”Visst finns det rättigheter, men de gäller inte för oss”

Regeln och meningen är att ingen skall berätta hur hederskulturen fungerar. Framförallt ska ingen berätta om hur den slår mot en enskild individ. Ingen skall berätta om det man utsätts för – och absolut inte om man är en ung kvinna. Men det finns de som ändå berättar om vad som drabbat dem. Förortsfeministens redaktion har träffat och samtalat med Fatima, som är en av dem som inte tiger, men som likafullt måste vara anonym.

Kan du berätta vem du är och hur situationen varit för dig som vuxit upp och uppfostrats med hedersnormer och hedersförtryck?

– Jag växte upp i en förort till en av Sveriges större städer, som var väldigt invandrartät, så under min tidiga uppväxt träffade jag nästan bara första och andra generationens invandrare. Dessutom gick jag i en religiös friskola med muslimsk profil. Där var det bara religiösa och barn till religiösa. Min uppväxt var präglad av en hederskultur. Den frodades både i skolan jag gick i, i mitt föräldrahem och i det bostadsområde där vi levde.

Familjen och lågstadieskolan

Hur var det i hemmet, i området och i skolan? Hur blev man behandlad som tjej?

– Hederskulturen blev mycket strängare ju äldre jag blev. När jag var liten kändes det ganska normalt. Det fanns lite regler och traditioner att följa. Men det var inget jag tänkte på då. I skolan däremot blev det lite mer. Skolan låg intill en moské. Vi hade islamologi två gånger i veckan, där en lärare undervisade om Koranen och muslimska värderingar.

– Det var mycket skyldigheter och förbud. Jag upplevde snart att det var mer förbud för tjejer än för män och killar. Killarna verkade vara friare i religionen än vad tjejerna var. Tjejerna skulle skyla sig för att undvika att attrahera männen. Vi skulle t.ex. inte skratta högt, inte ha parfym och vi skulle klä oss anständigt. Det fanns ett starkt inslag av ”vi och dom-kultur” i undervisningen.  ”Vi är muslimer, vi är rena, vi är inte som svenskarna som är smutsiga och dekadenta. De bara super och ligger runt hela tiden, får aids och går på diskotek” – det var det vi fick lära oss. Mycket var skamligt och tabubelagt, speciellt sådant som rörde kroppen, sex och relationer. Man hade en dubbelmoral när det gällde detta.

Hur kom den dubbelmoralen till uttryck?

– Jag tyckte det var mycket som var jättekonstigt. Om allt som hade med sex att göra ansågs vara perverst så tycker jag att det var märkligt att läraren i islamologi brukade tvinga mig att stanna inne på rasten med bara han och jag i rummet. Han brukade tafsa på mig och röra vid mig på ett olämpligt sätt. Det började när jag var 7-8, och han gjorde det väldigt ofta. En gång såg min bästa vän mig, men jag ville inte prata om det. Nyligen har jag fått reda på att en annan tjej som gick i min klass råkade ut för samma sak av samma lärare. Han tog henne på brösten osv.

– Jag vågade inte berätta något om detta för mina föräldrar. Hederskulturen är också en tystnadskultur. Allting är kvinnans fel, oavsett vad hon råkar ut för. Ansvaret bärs alltid av kvinnor. Detta gäller också när det handlar om barn. Då ligger ansvaret på flickorna. Jag hade antagligen lockat den här läraren på något sätt eller ”fångat hans blick”. Om jag hade berättat för mina föräldrar om det som hänt skulle de blivit väldigt arga på mig och sagt: ”Du får skylla dig själv”.  Det hade varit en stor skam för min familj om det hade kommit ut.

Visste dina föräldrar om att de här stränga reglerna tillämpades i skolan?

– Ja, det tror jag. Men jag tror att mina föräldrar uppskattade de här reglerna. De höll med. Mycket var uppdelat efter kön. Särskilt om det handlade om kroppsliga aktiviteter som idrott, simning och sådant. Jag fick nästan ingen idrottsundervisning alls under min första tid i skolan. Jag gick i den skolan i sex år. När vi skulle ha idrott hände det ofta att läraren sa åt oss tjejer att vi fick ta rast, gå ut eller gå någon annanstans, medan killarna kunde stanna kvar och spela fotboll eller öva sig i olika idrotter. Jag har senare presterat jättedåligt på idrotten när jag gick i vanliga skolor. Könssegregation i sig är problematiskt på många sätt. Men det är en sak som många inte förstår; det ena könet – tjejerna – får ofta mycket sämre undervisning än killarna. Jag missade många moment och kom efter.

Mesiga myndigheter

Den där skolan du gick i och andra liknande skolor finns ju fortfarande kvar?

– Ja, och jag har förstått att sådana här skolor får många anmälningar från Skolinspektionen, men det görs inte så mycket åt dem. Många skolor sponsras ju också. Den skolan jag gick i sponsrades av en diktaturregim. Jag tycker det är jättekonstigt att sådant får finnas kvar. De radikaliserar och indoktrinerar barnen som går där. Det är en väldigt destruktiv miljö.

– Som tjej var man ju alltid rädd på rasterna. Man kunde bli slagen och tafsad på av killarna. Man kunde inte tala om det så mycket heller. Klagade man hos en lärare, vilket hände ibland, så hände inte så mycket. Läraren kunde säga till mig: ”Det är ditt fel, det är du som provocerar de här pojkarna, du får inte leka med dem, håll dig till tjejerna”. Jag tycker att alla barn ska kunna leka med varandra oavsett kön. Men det fanns tillfällen då jag inte ens försökte leka med dem. Det räckte med att jag passerade förbi dem så blev jag föremål för en attack. Det var tufft att vara tjej på den där skolan. Pojkarna hade mycket frihet. Deras beteende fick aldrig några konsekvenser. Jag tror att det på sikt påverkade dem. Många av dem som jag vuxit upp med är idag kriminella, t.ex. knarklangare och aktiva i gängkriminalitet. Sådant frodas på den här sortens skolor.

Så du menar att föräldrarna lämnade hela ansvaret till skolan som brukade hederskultur i religionens namn endast mot tjejerna?

– Precis. De allra flesta barnen kommer ju från hem med hederskultur. Sedan kommer de till skolan som egentligen ska vara en demokratisk fristad för barnen, men istället indoktrineras barnen. Hederskulturen uppmuntras där. Det blir inte bra alls.

– Det var mycket olika villkor för barnen. De somaliska barnen hade det värst. Alla flickorna hade till exempel slöja på sig. Min bästa vän var en somalisk flicka. Hon var könsstympad. Hennes systrar var könsstympade. Hon hade 18 syskon. Hennes pappa hade fyra fruar. Deras villkor var verkligen usla. Deras syskon och kusiner gick i samma skola. De kontrollerade varandra.

– Det var kanske lite bättre för araberna, iranierna och kurderna. Där fanns också extremism men inte på samma nivå. Flickorna hade också slöja men de började använda slöja när de blivit lite äldre. Ibland när höstterminen började märkte man att det hade försvunnit några flickor. Man förstod att de hade rest till Iran och flyttat dit – och antagligen blivit bortgifta. Men det förstod jag först senare. De som hade det minst dåligt var flickorna som kom från Jugoslavien. De hade inga krav på sig att bära slöjan. De var friare i klädseln, i beteendet – ja, allting. Det var inte på samma nivå av extremism. Vi barn levde och gick i skolan på olika villkor.

Klassöverskridande traditionellt förtryck

Du är inte från en familj där din mamma och pappa är analfabeter. Den här debatten om att det bara är de som är fattiga som lever i hederskulturen håller du antagligen inte med om?

–  Mina föräldrar var medelklass. Båda mina föräldrar hade akademisk bakgrund, men hederskulturen fanns ändå i familjen. Mina föräldrar var i vissa avseenden mer liberala – jag slapp ju slöjtvånget – men i övrigt fanns hederskulturen där. Traditionerna finns kvar. Mina föräldrar är ju båda IS-sympatisörer och stöttar dem med pengar. Detta har präglat min uppväxt. Det här med klass spelar kanske till viss del en roll när det gäller de former hederskulturen tar sig, men hederskulturen är inte något exklusivt för underklassen eller arbetarklassen. Den finns i alla samhällsskikt.

Hur hade din barndom och ungdom sett ut om du till exempel hade burit slöja tror du? 

– När jag gick i sexan var jag kanske den enda tjejen i min klass som inte bar slöja. Jag tror inte att det påverkade mig så mycket egentligen. Man lärde sig i undervisningen att slöja var något som premierades och att alla kvinnor någon gång måste börja ta på sig den, men jag tänkte inte så mycket på det. För mig kändes det som att det var långt kvar tills jag skulle bli tvungen att ta på mig slöjan. Jag tror att det påverkade på ett sätt.

– Jag tror att tjejer som bär slöja blir helt upptagna med att tänka på hur de ser ut – om slöjan ser bra ut, om den täcker. Slöjan är mer än ett klädesplagg – det är en symbol, ett ansvar. Om man börjar tänka på det i första hand blir man helt upptagen av det och tänker inte så mycket på annat. Det finns inte utrymme att tänka på annat, till exempel på vem man är och vem man vill vara. Utan slöja fick jag utrymme att tänka på annat helt enkelt.

– Jag började svensk skola efter sexan, samtidigt flyttade vi till ett område med mer svenskar. Det var då jag kom i kontakt med svenskar för första gången och exponerades för en annan livsstil. Det fick mig att tänka mycket mer på vem jag är och vem jag vill vara.

Ingen slöja förrän fyllt 18 år!

Du som först gått i en religiös skola med muslimsk profil och sedan i en vanlig sekulär skola – tycker du att svenska samhället gör rätt när de tillåter slöja på barn i skolorna?

– Absolut inte. Jag tycker att det svenska samhället kan göra mycket mer än det som görs nu. Jag tycker att det finns en naivitet och passivitet som gör att man inte törs eller vill ta tag i de här frågorna. ”De låga förväntningarnas rasism” har någon kallat det. Man ursäktar olika beteenden för att det handlar om en annan kultur. På det sättet smiter man från ansvaret. Jag tycker inte man kan ha religiösa friskolor i ett sekulärt land som Sverige, där man uttalat vill ha barnens bästa i alla sammanhang. Då tycker jag inte att man kan ha religiösa friskolor där ingen demokrati existerar. Skolan ska ju vara en trygg plats, men det är den inte i en sådan skola. Slöja på barn borde inte ha någon plats i vårt samhälle. Jag tycker man ska förbjuda slöja på barn. Det tycker jag är mycket rimligt.

– Det har ju förekommit att barn som kommit till förskolan och där tagit av sig slöjan så fort föräldrarna har gått därifrån. Sedan har föräldrarna förstått vad baren gjort och ringt videosamtal på Facetime till förskolelärarna för att i telefonen se efter om barnen har slöjan på sig. Det får bara inte lov att gå till på det sättet. Den signal man ska ge föräldrarna är att slöjan inte hör inte hemma bland barn i Sverige och att det är något som föräldrarna får acceptera och inte kan göra något åt. Det skulle göra livet lättare för flickorna.

Vad tycker du om de här kvinnorna som i feminismens namn försvarar rätten att bära slöja istället för att stå upp för de här utsatta flickorna och kvinnorna?

Jag tycker att de här kvinnorna är en enorm huvudvärk i arbetet mot hedersvåldet och hederskulturen. Jag tycker att de har missförstått helt vad slöja och niqab och alla de här andra religiösa symbolerna innebär. De gapar mycket om att det bara är ett klädesplagg och att förbjuda det är kvinnoförtryck – att man bestämmer över vad kvinnor ska ha på sig.

– Men slöjan är mer än ett plagg. Det är en symbol för kvinnoförtryck och för en våldtäktskultur. Det är också ett sätt att kontrollera kvinnor och lägga ansvaret på kvinnor.  Om män begår övergrepp mot kvinnor så är det de som ska ta ansvar för sina handlingar – inte kvinnorna. Det är en sorts pedofili att sätta en slöja på ett litet barn för att slöjans enda mål är att skyla flickan eller kvinnan från ”mannens smutsiga blick”. Vem har ansvaret för den blicken – den som tittar eller den som blir tittad på?

– Så jag tycker att de där s.k. feministerna och kulturrelativisterna har antingen helt missförstått hela saken eller så väljer de att vända ryggen till. Jag tycker att det är rasistiskt att helt strunta i de här barnen och tjejerna som varje dag utsätts för förtryck. Att man helt struntar i eller försöker tysta de som drabbats av och kämpar mot förtrycket – det är rasism.

Vad säger lagen och vad anses som ”normalt”?

Känner du dig sviken av dessa s.k. feminister och s.k. antirasister som inte stod på din sida när du var barn och ung flicka? Tycker du inte att alla politiska partier borde gå ut och be om ursäkt för att de genom sin underlåtenhet har utsatt er för en situation där det nu är ni som måste söka skydd mot våld och övergrepp? 

– Det är ett enormt svek som begåtts. Jag känner att jag och många andra hade kunnat få mycket bättre hjälp mycket tidigare om hela samhället, de kommunala och statliga myndigheterna, domstolarna m.m. hade ändrat inställning och slutat vara så undvikande och fega. När jag var liten blev jag tidigt medveten om Barnkonventionen – vad det var för något och vad som ingick i den. Jag visste att enligt Barnkonventionen är det fel att slå sitt barn, att det är fel att påtvinga barnet åsikter och att särbehandla tjejer och killar. Jag var jättemedveten om det, men jag tänkte att Barnkonventionen inte gällde mig. I mitt hem och i min familj gör vi på ett annat sätt.  Det hade jag lärt mig hemifrån. Jag hade inte sett något annat. Jag hade inte fått uppleva vad som är normalt. Det enda som varit normalt för mig var det jag har upplevt hemma.

Och det du lärt dig hemifrån var att det normalt att bli kontrollerad, att bli bestraffad och att ständigt behöva ljuga?

– Precis. Man hittade på lögner för att överleva.

Tystnad – en förutsättning för förtryck?

Hur var det med de andra barnen? Blev de också slagna? Kunde ni, flickor emellan, berätta för varandra att man blev slagen? 

– Nej, det var inget man pratade om. Men alla visste. Alla visste att alla blev slagna. Men vi blev inte slagna i skolan, inte vad jag vet i alla fall. I så fall i slutna rum bakom stängda dörrar.

Men ni blev tafsade på och utsatta för sexuella trakasserier?

– Ja.

Metoo innebar att västvärldens kvinnor gick ut och berättade om de sexuella trakasserier som de blivit utsatta för, men kvinnor i hederskulturen kunde inte berätta om sin utsatthet. Vad tycker du om det? Du själv är en av dem bryter tystnaden, men vi intervjuar ju dig anonymt. 

Det är svårt att komma ut. Skillnaden mellan att vara kvinna i västvärlden och kvinna i en hederskultur är stor. Det är svårt för alla kvinnor att komma ut med sina berättelser. Bland svenskar som inte är underkastade hederskulturens regler och normer är det så att den som blir illa behandlad kan få medhåll och visst stöd från omgivningen, från vänner, familj m.m. De ger dig sitt stöd när man har berättat om svåra upplevelser.

– I en hederskultur är det tvärtom. En kvinna kan inte gå ut och berätta om vad hon varit med om, för då blir hon utsatt för repressalier. Hon blir straffad, tystad, kontrollerad, till och med misshandlad och i allra värsta fall dödad. Det uppstår genast en hotbild mot en kvinna om hon berättar. Hon får varken stöd av familjen eller av vännerna. Det är hon som anses vara smutsig och skyldig. Det är hon som dragit skam över släkten. Så det finns inget utrymme för kvinnor i hederskulturer att berätta vad de har upplevt. Så däri ligger skillnaden. Metoo är en viktig rörelse men den gällde inte alla kvinnor. Metoo kom inte att gälla hedersutsatta kvinnor. Det är svårt för oss att bryta tystnaden.

I högstadium och gymnasium

När du skulle börja högstadiet började du i en annan skola. Hur var det att träffa svenska tjejer och killar i en vanlig skola? Fanns det konflikter? 

– Jag började högstadiet i en vanlig svensk skola. Det var bara svenskar som gick där. Jag var kanske den enda med invandrarbakgrund. Så jag exponerades för väldigt mycket nytt, en helt annan livsstil, en helt annan kultur. Killar och tjejer umgicks med varandra, pratade med varandra. Killarna var inte elaka mot tjejerna – i alla fall inte på det sätt som i skolan jag gått i tidigare. Lärarna var snälla och stödjande. Man märkte direkt att den här skolan var väldigt demokratisk till sin karaktär. Tjejerna var friare i sina uttryck. De skrattade högt, pratade högt, pratade med killar, satt tillsammans med dem, sminkade sig, hade andra kläder på sig och man umgicks efter skolan. Vissa hade pojkvänner och flickvänner, och vissa hade till och med vågat komma ut som homosexuella för att det var ett så öppet klimat. För mig var det jätterevolutionerande.

– För mig innebar det också en inre konflikt. Det var första gången jag började reflektera kring: ”Oj, det finns en annan typ av livsstil, men vem är jag då? Vad är det jag egentligen vill? Vill jag ha allt det här eller vill jag ha det jag har hemma?”. Den här skolan blev början på min frigörelse. Jag fick se en annan uppfattning om vad som ansågs normalt. Detta nya lockade mig.

Men du fick inte det du sökte av din familj som är starkt religiös? Anade de inte att du skulle komma att frigöra dig? Det är ett stort steg från en skola med religiös indoktrinering med islamistisk inriktning till ett vanligt högstadium. Kunde du klä dig som du ville? Kunde du anamma och göra bruk av demokratin i skolan? Gjorde du saker och ting i smyg?

– Hederskulturen och kontrollen blev mycket starkare när jag började högstadiet, för att nu var jag en del av en annan miljö där det fanns mycket lockelser och synder. Det tror jag gjorde mina föräldrar lite mer oroliga, så jag blev faktiskt mer begränsad. Kanske också för att jag blev äldre och började närma mig puberteten. Kontrollen blev starkare och begränsningarna blev mer påtagliga. Jag fick inte klä mig som alla andra, jag fick absolut inte prata med någon av motsatt kön. Det blev starkare kontroll.

– När jag började få mens fick jag en väldigt besvärlig mens, men jag fick inte ha tamponger för man trodde att jag då kanske skulle förlora min oskuld. Det var mycket som blev tydligare för mig under den perioden. Jag testade mina föräldrar – var de satte gränserna. Jag förstod sedan mer och mer att jag inte hade det som alla andra. Jag var tvungen att gå hem direkt från skolan, jag fick inte fika med kompisar eller gå hem till någon. Jag började leva ett dubbelliv i smyg. Jag brukade köpa andra kläder. När jag gick hemifrån hade jag kläder som var heltäckande. När jag kom till skolan bytte jag om på toan. Jag kom tidigare till skolan innan alla andra och bytte om till shorts, kjol eller klänning – sådant som jag tyckte var snyggt. Jag sminkade mig kanske ibland och började känna mig mer bekväm med att prata med killar. Jag hade min bästa killkompis i högstadiet och vi umgicks jättemycket. Så jag började bli mer bekväm även med att umgås med killar.

– Men jag blev påkommen till slut. Min mamma blev väldigt arg när hon hittade mina kläder, som jag hade gömt. Jag blev påkommen med många saker, men jag hittade alltid på förklaringar och ursäkter och hon trodde på mig. Vissa saker kunde hon förlåta mig för, men ibland när hon och jag hade någon konflikt och grälade kunde hon hota med att berätta för min pappa om ”det här och det här” för hon visste att jag var rädd för min pappa och hon var ju också rädd för pappa. Han är mycket aggressiv och farlig. Det var vid sådana tillfällen som det gick upp för mig att jag levde en sorts dubbelliv.

Inom hederskulturen spelar släkten och/eller klanens sammanhållning stor roll. Hade du, som många andra, syskon, kusiner eller andra släktingar som kontrollerade ditt liv?

– Jag har inga syskon och jag har inga kusiner i Sverige. Hade jag haft det så hade jag blivit mycket mer kontrollerad. Killarna i familjen och släkten hade i så fall fått mycket mer frihet och de hade säkert fått i uppdrag att kontrollera mig. Men som tur var hade jag inga syskon. Det gjorde att jag kunde vara lite friare andra.

Vad gjorde skolan?

Hur har skolan agerat? Vågade du på högstadiet eller i gymnasiet berätta något om hur begränsad och förtryckt du var hemifrån? I sådana fall; vad sa skolan?

– Jag gick till en skolkurator i tre år och berättade nästan allting. Jag vågade inte berätta att jag blev slagen, men jag berättade allt annat – om kulturen, om kontrollen, om begränsningarna, om vad mina föräldrar sa och om hoten. Allting berättade jag. Kuratorn gjorde inga ingripanden utan det hela stannade vid samtalsstöd. Flera år efter att jag hade slutat skolan träffade jag henne och vi pratade lite och jag frågade henne: ”Tänkte du någonsin på vad jag var utsatt för?” Hon sa: ”Jag förstod att du var hedersutsatt, men jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var inte klar över om det skulle vara olämpligt av mig att agera och göra någonting eller inte”.

– Det fanns vissa lärare som också hade ett visst hum om hur jag hade det hemma. Min klassföreståndare träffade min pappa på ett utvecklingssamtal, och hon blev jätterädd för honom för han blev aggressiv och skällde ut henne. Efteråt pratade hon med mig en kort stund och sa: ”Hur har du det hemma? Är du okej?” och jag kunde säga att: ”Mina föräldrar är lite strikta och det känns jobbigt för mig”, och hon sa: ”Okej, säg till om du behöver någonting”. Det blev liksom bara det. Det är klart att jag inte kan bara ”säga till” om det är någonting. Ansvaret läggs ju på barnet som ska ”säga till”.  Det blir barnet som ska identifiera problemet och sedan själv lösa det – det är ju alldeles för stort.

– Vid nästa utvecklingssamtal tog hon med sig sin kollega för hon vågade inte vara ensam med min pappa. Så istället för att göra något för mig – jag var ju ensam med min pappa hela tiden – löste hon sitt eget problem. Själv vågade hon inte ens vara ensam med min pappa i en halvtimme. Det tyckte jag var ett stort svek. Jag önskar att hon hade gjort annorlunda.

Du har ju så mycket erfarenhet och det finns hundratusentals tjejer som har samma historia som du, men alla har inte möjligheten att berätta om sin situation. Vad skulle du säga till andra tjejer i din situation, skolan och socialtjänsten? 

– Jag tycker inte att man ska behöva berätta om sin situation. Jag tycker att det egentligen redan finns tillräckligt många varningssignaler som skolpersonal, lärare och socialarbetare kan hörsamma. Jag tror att jättemånga är medvetna om hur saker och ting ligger till, men det saknas civilkurage, mod, ork och kompetens. Jag tror att det är mest civilkurage som fattas för att våga agera. Trots att det är en svår och jobbig situation så har man ändå ett ansvar för barnets bästa. Så det tycker jag verkligen man ska tänka på om man t.ex. jobbar i skolan eller socialtjänsten. Man måste agera – även om det är jobbigt.

Rättigheterna gäller inte för oss

I hederskulturen är barnen de mest utsatta, medan man i det officiella Sverige säger att barnens bästa ska stå i centrum. Likafullt vet inte de flesta invandrarbarn om sina rättigheter och känner inte till Barnkonventionen, som dessutom nyligen blivit svensk lag. Det har länge funnits en hel del bra lagar – men det verkar ändå inte funka. Vad tror du man ska man göra åt det?

– Jag tycker att det finns gott om lagar som man kan använda och jag förstår inte varför man så sällan gör det när det gäller hedersvåld. Visst, använd lagarna. Sedan tycker jag att man måste se till att täppa till kryphålen i vissa lagar och skapa mer tydlighet. Sedan tror jag att det är skulle vara mycket bra om man införde en hedersbrottsrubricering. Brott med hedersmotiv är redan en försvårande omständighet, men rubricering skulle vara ännu bättre.

– Man har ju haft Lagen om Vård av Unga (LVU) till exempel. Det går mycket bra att använda den. Nu har vi ju Barnkonventionen, som till viss del kan vara problematisk för vissa hedersutsatta barn. Men om man använder den rätt kan man rädda många barn. Man har ju också den här nya lagen om utreseförbud. Den är också bra, men den behöver kompletteras. Utreseförbud ska man inte bara införa för barn som riskerar att giftas bort eller bli könsstympade. Det är mycket vanligare att barn förs ut ur landet på s.k. omvändelseresor eller uppfostringsresor. Där förekommer också mycket misshandel och tortyr. Men brottsrubricering skulle vara ett stort framsteg.

Gymnasiet, kuratorerna och socialtjänsten

I låg- och mellanstadiet gick du i en religiös skola och på högstadiet och gymnasiet i vanlig svensk skola. Sedan har du kunnat stå på dig och inte blivit bortgift. Du är nu till och med universitetsstuderande. Har det varit befriande för dig?

– Ja och nej. Jag visste att jag hade det tufft i högstadiet. När jag började gymnasiet så tänkte jag att alla svenska barn blir friare när de bli äldre. Jag trodde att det säkert skulle bli samma sak för mig när jag skulle börja gymnasiet. Jag såg fram emot att jag skulle bli äldre och få mer frihet. Mina föräldrar skulle kanske släppa lite på kontrollen. Det såg jag fram emot jättemycket. Men det blev inte alls så. Gymnasiet blev en mardröm för mig. Jag gick från att ha lite frihet till nästan ingen frihet alls. Jag började träffa en kurator och vi bestämde att vi på min 18-årsdag skulle kontakta socialtjänsten och söka hjälp. Anledningen till att det skulle ske på min 18-årsdag var att vi båda tyckte att det var en dålig idé om jag skulle omhändertas enligt LVU. Det skulle kunna förvärra situationen. Socialtjänsten fokuserar ofta på familjebehandling och familjeåterförening. Vi båda visste att det inte var rätt för mig. Dessutom visste vi båda att socialtjänsten jag tillhörde inte hade kompetens när det gällde hedersfrågor.

– Vi åkte till socialtjänsten och jag fick göra en utredning som kallades PATRIARK. Jag träffade en socialsekreterare, som hade lånat in en annan socialsekreterare som hade kompetens i hedersfrågor. Jag fick inget särskilt stöd eller bistånd utan jag fick bara beskedet: ”Här är numret till socialjouren. Ring om du blir slagen eller hamnar i en akut hotfull situation”. Det var ju som en käftsmäll. Allt kändes hopplöst – fanns det inget mer att göra?! Jag skulle alltså få klara mig på egen hand. Jag fick dock träffa en familjebehandlare. Hon träffade bara mig – inte mina föräldrar. Hon fungerade som samtalsstöd. Men jag gjorde allting på egen hand.

Framtidsplaner – äktenskapsplaner

Under slutet av din gymnasietid uppnådde du alltså svensk myndighetsålder och dina föräldrars makt över dig borde upphöra eller tyna bort, men i hederskulturens normer borde du helst redan vara gift. Hur förhöll sig dina föräldrar till det?

– Under den här perioden, när jag var 16-17 år, fick jag veta att min kusin ville gifta sig med mig och att mina föräldrar, framförallt min pappa, ville att jag skulle gifta mig med min kusin. Jag blev jätterädd. Jag kände inte alls den här kusinen och jag ville inte alls gifta mig. Jag kände mig jätteliten. Jag tycker det är äckligt med kusingifte. Jag uppfattar det som onormalt. Men det fanns inget utrymme för mig att säga nej. Jag kunde inte gå emot min familj eller mina släktingar så jag fick försöka vara smart och utnyttja att mina föräldrar är medelklass och akademiker så jag sa: ”Jag vill jättegärna gifta mig men inte nu. Jag vill prioritera min utbildning. Jag vill plugga vidare och sedan när jag blir klar vill jag gifta mig”. Det blev liksom en acceptabel ursäkt som min pappa så småningom kunde gå med på. Universitetet blev min räddning.

– Efter gymnasiet flyttade jag till en annan stad i Sverige som låg långt hemifrån. Jag sa till mina föräldrar att jag kommit in på den här jättesvåra utbildningen, men att jag inte hade kunnat komma in på universitetet i vår stad, utan att jag var tvungen att flytta till en annan stad för att plugga. Det var först mycket svårt för dem att acceptera, men till slut gjorde de det. Min flytt till den här nya staden blev min frigörelse. Det var första gången för mig som jag upplevde frihet. Jag kände hur livet gick upp i varv och jag tog igen allting som jag har missat – allt som så många andra i min ålder hade gjort och upplevt. Från att ingenting hänt i mitt liv hände plötsligt allt möjligt. Jag utforskade livet, jag utforskade mig själv, jag utforskade andra människor. Jag var fri och jag älskade att vara det. Jag ville inte komma tillbaka till hederskulturen.

– Men sedan efter ett tag insåg jag att jag var kvar i samma situation. Mina föräldrar förväntar sig att när jag kommer tillbaka så ska jag gifta mig. Även om jag var fri i den nya staden så var jag när jag besökte mina föräldrar i min hemstad fortfarande kontrollerad och hedersutsatt och måste ljuga och leva dubbelliv.

Ett definitivt uppbrott från hederskulturen

Under pandemin är det hemskt för många tjejer som har flytt hemifrån till universitet. Då kan man bli tvungen att flytta tillbaka hem för att universitet och gymnasier stänger. Det måste för dig och för tusentals andra inneburit att kontrollen och dubbellivet återkom? 

– Pandemin var den period som förändrade allting för mig. Innan pandemin, alltså hösten 2019 var jag i kontakt med socialtjänsten. Jag började prata lite med dem. Jag hade inget direkt syfte utan ville bara ha lite kontakt med den och låta dem få veta att jag var hedersutsatt. Jag ville veta vad jag kunde få för hjälp. Jag märkte att i den här nya staden var de mycket mer kompetenta och hade mer resurser att hjälpa mig, så jag kände mig väldigt trygg med det. Vi hade några samtal varje vecka. Sedan kom ju pandemin och jag förstod så småningom att universitetet skulle börja undervisa på distans. Det oroade mig väldigt mycket för strax efter beslutet sa mina föräldrar till mig att: ”Nu måste du flytta hem, annars kommer vi och hämtar dig om jag inte gör som vi säger”.

– Och det var min mardröm för jag hade hunnit bygga upp ett nytt och rikt liv med vänner, egen bostad och pojkvän. Jag såg hur allting bara skulle försvinna rakt framför mina ögon om jag flyttade tillbaka. Jag var inte beredd att lämna min nyvunna frihet heller. Allt detta skulle bli förstört. Jag kände mig nedslagen. Jag hade kontakt med socialtjänsten och där sa man till mig att det inte var någon bra idé att resa dit, men jag reste ändå till min hemstad. Jag var där i två veckor, men sedan bestämde jag mig för att jag inte kunde vara kvar. Jag mådde alldeles för dåligt. Varje dag grät jag konstant och jag satt bara inne på mitt rum, för jag kunde inte göra något. Så jag bestämde att jag inte hade någonting att hämta från min familj. Jag kunde inte få ut något ur familjelivet längre. Varje gång jag besökte mitt föräldrahem blev jag besviken och mådde dåligt. Jag kände bara att det är nog dags för mig att lämna allt bakom mig.

– Jag hade tänkt att jag någon gång ska lämna min familj, men jag tänkte att det skulle vara om flera år framöver, men det fick bli tidigare. Jag bestämde mig för att lämna dem. Jag tog kontakt med socialtjänsten, som ordnade ett skyddat boende och sedan fick jag hjälp av skatteverket med skyddade personuppgifter. Jag fick mycket stöd och hjälp. Efter det har jag levt skyddat. Att leva gömd och såhär begränsat – det är såklart jättetråkigt. Jag har verkligen fått smaka på hur krångligt det är med myndigheter och post och allting; hur det är att leva gömd. Men jag upplever i alla fall för första gången att livet känns meningsfullt. Jag känner mig fri på riktigt, och inte bara att jag har en villkorad tidsbegränsad frihet. Det känns äkta och meningsfullt. Det var viktigare än vad jag trodde att det skulle vara.

Vad skulle det här samhället göra med religiösa fanatiker som dina föräldrar? Det finns de som menar att de som inte respekterar den svenska demokratin och begår hedersbrott ska utvisas till sina hemländer. Hur ser du på sådana krav?

– Jag känner mig kluven till det där med utvisning, för skickar man hem de här förövarna så kommer de bara att fortsätta att vara förövare i sitt hemland. Jag tycker att Sverige borde skicka tydligare signaler kring vad som är okej och inte är okej i vårt land. Sluta svamla om respekten för andra kulturer, när det är frågan om rent och skärt kvinnoförtryck.

– Utrikesministern ska inte ta på sig slöja eller avstå från att sträcka fram handen när hon hälsar på en ayatollah eller imam. Det är både fel och fegt. Det är en felsignal man skickar till omvärlden. Men också när det gäller inrikesfrågor så tycker jag att man bör tydligare ta ställning och till exempel förbjuda slöja på barn och satsa mer på att rädda barn ur hederskulturens grepp. Det gör man inte just nu.

– Vi borde öka kompetensen inom alla yrkesgrupper som kommer i beröring med hederskulturen och även införa en hedersbrottsrubricering, som klargör vad hedersförtryck är. En hedersbrottsrubrcering skulle göra det lättare för många att hantera hedersproblematiken. Rektorer, lärare, kuratorer, socialarbetare och poliser skulle genom en ny och bättre lagstiftning och utbildning få råg i ryggen. Det skulle ge myndighetspersoner mer civilkurage och föräldrarna skulle också få bättre förutsättningar att skapa en funktionell familj utan destruktiva mönster.

– Föräldrarna skulle när de kommer till Sverige gå en grundlig, obligatorisk utbildning och vägledning i hur den svenska demokratin fungerar och vilka rättigheter man har som kvinna i Sverige och att män inte har några särskilda privilegier som kvinnor inte har, att vi eftersträvar jämställdhet här – vilket kan för en del män kan vara svårt att inse och förstå. Jag tror att det finns väldigt mycket att göra.

CategoriesUncategorised

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *