar på julafton. För min del visste jag ingenting om vad som skulle hända. Jag skulle bli halal – genomgå något som gjorde mig ren och fin. Jag hade inga äldre systrar som hade utsatts för könsstympning och jag hade aldrig varit med när någon annan stympats. Detta att jag gick och längtade efter detta stora okända har funnits med i mitt minne.

Det finns tre varianter av könsstympning, varav infabulering (eller typ III enligt WHO:s terminologi), är det mest genomgripande ingreppet. Jag har nyligen besökt mitt hemland. Jag såg mig omkring och frågade runt och lade märke till att man numera i allt större utsträckning väljer bort typ III, medan typ 1 och 2 fortfarande är i bruk. Det finns en vilja att komma ifrån typ III. Men mitt agg mot att man inte lämnar flickornas klitoris i fred, att man inte låter flickornas könsorgan var hela och friska finns kvar.


Varför är kvinnans underliv en så känslig och viktig fråga. Är det för att man vill skapa en garanti för att ingen annan man skall att tillträde till kvinnan innan hon gifter sig?

Nästan alla kvinnor i min närhet var eller är stympade och de har blivit stympade väldigt tidigt – som småflickor. De stympades enligt typ III, infabulering, som innebär att man tar bort de inre och yttre blygdläpparna. Man tar bort klitoris och syr därefter ihop och lämnar kvar ett litet hål. Målet är att först på bröllopsnatten skall kvinnan öppnas upp. Då skall den s.k. mödomshinnan – som vi vet inte ens finns – brista vid samlaget. Det skall komma blod som skall vara bevis på att bruden är oskuld. Syftet med detta är att man skall kontrollera min kropp, min sexualitet, men också garantera blod på bröllopsnatten. Typ III är den vanligaste formen av könsstympning, men en utveckling har inletts som innebär att man avstår från den formen av könsstympning. Alltfler röster höjs mot könsstympning, men det är en process som kommer att ta sin tid.


Är det religiösa eller politiska föreställningar hos människor som gör att man fortsätter med könsstympning eller är det så att det enbart handlar om sedvänja och tradition? Sedan undrar jag också över de komplikationer som måste uppstå till följd av de här ingreppen i form av olika sjukdomar och problem när barn skall förlösas. Vad händer med alla dessa kvinnor i ditt hemland och för den delen även i Sverige i en sådan situation? Vi har ju cirka 40 000 könsstympade kvinnor även här.

Det anförs religiösa och kulturell argument för könsstympning, men det vanligaste argumentet man hör är att det är tradition. När det kommer till kritan handlar det emellertid om att kontrollera kvinnans sexualitet. Det är inte snack om någonting annat. Det gäller kanske inte i samma utsträckning de kvinnor som lever i Sverige, men för dem som lever i Somalia och andra delar av Östafrika handlar det om kontroll av kvinnorna. För kvinnornas del handlar det om den beroendeställning som kvinnorna befinner sig i. De måste ha en försörjning, kanske uppnå en viss status och då är äktenskapet något väldigt viktigt. I ett patriarkalt samhälle går mannens behov av kontroll av kvinnans kropp före kvinnorna hälsa och välbefinnande.


Om nu könsstympningen är ett sätt att kontrollera kvinnors kroppar och kvinnornas sexualitet borde ju stympningen medföra att kontrollen blev mindre efter det att den genomförts? Vi talar ju om den där ”vardagshedern” som består i att kvinnornas rörelsefrihet begränsas. Flickorna får inte gå ut, inte klä sig som de vill, hålla sig till en begränsad vänkrets och framför allt inte träffa killar m.m. Kan hon själv välja vem hon skall gifta sig med? Minskar denna vardagskontroll på något sätt efter könsstympningen?

Efter det att jag könsstympats och blivit lite äldre så var det mitt anseende och vad som sades om mig väldigt viktigt för min omgivning. Det ledde till att kontrollen var mycket närvarande under hela min uppväxt. Jag skulle nog kunna påstå att kontrollen blev ännu starkare här i Sverige, där det finns en rädsla för att det här var så fritt och annorlunda i Sverige. Kontrollen av min kropp och mig som individ blev hårdare i Sverige. Men är jag sedan reste jag tillbaka till mitt hemland en period upplevde jag paradoxalt nog lite mer frihet. Rädslan för allt det där som fanns i Sverige och som var så annorlunda fanns ju inte där.


Du menar att familjen reste tillbaka av rädsla för att det svenska samhället var så fritt?

Under min uppväxt i Sverige fanns det en rädsla när det gällde mig som flicka. Det var lättare att bli våldtagen här än i Somalia. I Sverige bodde vi ett osäkert område. Mina föräldrar var måna om att jag skulle ha det bästa ryktet, dvs. vara en flicka som höll sig inne, som inte syntes och som inte hördes. I Somalia fick jag uppleva en annan sorts frihet. Jag kunde röra mig friare. Det var inte samma oro för mig från vuxenvärldens sida. Det social liv som fanns utanför mitt hem gällde ju för alla. Det kändes på ett sätt friare där än här, men det var egentligen inte någon riktig frihet. Jag kunde inte flytta vart jag ville, jag kunde inte bo själv. Här kan jag flytta vart jag vill och leva mitt liv på ett annat sätt.


Men hur reagerade man i ditt hemland på ditt sätt att vara och ditt sätt att se på saker och ting? Blev de förvånade över dina tankar och beteenden, blev de överraskade, blev de arga? Vad sa flickorna som var i din ålder? Vad sa dina släktingar? Blev de förvånade?

Det är inget ovanligt att folk återvänder. Ännu vanligare är att barn skickas tillbaka, och dumpas och blir lämnade där. Det är normen att de dumpas. Jag har ju här i Sverige träffat flickor som vuxit upp här och som sedan skickats tillbaka, dumpats och blivit stympade.


Jag kan bekräfta det du säger. När jag var socialarbetare och kommunpolitiker i Skärholmen och Botkyrka så tog föräldrarna med barnen till Gambia, Somalia, Syrien, Iran, Irak och andra länder och man såg dem sedan inte mer. Jag mötte och möter idag när jag är ute på möten unga flickor som är arga och frågar sig varför de inte kan ha samma rättigheter som svenska flickor. Bara för en vecka sedan mötte jag kvinnor från flera av de länder jag räknat upp. De förklarade för mig att kontrollen blir värre här än i deras hemländer. Den främmande omgivningen, som man inte känner så väl skapar en rädsla, som gör att skruvarna dras åt ännu hårdare.

I början var det naturligtvis kul på flera olika slätt, att få återse släktingar och vänner som man inte träffat på länge. Det var inget konstigt att göra ett återbesök. Men i de här sammanhangen var det ju inte så att man hade något barnperspektiv eller att man diskuterade barnets bästa eller något sådant. Om jag inte hade skickats tillbaka hade jag nog inte förstått att det fanns någon inre frihet för min egen del att försöka fånga. Utan mitt återbesök hade jag nog inte vågat bestämma vad jag ville ha eller uppnå och gå emot de begränsningar som jag levt under i Sverige. Jag hade t.ex. tio minuter på mig att ta mig hem från skolan. Aktiviteter utanför skolan var uteslutet. Jag fick aldrig vara med på utflykter eller klassresor, aldrig gå till simhallen. Och jag hade mycket klart för mig att det berodde på att jag var en flicka. Det fanns inget utrymme för diskussion när det gällde detta.

Tyvärr ifrågasatte mina lärare på skolan inte detta. Detta var på tidigt 90-tal. Det fanns ingen kunskap om hederskulturen vid den tidpunkten. Mina föräldrar visste inte hur de skulle bära sig åt. För mig betydde det att hemma bestämde man hur saker och ting skulle vara och när skolan inte ifrågasatte något av det så blev min isolering till en självklar och orubblig ordning. Så här behandlar man flickor, punkt slut. Men efter den här resan till Somalia fick jag ett inre behov av att vara fri. Och vad innebar det att vara fri? I Somalia kunde jag vara utomhus tillsammans med andra ungdomar – till och med sent på dagen. Det var något jag inte fått uppleva i Sverige.


Det sistnämnda som du tar upp har jag ett färska exempel på. Jag var nyligen på en skola i en Stockholmsförort, där flickorna måste ha ett intyg underskrivet av läraren att visa för föräldrarna om de skulle få tillåtelse att gå på extra läxhjälp efter ordinarie skoltid. Det är uppenbart att det inte är mycket som förändrats. Men hur gammal var du när du återvände till Somalia? Och vad blir det av flickorna som dumpas där?

Det var efter att jag gått ut nian som jag reste tillbaka till Somalia. Jag var 16 år. Men det är inte bara flickor som dumpas utan även pojkar. När jag var där kom det pojkar från andra länder, särskilt från England. Många flickor som flyttar tillbaka gifter sig ganska tidigt när det kommer tillbaka till hemlandet. De får på det sättet en viss yttre frihet och kan styra sitt liv på ett annat sätt. Äktenskapet blir den enda vägen ut ur den isolering som familjen stått för. Äktenskapet är den enda vägen för flickorna att bli öppnade om du är infabulerad. Det är det enda sätt på vilket infabuleringen kan brytas, vilket ju sker under bröllopsnatten. Efter det att infabuleringen brutits så kan man kissa och menstruera på ett normalt sätt. Med infabuleringen följer alltid en rad fysiska problem.


Är de äktenskap som flickorna ingår följden av att de själva valt sin partner eller handlar det om arrangerade äktenskap förenade med tvång och påtryckningar från föräldrar och släktingar? Du var 16 år när du kom tillbaka till Somalia. Blir flickor i den ålder, alltså under 18 år, bortgifta i Somalia?

Av de flickor som jag känner och som gift sig i hemlandet har i en del fall gift sig av fri vilja och andra ingått mer eller minde arrangerade äktenskap. Man bör nog också ställa sig frågan vad som menas med ”fri vilja”. Om du gifter dig för att komma bort från den isolering och de begränsningar du utsätts för i föräldrahemmet är det ju inte frågan om något fritt val. Man kan få det till att se ut som att det handlar om frivillighet, men att det egentligen handlar frivillighet och tvång på samma gång. Ska komma ännu närmare sanningen måste man nog säga att det handlar två olika typer av tvång.


Du kom till Sverige som litet barn. Då var du redan stympad. Sedan har du större delen av ditt liv levt här i Sverige. Fick någon utanför familjen veta att du var stympad. Fick skolan någon signal om det? Det finns ju skolläkare och skolsköterskor. Vi vet att det inte är särskilt mycket som samhället gjort när det gäller könsstympning. Vad är det som måste göras? Hur ska alla underlåtenhetssynder repareras? Vad är det som saknas förutom civilkurage och kunskap?

Jag kom ju hit på 90-talet och då fanns det ju mycket lite kunskap. Idag befinner vi oss i en helt annan situation. Det finns väldigt mycket kunskap om könsstympning. Frågan lyfts fram i en rad större sammanhang, men till vardags är villkoren annorlunda. Då gäller det för t.ex. skolsköterskan och andra personer som är nära de här barnen att i dagliga livet våga stå upp för alla barns rättigheter oavsett etnicitet och religion och öppet tala om könsstympning.

Vi har t.ex. inte öppnat upp en enda infabulerad, ihopsydd minderårig flicka. Det är så i svensk lagstiftning att det blir vårdnadshavaren som skall fatta ett sådant beslut, dvs. samma person som fattat beslutet att flickan skall stympas ska även fatta beslutet om hon skall öppnas eller inte. Om flickan hade haft någon annan skadad kroppsdel skulle vi aldrig accepterat att man avstår från ingripande, men när det gäller flickors könsorgan, då kan man se mellan fingrarna.

Om ett barn som blivit könsstympat – särskilt om det handlat om typ III, infabulation – har det utsatts för ett trauma. Då krävs det en omsorgsfullt genomtänkt och genomförd insats om man ska kunna hjälpa det. Det ska aldrig, aldrig någonsin, vara upp till vårdnadshavaren att fatta beslut om det här barnet skall få någon hjälp eller inte. På det här punkten brister det svenska samhällets myndigheter och institutioner. Jag har själv som lärare arbetat tillsammans med vår skolsköterska. Hon har fått mycket kunskap om hur hon skall gå till väga i sitt arbete. Amel-mottagningen på Södersjukhuset i Stockholm tar emot kvinnor som könsstympats. Men det krävs att vi gör mycket mer så att vi når vartenda barn, varenda drabbad flicka.

I skolan är det ju så att alla pojkar underkastas läkarundersökning, där läkaren utan några problem kollar att allt står rätt till med pojkarnas könsorgan. Samma sak gäller tydligen inte för flickorna.


Skulle det vara till någon hjälp för flickorna om man införde en regel om att skolsköterskan skall undersöka alla flickor utan undantag.

För mig var det så att jag undersöktes aldrig förrän jag själv tog kontakt och bad om hjälp och vård, men jag skulle kunna förklara hur jag, utifrån min bakgrund, upplevde mitt första besök hos tandläkaren. Jag tyckte det var förfärande intimt att en annan främmande människa skulle rota omkring i min mun. Men trots att jag tyckte att det var intimt och närgånget så fanns det någonstans någon sorts medvetenhet om att det var bra att gå till tandläkaren. Jag fick en kallelse och gick dit och jag fick mina hål i tänderna lagade, vilket jag är mycket tacksam för idag. Om jag då också hade på samma sätt blivit kallad till en gynekolog hade jag säkert inte gått dit. Det skulle varit alldeles för tabubelagt. Som barn har man inte heller den kunskapen och kraft att gå dit själv. Allt som har med flickors könsorgan är så tabubelagt. Det ord jag använde på somaliska för mitt könsorgan betyder ungefär ”felet”. Det kan inte få förbli på det viset att vårdnadshavaren bestämmer om en flicka skall få vård och öppnas eller inte. Den ordningen måste upphävas snarast.


Du tycker liksom Nyamko Sabuni att flickor som kommer från länder, där vi vet att det förekommer könsstympning, skall läkarundersökas. Det krävde hon för åtta år sedan. Och i Sverige är könsstympning förbjudet och bestraffas med fängelse. Det får inte ske och lagen har skärpts i olika omgångar. Lagstiftningen har skärpts på flera områden – inte bara i frågan om könsstympning utan även när det gäller barn- och tvångsäktenskap. Men som alltid: lagstiftningen är bra men med tillämpningen kan det vara sämre. Därmed kan det bli så att lagarna inte skyddar alla – en del hamnar utanför när lagarna skall tillämpas. Enligt ditt resonemang kan det följaktligen fortfarande finnas kvinnor lite högre upp åldrarna i Sverige som är könsstympade och som borde kunna få vård. Hur blir det för dem när de skall föda barn, för jag kan tänka mig att detta är ännu mer tabubelagt att tala om.

Det jag lagt märke till på senare tid är att kvinnor i större utsträckning söker hjälp om de är infabulerade och då får öppningsoperationer. Men jag har också lagt märke till att det är svårare att få hjälp med det trauma som följer av sådana operationer. Allt som har med könsstympning att göra är starkt traumatiserande. Kvinnorna drabbas ofta av PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Det finns hjälp att få, men det är inte så känt att det faktiskt finns. Dessutom är det så att man som könsstympad har olika behov beroende på vilken typ av stympning man bivit utsatt för och vilka skadar man åsamkats.

Men en sak är uppenbar: Många kvinnor söker idag vård för att de genomgått könsstympning av typ III. Jag tror mig kunna påstå att många ofta väntar med att söka vård för att öppnas inför bröllopsnatten och äktenskapet. Jag skulle vilja se att samhället gick ut med information på ett sådant sätt att kvinnor och flickor sökte vård för sin egen och inte någon annans skull eller för att man skall passa in i ett visst socialt sammanhang. De ska kunna göra det för sin egen hälsas och sitt eget välbefinnandes skull. På den punkten har vi hittills misslyckats.


Könsstympning handlar om makt över och kontroll av kvinnor och om fysisk och psykisk tortyr – särskilt under tiden före äktenskapet. Men därefter borde ju kvinnornas liv bli en aning lättare. Därefter följer barnafödande, oftast på sjukhus och då upptäcks det ju med ens att kvinnan blivit könsstympad.

Jovisst är det så. Numera ställs det en särskild diagnos i sådana fall, vilket innebär att vi kommer att få en ny och bättre statistik när det gäller hur många det är som lever med problem som har med könsstympning att göra. En sak vill jag betona. Det finns vård att få, särkilt i storstäderna. På mindre orter kan det vara lite svårare att hitta någon som förstår situationen – inte bara på det fysiska utan också på det psykiska planet. Det handlar ofta om att få kvinnorna att känna sig trygga i situationen. I Stockholm och Göteborg finns det kliniker med specialister, men fler vårdinrättningar där kvinnorna kan söka vård är synnerligen önskvärt. Jag har hört att man även kommer att starta en vårdinrättning i Malmö. Det sker i alla fall en del framsteg.

Jag stötte på ett fall med en flicka som var infabulerad. Hon var ensamkommande och hade hamnat i en avkrok någonstans i norra Sverige. Hon hade gått till vårdcentralen, där den vård hon erbjöds bestod i att man ville sätta in en kateter. Men det var inte det hon ville eller skulle ha. Hon ville öppnas upp och krävde det. Hennes fall visar att det råder en stor brist information och kunskap.


Vad var det som fick dig att engagera dig att på allvar och började arbeta med allt det som vi pratat om idag. Vad var det som triggade igång dig?

En förutsättning var naturligtvis att jag själv blivit könsstympad. Den utösande faktorn var som jag berättat det där radioprogrammet där man jämförde könsstympning med piercing, vilket visade på en bottenlös okunnighet om vad könsstympning var för något och hur könsstympning drabbar flickor och kvinnor. Det krävdes att jag blev upprörd. Det var så orättvist. Men så upptäckte jag att jag kunde använda min egen röst och hjälpa andra genom att tala och berätta om min historia. Därav följde att också måste börja arbeta med mig själv. Det var viktigt att få fram att ett övergrepp begåtts mot mig som barn, att jag inte haft något att säga till om, att jag saknade skuld. Det gällde att få bort att all skuld och skam och alla tabun som finns kring allt som har med könsstympning att göra. Det handlade om ett övergrepp som begåtts av min samhälleliga omgivning i mitt hemland i syfte att kontrollera mig. Jag måste arbeta med mig själv för att kunna gå vidare. Jag var tvungen att göra en inre resa för att göra mig fri från föreställningar om att jag på något sätt var delaktiga i det jag drabbats av. Samtidigt som jag arbetar med att bekämpa könsstympning har jag parallellt arbetat med att välja min egen väg.


Du har lämnat mycket kunskap och information under vårt samtal. Vad skulle du vilja säga som slutord i det här samtalet?

Varje år könsstympas tre (3) miljoner flickor. Det innebär att var 11:e sekund könsstympas en flicka någonstans i världen. Det jag önskar mig av samhället är att vi behandlar alla barn lika och att vi värnar om varje barns rätt till sitt liv. Det jag vill säga till alla flickor därute är att det finns otroligt mycket hjälp att få, det finns många som bryr sig. Ta vara på den hjälp och den vård du kan få och gör det för just din egen skull.

CategoriesUncategorised

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *